Agera i tider av akuta situationer – exempel från ett projekt i Afghanistan

Helena Ohlsson har jobbat som Urban Advisor på UN-Habitat i Afghanistan sedan början av juli 2015. Här berättar hon om de utmaningar som landet står inför och hur det är att jobba med urbaniseringsprocesser i ett land som präglats av konflikt under de senaste 30 åren.

Helena Ohlsson är planeringsarkitekt

Lokalt ledd utveckling

Pranya går fram till podiet i presidentpalatset och påbörjar sitt anförande; ” Mr. President, genom våra projekt får vi möjlighet att genomföra våra idéer i samhället och få bekräftelse och acceptans från de boende i vårt område. Vi kvinnor måste vara en del av den utveckling som sker nu. Om vi får stöd kan vi skapa bättre möjligheter för fler. Vi behöver parker, dagis, avfallshantering, jobb och platser för våra barn att leka på.” Hennes besked är tydligt och visar på betydelsen av att driva utvecklingen lokalt. Att de boende är i centrum för beslutsfattandet och därigenom bygger solidaritet för att bekämpa extremism, otrygghet och utanförskap är avgörande för att landets utveckling ska nå framgång. Pranya är en av de kvinnor som utgör lokala utvecklingsråd och som genom UN-Habitats tekniska och finansiella stöd mobiliserar andra kvinnor, analyserar utmaningar för att prioritera aktuella projekt i sitt område och sedan implementerar dessa. På så sätt möjliggörs ledarskap, samhällsengagerande aktiviter, beslutsfattande och en jämlik tillgång till information och utbildning.

Urbana utmaningar

Afghanistans framtid är urban. Trots att landet fortfarande är övervägande ruralt med 24 procent av befolkningen i urbana områden sker nu en snabb förändring. Stadsbefolkningen förväntas fördubblas inom de närmaste 15 åren, och nå 50 procent år 2060. Det är framför allt landets tätorter som har expanderat under det senaste decenniet. Samtiden skiljer sig från pre-konflikt eran, under 1970-talet, då endast 11 procent av befolkningen levde i urbana områden. Landet genomgår dessutom en demografisk övergång. Medianåldern är 18 år och mer än 67 procent av befolkningen är under 25 år. Källa: (GoIRA (2015), State of Afghan Cities report, Kabul, GoIRA.) Varje år kommer ca 400.000 ungdomar ut på arbetsmarknaden. Städer är också en magnet för internflyktingar på grund av mindre andel konflikter och större säkerhet högre sysselsättningsmöjligheter och tillgång till tjänster. Sedan 2002 har mer än 5,7 miljoner flyktingar återvänt till Afghanistan.

En stor utmaning är hur man ska hantera denna urbana övergång. Hur kan sittande regering möta efterfrågan från en växande befolkning, en rättvis tillgång till mark och bostäder, försörjningsmöjligheter och arbetstillfällen, garantera infrastruktur och kollektiva färdmedel, och samtidigt garantera miljöskydd, bevara och återuppbygga kulturhistoriskt värdefulla områden samt skapa en balans i utveckling och synergier mellan landsbygd och växande städer? Parallellt ökar återigen spänningarna i landet, ett land som varit i väpnad konflikt i 35 år, ett land som blivit en spelplats för globala konflikter, en konflikt som ingen önskar.

Genom kvinnliga och manliga utvecklingsråd (representanter för ca 200-250 hushåll) leds utvecklingsprocesser lokalt med statligt och kommunalt stöd. Ägandeskap och ansvarstagande ökar då de boende även satsar egna finansiella resurser genom gemensamma bidrag på mellan 25-50 procent av projektkostnaderna. 

Genom kvinnliga och manliga utvecklingsråd (representanter för ca 200-250 hushåll) leds utvecklingsprocesser lokalt med statligt och kommunalt stöd. Ägandeskap och ansvarstagande ökar då de boende även satsar egna finansiella resurser genom gemensamma bidrag på mellan 25-50 procent av projektkostnaderna. 

UN-Habitat i Afghanistan

UN-Habitat är FNs program för boende- och bebyggelsefrågor och har varit verksamt i Afghanistan i 25 år. Mandatet från FN:s säkerhetsråd innebär att stödja en hållbar urban utveckling. UN-Habitat har arbetat med lokala utvecklingsråd i över två decennier i Afghanistan för att främja säkrare och fredliga städer. Med kontor i tio av landets 34 provinser, ca 600 nationellt anställda och ca tio internationellt anställda drivs projekten i nära samarbete med lokalbefolkningen. Lokal personal som ofta är från de områden där projekten drivs är bäst lämpade att bedöma situationen på plats, inklusive eventuella säkerhetsrisker. Sedan start har UN-Habitat haft ett nära samarbete med landets regering och lokala myndigheter och med ett brett spektrum av projekt som stärker institutionell kapacitet, ger politiskt stöd och ta fram tydliga prioriteringar för utveckling. En lärdom genom åren är vikten av att arbeta på flera nivåer samtidigt, från ministerier och kommuner till den aktuella gatan för att på så sätt ta fram holistiska lösningar och jobba organiskt i områden och med frågor som sällan är statiska.

