I höghusens skugga

När den då unga arkitektduon Jon Höjer och Sture Ljungqvist i början av 1950-talet vann en tävling om nya radhustyper för Stockholms stads småstugebyrå (senare Småa) gick startskottet för en av landets mer produktiva arkitektgärningar i antal byggda hus räknat. Under de två påföljande decennierna skulle nära 4500 småhus i Stockholmsregionen komma att uppföras efter Höjer och Ljungvistska ritningar, och majoriteten av dessa som självbyggeri. Egnahemsrörelsen var i efterkrigstidens Sverige starkt etablerad, men begränsad marktillgång och komplicerad topografi var utmaningar som ställde krav på yteffektivare bebyggelse. Radhustypologin blev det svar som dåtidens politiker och arkitekter propagerade för. Självbyggeriet blev språngbrädan för arbetare att uppföra sitt eget hem och därigenom förkroppsliga idén om det jämlika samhället.

Bilden av rekordårens bostadsbyggande präglas av en tilltagande storskalighet och industrialisering och som följd av detta en strukturomvandling, som förändrat byggbranschen och arkitektens roll och inflytande för lång tid framöver. Värt att poängtera är dock, särskilt i förhållande till vad som byggs idag, att en tredjedel av alla bostäder som färdigställdes under miljonprogrammet var småhus. Aktuell statistik från SCB visar att småhus­byggandet det senaste decenniet halkat efter rejält (år 2017 var andelen småhus i Storstockholm endast tretton procent). Att alla de lägenheter som byggs idag behövs finns det ingen tvekan om, men vad innebär det på sikt att glappet är så stort? I dagens urbana norm har småhusen haft svårt att hävda sig som en hållbar och klimatsmart boendeform även om flera intressanta studier (bland andra 500k och Mellanstaden) på sistone visat på andra ingångar till hur småhusområden som stadsbyggnadsparadigm kan utvecklas och diversifieras. Vi på TIP (Theory into Practice) har intresserat oss för Stockholms stads organiserade självbyggeri för att belysa en annan sida av den storskaliga produktion som kommit att dominera bilden av efterkrigstidens bostäder.

 Området Hässelby X färdigställt 1956. Fotograf okänd, från Origo-arkivet.  

Området Hässelby X färdigställt 1956. Fotograf okänd, från Origo-arkivet.
 

Stockholms stads organiserade självbyggeri

Stockholms stads småstugebyrå startades 1927 som ett sätt att komma till rätta med den akuta bostadsbrist och de höga byggkostnader som rådde under 1920-talet. På prov uppfördes två hundra bostäder i Skarpnäck och Olovslund (Stockholms stad) som självbyggeri, där konceptet var att medborgare med små tillgångar kunde växla in sin arbetskraft mot kontantinsatsen. Staden beviljade sedan bostadslån utformade så att personer med årsinkomst under ett visst belopp skulle ha råd att bo. Programmet kom att bli mycket populärt varför man så småningom inrättade en kö där alla som uppfyllde vissa kriterier kunde ställa sig. I backspegeln betraktat var detta förstås ett pragmatiskt men välfungerande upplägg för att ge de som inte har råd att köpa en bostad på marknaden en möjlighet att själva bygga den. Resultatet blev socialt relativt homogena men också stabila områden med en småskalig småhusbebyggelse som kompletterade närförorternas flerbostadshus.

Rent praktiskt fungerade det så att man som kandidat på listan efter genomgången väntetid fick möjlighet att välja tomt efter kötid. Småhusavdelningen organiserade sedan bygget med material och tidplan efter ett strikt schema som alla självbyggare var tvungna att följa för att inte missa inplanerade moment som utfördes av inhyrda fackmän. Med dagens ögon betraktat framstår det som en närmast övermänsklig uppgift att på nio månader själv uppföra ett hus från grundplatta till bostad utanför ordinarie arbetstid, men konceptet fungerade bevisligen. Självbyggare vittnar om hårt arbete men också hur en generös gemenskap i områdena byggdes samtidigt med husen.

 Området Hässelby X färdigställt 1956. Fotograf okänd, från Origo-arkivet.  

Området Hässelby X färdigställt 1956. Fotograf okänd, från Origo-arkivet.
 

Verksamheten fortgick sedan med självbyggeri som dominerande men så småningom avtagande produktionsform fram till 1994 då byrån som bytt namn till Småhusavdelningen (Småa) ombildades till bolag. Företaget finns kvar än idag men är numer helägt av ALM Equity och har alltmer kommit att bli en aktör lika övriga på marknaden.

