Vetenskapens moderna landskap

I utkanten av Lund, strax innan väg E22 lämnar staden och klyver det öppna och bördiga jordbrukslandskapet, har just en enorm cirkelformad och silver­blänkande farkost landat. Ljudvågorna från nedslaget formar ett böljande landskap som motstår biltrafikens släta ljudvägg. Det är den nybyggda synkrotron-acceleratorn MAX IV som formar ett mångtydigt arkitektoniskt tecken mellan motorvägen och den mindre landsvägen. Kring MAX IV och den kommande, ännu större acceleratorn, ESS (European Spallation Source), växer ett internationellt forskningscentrum och en ny stadsdel fram: Science Village. Den framtida stadsdelen med de vetenskapliga anläggningarna förskjuter symboliskt och bokstavligt både vetenskapens och stadens frontlinje.

Denna förskjutning indikerar en ömsesidighet mellan vetenskap och modernitet som sällan diskuteras och analyseras i arkitektoniska och rumsliga termer. Själva den cirkelformade arkitekturen fyller flera samtida funktioner. Den bildar ett tydligt landmärke (varumärke) och en symbol för vetenskapens anspråk om rationalitet och framsteg. Dessutom införlivar vetenskapens rumsliga expansion det bördiga jordbrukslandskapet i en helt annan struktur, där dess funktion förändras från produktion av föda till en för det vetenskapliga arbetet nödvändig vibrationsreducerande effekt.

Landskapsdesignen var ett experiment, förklarar det norska arkitektkontoret Snøhettas ansvariga landskapsarkitekt Jenny Osuldsen och menar att från början var det inte alls säkert att syftet, att dämpa vibrationer, skulle bli uppfyllt.. Kanske var det inte ens rätt plats att bygga en accelerator på, resonerar hon, givet den dundrande motorvägen intill. Utan parametrisk design hade det hursomhelst aldrig varit möjligt. Givet ingångsvärdena prövades ständigt nya alternativ och 3D-utskrifter. Att omgivningens vibrationer mätte mellan tio och fyrtio meter i våglängd var känt. Likaså var antalet kubikmeter jord bestämt – det som hade grävts ut för den linjära acceleratorn skulle återföras till platsen – och satte kullarnas höjd till 4,5 meter. De två våglinjerna som möts är avsedda att skapa så mycket yta som möjligt, för det är ytan som absorberar vibrationerna och ju mer kaotiskt, desto bättre. I ett slag löste det också problemet med dagvattendammarna. Men det fick inte heller vara för brant eller trångt för grävskopan som skulle utföra jobbet. Efter en rad försök med mönster som ringar på vattnet och korsande våglinjer kunde till slut modellens koordinater programmeras in i bulldozerns GPS och därmed forma detta naturligt-artificiella tillskott till det skånska kulturlandskapet.

Om den kommande stadsdelen Science Village är ett resultat av att Sverige lyckades vinna just denna vetenskapspolitiska tävling om platsen för ESS i Lund är det intressant, som kontrast, att det största laboratoriet av liknande slag, det internationella partikelfysiklaboratoriet CERN (European Organization for Nuclear Research) utanför Genève, inte framträder med en tydlig arkitektonisk form. Tvärtom; detta laboratorium på gränsen mellan Schweiz och Frankrike presenteras ofta med ett förtydligande kollage av ’flygbilder’ där den cirkelformade acceleratorn vars omkrets mäter 27 km ser ut att flyta på ytan mellan flygplatsen och Jurabergen. I själva verket ligger den största acceleratorn nedgrävd på mellan femtio och hundra meters djup och dess omkrets är en avvägning mellan vetenskapens behov, ekonomiska möjligheter och naturens villkor; cirkeln lutar 1,4 procent i en anpassning till berggrundens förutsättningar. Laboratoriet startades 1954 och samlar forskare från hela världen som tillsammans finansierar och delar på resurser för partikelfysikens grundforskning. En omfattande experimentell och teoretisk verksamhet, där Sverige varit medlemsland sedan begynnelsen. Det finns en slående likhet mellan CERN:s ursprung och den stadsdel som nu växer fram utanför Lund; placeringen på gränsen mellan stad och landsbygd som bokstavligen visar hur vetenskapens landvinningar inkorporerar nya rumsliga territorier. Orsakerna till expansionen av CERN utgick dock från andra villkor. CERN initierades strax efter andra världskriget med det övergripande syftet att återuppbygga förtroendet för fysiken genom att samla fysiker från hela världen kring grundforskning. Utvecklingen av atombomben under kriget gjorde klart för en hel värld att vetenskap i sig varken är god eller rationell, utan att den även innehåller potentialen till hela mänsklighetens förstörelse. Det gjorde att, i stark kontrast till dagens situation, inga platser direkt slogs om att få det nya partikelfysiklaboratoriet på sina territorier. När slutligen Schweiz upplät en plats ville ingen part göra en stor affär av det. Därför landade inte de första experimenten vid CERN som en rymdfarkost synlig över hela nejden, utan lades i enkla byggnader och baracker eller under jorden utan avsikt att väcka uppmärksamhet. För en besökare idag leder associationerna på plats knappast till vetenskapliga mytbilder om rationalitet och helhet; hellre skulle CERN kunna beskrivas med analogier från en medeltida stad, som efter behov vuxit fram under drygt 60 år, labyrintiskt och organiskt utan en övergripande plan.