Modell för lokalt ledd utveckling

Vikten av delaktighet har varit kärnan. Genom den så kallade ”Peoples process” som består av olika processteg, utvecklas projekten genom boendes idéer och intressen med stöd av lokala myndigheter. Under 15 år har UN-Habitats projekt genomförts enligt denna process där lokala utvecklingsråd driver utvecklingen. En del i detta är också så kallad ”community contribution” som innebär att boende i områden där programmet drivs bidrar finansiellt till projekten för att öka ansvarstagandet och äganderätten. På så sätt utnyttjas de mänskliga och materiella resurser som finns i respektive områden vilket bidrar till ett bättre användande av bistånd.

I avsaknad av formella strukturer har ’people’s process’ utvecklats för att kunna driva lokala utvecklingsprojekt. Genom mobilisering, kompettensbyggande, analys av problem och identifiering av lösningar genomförs delprojekt.

I avsaknad av formella strukturer har ’people’s process’ utvecklats för att kunna driva lokala utvecklingsprojekt. Genom mobilisering, kompettensbyggande, analys av problem och identifiering av lösningar genomförs delprojekt.

Omvandlingens årtionde

Afghanistan är på väg in i ”Transformation Decade” (2015-2024). Större vikt läggs på självförsörjning i och med att internationella trupper dragit sig tillbaka, tjänsterelaterade jobb på internationella frivilligorganisationer minskat liksom biståndsstödet. Redan har bristen på ekonomiska möjligheter lett till utflyttning och ”brain-drain” i landet då hundratusentals afghaner migrerade till Europa under 2015. Fattigdomen i Afghanistan är också fortfarande stor. För stat och kommuner innebär detta en press på att öka sina lokala intäkter, och spendera dem på ett mer effektivt och ansvarsfullt sätt. Det krävs långsiktighet, uthållighet och tålamod att bygga ett samhälle där förtroendet mellan olika grupper byggs och där staten levererar samhällstjänster på ett effektivt sätt.

Lokala åtgärder

Med en fortsatt urbanisering i afghanska städer under de närmaste decennierna, finns en stor möjlighet att främja urban utveckling som är hållbar, rättvis och katalytisk för ekonomisk tillväxt. Det handlar om att skapa ökad boendetrygghet, att människor är garanterade trygghet även i informella områden och därigenom ges möjlighet till att investera i sina stadsdelar, i staden och nationen. Att också skapa nya värden som gör att fastighetsvärden ökar, att nya butiker öppnar, att skapa möjlighet för kollektivtrafik, att skapa mervärde genom att uppgradera en gata eller att utveckla offentliga rum. En ny trappa som möjliggör att vatten kan bäras upp på bergets sluttningar under vintertid, dagvattenhantering som innebär att den lerpackade gatan inte översvämmas vid regn, en trädplanterade gator, en ny kvinnopark som möjliggör inte enbart kvinnors tillgång till ett offentligt rum men också påverkar statusen i familjen. Genom lokala incitament för utveckling skapas en vardag som bygger på jobbmöjligheter, ökad säkerhet, tillgänglighet och jämställdhet.

System för lokalt ansvar

Afghanistan har i dagsläget ingen nationell urban policy eller övergripande strategi för hållbar urban utveckling. Den urbana sektorn styrs snarare av en rad politiska åtgärder som i varierande grad, återspeglar regeringens avsikt för stadsutveckling och förvaltning. Detta har resulterat i okoordinerade insatser och stor påverkan från inflytelserika enskilda personer, krigsherrar eller lokala makthavare. Olaglig ockupation, informella områden och marktvister är konsekvenserna. Under sovjets ockupation planerades flera områden baserat på socialistiska värderingar, nu har privatisering skett av offentliga tillgångar, vatten, el och transportsystem. Stadens fattiga och internflyktingar har inget annat val än att förlita sig på informell mark för att få tak över huvudet. Liksom många andra post-konfliktländer tvingas Afghanistan även hantera komplexa relationer mellan nationella och internationella institutioner samt transnationella icke-statliga organisationer. Denna nya agenda tenderar att skapa motsättningar på lokal nivå då de är ett resultat av globala mekanismer som ligger utanför ramen för lokala beslutsfattare. En annan utmaning är att det inte finns statistiskt underlag för urbana områden på grund av att den antingen är föråldrad, inte offentlig eller ej rutinmässigt genomförd.

Som ett resultat av detta har Ministeriet för urban utveckling (MUDA) getts mandat att aktivt styra tillväxten av Afghanistans städer och på vilket sätt urbanisering kan bli en drivkraft för utveckling. MUDA leder för närvarande utarbetandet av ett nationellt prioriteringsprogram för urban utveckling (U-NPP). Den ska lägga grunden för en hållbar urban framtid. UN-Habitats roll är att tekniskt stödja MUDA i detta arbete. U-NPP kommer att beskriva en tydlig nationell ram för prioriteringar och insatser under det kommande årtiondet inom den urbana sektorn. Den kommer att utvecklas i samarbete med berörda ministerier och aktörer och ska ge möjlighet för kommuner, det civila samhället och den privata sektorn att engagera sig och bidra till att främja nationellt ansvarstagande. Parallellt drivs konkreta åtgärdsprojekt med en lokalt driven process och fokus på internflyktingars situation.