Typhus för anpassningsbarhet

Fram till början av 1950-talet utgjordes majoriteten av Småstugebyråns färdigställda bostäder av friliggande småhus. Men under femtiotalet sker ett skifte som ger det närmast omvända förhållandet. År 1952 stod radhusområdet Skönstaholm i södra Stockholm färdigt som ett pilotprojekt för radhus upplåtna med hyresrätt. Området är planerat utifrån tankarna om grannskapsenheten med radhuslängor varsamt inplacerad i terrängen och ritades av arkitekt Nils Sterner och Erik F Dahl, båda anställda vid fastighetskontoret på Stockholms stad, varav den förstnämnda som chef. Tyvärr kom dock bostäderna att bli för dyra för den tänkta målgruppen varför ett uppdrag till Småstugebyrån var att hitta sätt att bygga billigare bostäder med samma kvaliteter.

 Foton på områdena Hässelby VIII och IX ur Småstugebyråns huskatalog 1959-60

Foton på områdena Hässelby VIII och IX ur Småstugebyråns huskatalog 1959-60

För Småstugebyrån kom Höjer & Ljungqvist att utveckla ett tiotal hustyper som svarade mot utmaningarna att skapa kostnadseffektiva bostäder genom hög grad av repetition men samtidigt anpassningsbarhet till olika terräng­förhållanden. En enkel men robust gestaltning med billiga och för en lekman lätthanterliga material var andra viktiga delar i detta. Alla grundtyper har, genom att entré och trädgårdssida kan byta plats och våningsplan, stora anpassnings- och variationsmöjligheter för att med få hustyper kunna ta sig an de kuperade platser som nu främst kom i fråga för självbyggeri. Redan från början fanns dokumenterade tankar om hur hustyperna kan byggas om och till för att matcha förändrade behov och livssituationer.

På områdesnivån är en av de mest utmärkande tankarna den om de gemensamma rummen. Varje område är väl anpassat till terrängen, där självbyggeriet som produktionsform passat de ofta kuperade platserna väldigt väl. Tankarna om grannskapsenheten är fortfarande närvarande och som tydligast i de områden som är planerade som rundbyar där radhusens entréer alla vetter mot en gemensam, bilfri gård. Illustrationer från arkivet vittnar om en stor inlevelse i hur områdets fysiska miljö bäst skulle formas för att uppnå en god social sammanhållning. Produktionsformen bidrog förstås också till att bygga sociala nätverk samtidigt som också staden fysiskt tog form.

 Foton på områdena Hässelby VIII och IX ur Småstugebyråns huskatalog 1959-60

Foton på områdena Hässelby VIII och IX ur Småstugebyråns huskatalog 1959-60

Vardagsarkitektur

Vid sidan av, eller som kontrast till, de storskaliga flerbostadshusområden vi förknippar med efterkrigstidens bostäder, framstår de samtida radhusområdena som en annan bild av det jämlika samhälle som tiden försökte forma. Att Olof Palme låter sig fotograferas utanför sitt radhus i Vällingby (ritat av Höjer & Ljungqvist 1951) kan på många sätt ses som höjdpunkten för tanken om folkhemmets radhus. Jon Höjer kom från en familj som med starka kopplingar till det socialdemokratiska partiet, och för honom var det sociala engagemanget en naturlig del av yrket.

Samtidigt är det slående hur Småstugebyrån och Höjer & Ljunqvists omfattande produktion lyckats flyga under radarn och undgå uppmärksamhet i arkitektur- och planeringssammanhang. Kanske är arkitekturen inte tillräckligt bildmässig eller intressant för att upptas i litteratur över Sveriges arkitekturhistoria, eller för att dåvarande Arkitekturmuséet skall vilja ta över kontorets ritningsarkiv. Samtidigt framträder bilden av en väl gestaltad och utförd vardagsarkitektur som i Småstugebyråns regi lyckades med konststycket att skapa sociala nätverk och ekonomiskt tillgängliga bostäder med hög kvalitet för många. Och utifrån ett socialt hållbarhetsperspektiv så förtjänar modellen betydligt mer uppmärksamhet än den hittills fått.

 Skissperspektiv Brf Ateljén, Vällingby, från Origo-arkivet

Skissperspektiv Brf Ateljén, Vällingby, från Origo-arkivet

Det är lätt att fascineras av omfattningen av självbyggeriet och egnahemsrörelsen och de vardagliga kvaliteter i den miljö de efterlämnat. Kanske var det i denna produktionsform som modernismens planering kom till sin rätt, där den lilla människan för egen hand byggde sin del av den stora planen, som producent istället för bostadskonsument. De byggda resultaten av rekordårens sociala ingenjörskonst tål självklart att diskuteras, inte minst utifrån dagens samhällsutmaningar, samtidigt byggdes då en bredd som dagens produktion inte riktigt matchar vad gäller ekonomiskt tillgängliga bostäder i olika former. I ett samhälle där hus- och lägenhetsrenoveringar blivit en hobby som omsätter mångmiljardbelopp och som varje tv-kanal har åtminstone en programserie om, borde kanske idén om självbyggeri som ett sätt att ge fler tillträde till bostadsmarknaden inte vara så avlägsen som den kan verka. Saknas gör bara ett möjliggörande regelverk och politisk vilja.

Magnus Björkman