Det ultimata vetenskapliga instrumentet måste ändå vara Ice-Cube på Antarktis, som utnyttjar hela jordklotet som ett filter för att detektera neutriner från universum. Neutriner reagerar ytterst sällan på något i sin omgivning och det krävs att de passerar långa sträckor genom täta material för att möjliggöra reaktioner som splittrar partiklarna och gör dem mätbara. Innan Ice-Cube var Gran Sasso-tunneln i Italien det största underjordiska laboratoriet för neutrinoforskning. I och med den till synes enkla men intellektuellt betydande idén om jordklotet som ett filter uppkom den längsta möjliga passagen inom räckhåll för människan. Ice-Cube pendlar mellan det naturgivna landskapet och det kulturellt skapade; högteknologiska sfäriska detektorer som innehåller teknik för att reagera på och mäta energi och riktning på inkommande partiklar sänks ner ett par kilometer i den helt klara isen, som för ändamålet smälts och som snabbt fryser till igen och fixerar instrumenten. Vid en reaktion underifrån isen är det med säkerhet neutriner som har passerat genom jorden.

 MAX IV, Lund. Den cirkulära acceleratorn, inrymd i en byggnad ritad av Fojab, togs i bruk 2016. Foto: Sten Hellman  

MAX IV, Lund. Den cirkulära acceleratorn, inrymd i en byggnad ritad av Fojab, togs i bruk 2016. Foto: Sten Hellman
 

Rumslig expansion

Att vetenskap definierar och omvandlar städer och hela landskap är inget nytt; genomgående har moderniteten formats av hur vetenskap integrerar idéer om förnuft och rationalitet rumsligt. Vetenskapens intellektuella och tillämpade förlopp skulle strängt taget kunna beskrivas som en utveckling av specifika och generella rumsliga villkor som driver moderniteten framåt.

Trots en stark ömsesidighet mellan vetenskap och modernitet är det förvånansvärt sällan som det förhållandet diskuteras och analyseras i arkitektoniska termer. Från den vetenskapligt grundläggande idén om det kontrollerade laboratoriet, via uppbyggnaden av institutioner för forskning och utbildning, till hela campusområden och samtidens temastadsdelar, följer också en parallell förändring av forskarpositionen från det individuella geniet med allt inom räckhåll i sitt laboratorium, mot allt större internationella forskargrupper som utspridda över hela världen samlar data som analyseras vid sina hemuniversitet. Parallellt sker en utveckling av ökade rumsliga möjligheter för medborgarna att ta del av de vetenskapliga landvinningarna, bland annat genom att privata och offentliga samlingar inordnas i offentliga museer och bibliotek och att utbildningsinstitutioner öppnas för allmänheten. Vetenskap lägger alltså grunden till det stora flertalet institutioner som definierar ett modernt samhälle, alltifrån skolor till akademier, som organiserar kunskapsöverföring rumsligt och i specifika perioder genom hela livets förlopp, allt för att frambringa tidens moderna medborgare.