Afghanistan är i dag ett av de länder som ligger i framkant vad gäller framtagandet av strategier för urban utveckling. Den politiska viljan finns där. President Ashraf Ghani har ett stort fokus på urban utveckling. Och genom tidigare positiva erfarenheter av lokalt drivna projekt tas nu olika lokala solidaritetsprojekt fram. Projekt som handlar om att institutionalisera den process som bygger på lokala utvecklingsråds initiativ. På så sätt blir utgångspunkten människors vardag. En vardag som inkluderar arbete, studier, myllrande gator, butiksägare som installerar solpaneler, bröllop i en av alla överdådiga ”wedding halls”, fri media, gatukonst, skateprojekt för unga kvinnor, nya modehus som främjar lokalt skapande, tv-program som Afghan Star och maratonlopp.

Vägen framåt

Traditioner och könsroller är starka i Afghanistan. Men genom att skapa nya plattformar för beslutande och konkreta lösningar tas nya utvecklingssteg. Kvinnor som tidigare inte har kunnat gå ut påverkar nu andra kvinnor i sitt område till att driva projekt och skapa utvecklingsplaner. Ett exempel är den kvinnopark i den konservativa provinsen Kandahar som nu är under utveckling i ett av pågående program. Den ger kvinnor möjlighet att vistas i det offentliga rummet och genom sina egna processer och initiativ stärka sin kapacitet och status i familjen.

En stor del av landets ekonomi är informell och huvuddelen av arbetskraften är anställd av den informella sektorn. Med en ökad urban befolkning är sysselsättning en av de största utmaningarna. 

En stor del av landets ekonomi är informell och huvuddelen av arbetskraften är anställd av den informella sektorn. Med en ökad urban befolkning är sysselsättning en av de största utmaningarna. 

Ett av pågående projekt är Municipal Governance Support Programme (MGSP). Detta program återspeglar den regeringens vision om att skapa trygghet och rättigheter åt fattiga i städer där informella bosättningar kartläggs och certifikat för markinnehav utfärdas. Fokus ligger också på förbättrad kommunal styrning, effektiv markförvaltning (besittningsrätt och minskning av så kallad ”land grabbing”), strategisk stadsplanering på lokal nivå och kommunal fastighetsskatt. Med skatteintäkter kan kommunen leverera förbättringar och skattebetalare får en ökad känsla av samhällsansvar och kollektiva åtgärder. Utöver ekonomiska vinningar innebär utvecklingen även sociala förbättringar till exempel kan barn ta sig till skolan enklare genom att nya gator byggs, åtgärder gör gator säkrare för kvinnor och flickor, och förtroende mellan medborgare och stat öka. Dessutom ska man öka effektiviteten av strategier för hållbar utveckling genom en decentraliserad planering och förvaltning genom att utnyttja traditionell kunskap och redan etablerade institutioner.

Afghanistan har en av världens yngsta befolkning. Över tre fjärdedelar (79%) av den afghanska befolkningen är yngre än 35 år. Att skapa tillräckliga möjligheter för afghanska ungdomar är därmed en viktig utmaning under de kommande åren. (GoIRA (2015), State of Afghan Cities report, Kabul, GoIRA.)

Afghanistan har en av världens yngsta befolkning. Över tre fjärdedelar (79%) av den afghanska befolkningen är yngre än 35 år. Att skapa tillräckliga möjligheter för afghanska ungdomar är därmed en viktig utmaning under de kommande åren. (GoIRA (2015), State of Afghan Cities report, Kabul, GoIRA.)

Sammanfattning

Medias rapporter vittnar om ett land som står inför stora utmaningar, en säkerhetssituation som förvärras varje dag och en bristande framtidstro. Efter mina åtta månader i landet ser jag hopp, utveckling och en otrolig drivkraft till att skapa förändring i en otroligt komplex kontext. Pranyas tal inför presidenten och 350 lokala utvecklingsråd från hela landet är ett exempel på detta. Trots långvariga konflikter i landet syns framgångar och en positiv utveckling. Tillsammans med lokala myndigheter och befolkningen drivs lokala utvecklingsprojekt. På det sätt löses tekniska problem och också lokala konflikter. Kopplingen ökar mellan nationell nivå och gräsrotsnivå och fördelning en av makt och pengar decentraliseras. Genom att ta fram lokala utvecklingsplaner genom lokala utvecklingsråd drivs projekten på ett proaktivt och banbrytande sätt. Detta innebär en robusthet som gör att projekten löper trots motsättningar och konflikter. Det innebär också ett system för att jobba effektivt i samverkans processer. Denna process kopplas nu också till det nya ramverk och nya lagar som tas fram på nationell nivå. Något som är en lärdom även för en europeisk, skandinavisk eller svensk kontext. Med stöd och incitament är även de som lever i väldigt utsatta situationer beredda att satsa både kapital och tid för att skapa en bättre utveckling för framtiden.

Helena Ohlsson