Vetenskapens och arkitekturens sammanlänkning är emellertid ingen enkelriktad operation utan bör snarare förstås som en ömsesidig relation. Lika ofta som arkitekturen tillägnar sig vetenskapliga metoder i den konstnärliga processen, lika ofta är vetenskapen avhängig arkitekturens rum, material och representationer för sitt genomförande.

Redan på 1500-talet förstår Tycho Brahe värdet av att geografiskt och arkitektoniskt konstruera vetenskaplig utveckling och arbetsprocesser utifrån en uppsättning rumsliga villkor. De iscensätts på den lilla ön Ven i Öresund som blir en central punkt för tidens internationella vetenskapssamhälle. Idag kan anläggningen tyckas irrationell och bunden av ogrundade föreställningar. Begreppet ”myt”, som ofta används i syfte att skilja det moderna rationella förnuftet från andra irrationella tankesystem, har i modern mytforskning snarare definierats som den gemensamma tankefigur kring vilken ett samhälle bygger upp föreställningar, berättelser och bilder om världen och människans plats och funktion i den. Följaktligen stöds ett samhälles dominerande mytologi av rumslig expansion och uppbyggande av specifika institutioner. Under Brahes tid finns ännu ingen brytning mellan den gudomliga och den sekulära mytologin och även arkitekturen blir en spegelbild av förhållandet mellan himmel och jord. Brahes underjordiska observatorium vänds mot en remarkabel stjärnhimmel och trädgården för örter, blommor och ätliga växter både symboliserar och leder människan rumsligt genom ett gudomligt organiserat livsförlopp. Det är den högre ordningen och helheten och människans förhållande till denna som Brahe försöker förstå.

 CERN, Schweiz. Partikelfysiklaboratoriet har vuxit organiskt sedan 1954. Foto: Sten Hellman  

CERN, Schweiz. Partikelfysiklaboratoriet har vuxit organiskt sedan 1954. Foto: Sten Hellman
 

Den efterföljande upplysningstidens empiriska vetenskapssyn och encyklopediska ambitioner skapar ytterligare nya rum, organiserar kunskap och observerar världen på andra sätt. Vetenskapen söker sig utanför universiteten i en merkantilistisk och utilitaristisk epok; den ska omsättas i praktisk och ekonomisk nytta. Det innebär även en rumslig förflyttning och avståndet till staden, såväl i fysisk som social bemärkelse, blir helt avgörande. Stadens sot, vibrationer och ljusföroreningar skapar svårigheter samtidigt som verksamheten är helt beroende av den cirkulation av tankar, kunnande, hantverk­sskicklighet och finanser som den urbana miljön genererar. Modernitetens urbaniseringsprocesser erbjuder onekligen villkor med en baksida. Närheten är både fördärvande och en absolut förutsättning, då som nu.

Astronomin blir den moderna vetenskapen framför andra och teleskopen riktade mot himlakropparna vittnar inte bara om vår plats i universum utan också om jordklotets beskaffenhet. Kartering, tidshållning och insamling av meteorologiska data hör till de pragmatiskt präglade uppgifterna. De byggda anläggningarna förmedlar inte bara efterforskningar om de eviga frågorna utan också berättelser om den moderna vetenskapen som en av de mest notoriska tummelplatserna för (geo-)politiska strävanden. För att stärka det brittiska herraväldet över havet blir fastställandet av longituder länge det framstående Greenwich-observatoriets främsta uppgift, generöst finansierad av det brittiska kungahuset. Och i Belgien upplyftes det observatorium som etablerades under stora motgångar i det unga landet till stolt nationellt projekt och symbol i nationalstatens sena 1800-tal. Att skapa en form som är kongenial med innehållet betyder på just den här platsen, vid den här tiden, en historiserande arkitektonisk dräkt lik en slottsanläggning. Kombinationen av holländsk nyrenässans i tegel och den blå kalkstenen från Ardennerna markerar en kompromiss mellan det vallonska och det flamländska som ekar lika starkt idag som 1890.

 CERN, Schweiz. Foto: Sten Hellman

CERN, Schweiz. Foto: Sten Hellman

I Sverige är det Kungl. Vetenskapsakademien som i mitten av 1700-talet etablerar Stockholms observatorium som en internationellt ansedd plats. Mötet mellan Carl von Linné och arkitekten Carl Hårleman resulterar i en vetenskapens arkitektoniska typologi i vardande – ett vetenskapligt instrument i sig samtidigt som dess yttre form är en högst moderiktig franskinspirerad herrgårdsbyggnad som tronar på kullen, en hybridarkitektur likt den som nu breder ut sig på Lundaslätten.

Men gränsen mellan stad och land måste placeras rätt, var än vetenskap, arkitektur och landskap möts. I Stockholm upphörde den sköra jämvikten en bit in på den här sidan sekelskiftet 1900, den vetenskapliga relevansen vacklade och observatoriet tvingades ut ur staden. I Bryssel förflyttades observatoriet under 1890-talet till en höjd i Uccle, då en by på behörigt avstånd från de centrala delarnas buller och ljus. Och samverkan mellan form och innehåll, mellan arkitektur och vetenskaplig verksamhet gjorde arkitekten Octave van

Rysselberghes ursprungligen ordnade cirkulära plan med märkesbyggnad och centralaxel till en anläggning som vittnar om en verklighet där naturvetenskapen drivits mot en allt högre grad av specialisering och differentiering. Observatoire Royal de Belgique samlar idag separata byggnader för astronomi, meteorologi, seismologi, aeronomi och magnetism. Rumsligt är allt dock inskrivet i en perfekt enande cirkel, döpt till Avenue Circulaire.

Mellan natur och kultur

Tillbaka i Lund gör sig plötsligt en annan gräns påmind, tudelningen mellan det naturgivna – naturalia – och artificialia, det som är skapat av mänsklig hand. Det är en epistemologisk konstruktion som ingalunda stannar i 1500- och 1600-talens konstskåp eller kuriosakabinett, vilket även MAX IV:s metalliska yttre nerbäddat i den skånska ängsmarken vittnar om. Det är omgivet av ett i allra högsta grad artificiellt landskap, utgrävt och återfört, med dämpande funktion. Konkavt och konvext, plus minus noll i det historiska kulturlandskapet. Resultatet då? Jo, efter många försök kunde vibrationerna reduceras med trettio procent vilket möjliggjorde detta naturvetenskapliga instrument, tillika skyltfönster till den kommande vetenskapsstaden, på gränsen mellan stad och land.

 MAX IV i det konstruerade landskapet och med innergårdens labyrint synlig ©ABML4

MAX IV i det konstruerade landskapet och med innergårdens labyrint synlig ©ABML4

Även själva verksamheten inuti den av arkitektkontoret Fojab ritade anläggningen är en sann fusion. En mänsklig höghastighetsmanipulation av naturens elektroner, direkt skadlig för människan, varför vissa delar är byggda i armerad betong och placerade under jord. Aktiviteten avtecknar sig emellertid ovan jord i en samlad kropp som kommunicerar framåtblickande genom ett numera etablerat futuristiskt formspråk. Inte undra på att Apple använt sig av samma grepp i sitt nya cirkulära huvudkontor i Cupertino, Kalifornien, trots att verksamheten där, till skillnad från MAX IV, inte kräver en cirkelform.

Kontorsdelen vilar över cirkeln och är den första av flera möjliga att docka in i takt med att verksamheten växer. Byggnadens storlek, betongens vertikala linjer och fönstrens placering i överkant av betongytan strax innan den släta aluminiumytan rundas till tak, ger en känsla av att byggnaden är ointaglig för den obehörige (okunnige). Vad som inte syns är att taket övergår i en yta av brunröd sedum vilken från Google maps perspektiv – denna vy mer förförisk än en karta skapad av just ett instrument ¬¬– gör den cirkulära formen till en integrerad del av landskapet. Generöst nog är besökare fria att promenera runt MAX IV, uppför och nerför de sanddynslika landskapsformationerna, som skulle kunna vara forntida gravsättningar som under tusentals år hårdnat och fyllts av vinddrivna växter.

Med bildminnet av avskalade modeller och vetskapen om att de hårt packade kullarna har beräknats fram och fyller en viktig funktion kan det, inte utan viss besvikelse, konstateras att modellernas förföriskt perfekta vågor går förlorade både på grund av skalan och genom att växtligheten intagit platsen till synes helt oorganiserat. Men i själva verket följer det ostyriga gräset samma logik; det naturliga, organiskt föränderliga landskapet behövs som en kontrast till den ritade byggnadens avslutade och perfekta form. På ytan växer en lika designad fröblandning av historiska arter, två olika dessutom, en på toppen av kullarna och en annan i dalarna. Samma dualism avspeglas i accelerator-cirkelns mitt. De elva meter höga murarna bildar ett mikroklimat och av den ursprungliga tanken på hårdgjorda ytor blev såväl löparbanor som en noga utformad pergola på de sexton tusen kvadratmetrarna. Ölandskalkstenen ger lokalfärg och en landskapslabyrint är en blinkning till platsen, ett område med mycket hög koncentration av denna uråldriga symbol. Men också en representation av det för de allra flesta gåtfulla som pågår under jord på denna plats: accelerering av partiklar till ofattbara hastigheter, manipulerade av starka magnetfält. Resultatet är en strålning med vilken vi kan undersöka materiens och världens beskaffenhet. En variation, om vi så vill, på det figurativa temat ovan jord. Här utgör den av moderniteten konstruerade splittringen mellan high-tech och low-tech ingen motsättning utan aluminiumkapseln och labyrinten blir till en fruktbar syntes. Återigen möts det allra äldsta och det allra nyaste, och speglingen av makrokosmos i mikrokosmos känns aldrig så relevant.

Bortom jorden

Symbolik, politik och inte minst marknadsföring är giltiga rumsliga kompo­nenter genom vetenskapens historia men med ständigt nya arkitektoniska uttryck. Under 1800-talet materialiseras vetenskapen i stadens främsta byggda monument. En centraliserande kraft som föräras tempel och palats och som i arkitektoniska termer blir förvillande lik den religiösa och världsliga maktens främsta boningar. De blir till en rummets hyllning till förnuftet som också bringar ordning i och organiserar stadens struktur. Förutom redan nämnda exempel utgör kanske det toppmoderna universitetssjukhuset, Nya Karolinska, som en del av Hagastaden mellan Solna och Vasastaden i Stockholm, det yttersta beviset på att vetenskap, här life sciences, intagit rollen som vår tids dominerande mytologi, med ett prestigefyllt byggnadsverk som har tillåtits överskrida, inte bara stadens gränser, utan alla gränser budgetmässigt.

MAX IV:s blir ett synligt arkitektoniskt varumärke för stadsutveckling på så kallat vetenskaplig grund med ett formspråk som gränsar till populärkulturens science fiction. Cirkeln utgör här den slagkraftiga tidlösa symbol som kopplar det förflutna till framtiden; en tydlig form för ett underliggande antagande om världen som en helhet och en symbol för matematikens – om inte längre gudomliga ursprung, så dess tidlösa sanningsanspråk.

Under hela modernitetens förlopp bevittnar vi hur den vetenskapliga praktikens rumsliga behov och uttrycksformer expanderar, inte enbart bortom stadens yttersta gräns för att inta jordbrukslandskapet, utan hur hela landskap utnyttjas för radioteleskop och observatorier. Vetenskap eller science fiction? Verkligheten överträffar som så ofta dikten i försöken att överskrida gränser; en utvidgning av planeten ut i rymden där allt fler av instrumenten placeras och resor till mars som på fullt allvar planeras. På Antarktis kommer ytterst få personer någonsin att besöka Ice-Cube, men medvetenheten om att den planet vi bebor omvandlats till ett vetenskapligt instrument som vi dagligen beträder, är sannerligen en hisnande (modern) tanke.

Monica Sand & Christina Pech


Omslagsbild: MAX IV, Lund. Landskapet ritat av Snøhetta är utformat för att reducera vibrationer från omgivningen. Foto: Sten Hellman