Bilden av staden

Kan det urbana respektive land verkligen utgöra diskreta kategorier? När värdering kommer före undersökande riskerar kritik att slå fel och få oönskade konsekvenser menar Sara Widås, infrastruktrustrateg i Sundbybergs stad.

Meningssökande djur

Stadens former bör, och kommer oundvikligen, ideologiseras. De ska förstås historiskt, tekniskt, symboliskt, sensuellt, funktionellt och levt. Vi är meningssökande djur och kan inte, vill inte, annat än tillskriva det vi studerar värde. Men är debatt om fysisk miljö baserat på dess ideologiska associationsvärde en meningsfull maktkritik? Vilka vaga, nonchalanta eller inkonsekventa slutsatser och rekommendationer om utveckling av stadens fysiska gestalt riskerar vi att dra?

Stad och demokrati

Historiskt är föreställningen om staden som förutsättning för mänskligt samhälle och demokrati väl etablerad, såväl som kontesterad. I både antikens och medeltida Italiens stads-stater experimenterar eliter med idéer om ”folk”styre. 1700-talets Boston och Paris ser organisering och det auktoritetsledda ”folket” revoltera. I 1800-talets Berlin, London, Bryssel, Manchester, Marseille och Paris utvecklar Charles Fourier, John Stuart Mill, Friedrich Engels, och Karl Marx modeller för samhällets funktioner, förtryck och möjlig frigörelse av utsatta. I staden föds den storskaliga demokratin.

Historiskt är föreställningen om staden som förutsättning för mänskligt samhälle och demokrati väl etablerad, såväl som kontesterad

Stad och förtryck

Genom delar av både liberalismen och socialismen /internationalismen identifieras samtidigt städerna som utryck för, såväl som roten till, förtryck. Thoreau’s civilisations- och stadskritik blir källa till tanke för liberaler såväl som socialister. Den fria arbetaren har fötterna förankrade i sunda myllan och kinder rosiga av kreativt verk, långt från stadens smog och larm. Den fria obeskattade individen stövar över fält i egen ägo, fiskar orstörd i egen damm. Inom socialismen såväl som liberalismen vinner så småningom nationalismen över internationalismen, och nationsstaten hellre än staden blir den samlande enheten för demokratin.

Thoreau’s civilisations- och stadskritik blir källa till tanke för liberaler såväl som socialister.

Stad och region

I takt med en rasande globalisering har intresset av det lokala, som möjliggörare av mångfald, tillväxt, såväl som källa till särart ökat. FN:s Agenda 21 från 1992 och EU:s European Spatial Development Perspective (ESDP) från 1999 är exempel på identifiering av det lokala och regionala som plats för och källa till både kontinuitet, utveckling och folkstyre. Parallellt medför även den fortlöpande liberaliseringen av de ekonomiska systemen en nedmontering av nationen. Såväl internationella hållbarhetsprogram initierade och godkända av nationsstater, som avregleringen av finansiella system resulterar i ett fokusskifte, från suverän nation till det lokala, må det vara region, stad eller landsbygd. Och när städerna växer, för de gör de, är den globala såväl som nationella och lokala trenden utbredning. 66 % av städernas tillväxt i Sverige från 1980 består av stadsspridning (Störst tillväxt utanför gamla stadskärnor, SCB 2013:67).

 Nöjeskvarter. Författarens bild.

Nöjeskvarter. Författarens bild.

En välbekant renovräkning med en något mer bemedlad målgrupp än vanligt.

Stad som handelsvara

”Höga bostadspriser hotar torgen i förorten” skriver DN i intervju med skönhetsrådets sekreterare Henrik Nerlund den 6 juni 2017. Bostadsrättsföreningar får bygglov för att omvandla verksamhetslokaler till bostäder. Ett apotek, en tobakshandel, en pizzeria, försvinner till förmån för ytterligare bostäder och högre intäkter till inblandade bostadsrättsföreningar. Högt ställda politiska bostadsbyggnadsmål driver på utvecklingen. ”Vinstmaximerat byggande triggar social katastrof” skriver Julia Svensson i DN den 22 mars 2017. Om små bostäder, bristfälliga allmänna utrymmen och förskolor utan ändamålsenliga utemiljöer, som ett resultat av brist; på bostäder, helhetssyn och reglering. När den politiska prioriteringen är tydlig och utbudet av det som efterfrågas begränsat kan kvalitetssäkringen viktas bort. ”Stad som handelsplats eller handelsvara?” undrar Örjan Wikforss på twitter när Elisabeth Andersson skriver om byggplaner för ett Stureplan där kulturvärden och befintliga hyresgäster riskeras till förmån för högre kontorshyror. En välbekant renovräkning med en något mer bemedlad målgrupp än vanligt.

Andra ögon på staden

I kölvattnet av kapitalets informationsöverläge ökar inom skrået kritiken av att staden står i fokus inom stadsbyggande. ”Vi har helt enkelt blivit höga på den urbana utopin.” skriver Johanna Liljeström och Maria Nilsson på kunskapsplattformen Härifrån.nu, som vill ifrågasätta den Urbana Normen. Catharina Gabrielsson säger ”Det är en urholkning av demokratin som sker i stor skala” med referens till Den Urbana Normen, vid konst- och stadsbyggnadsseminariet Andra ögon på staden vid Hallands museum. Postkodlotteriets Kulturstiftelse finansierar i sommar en vandrande utställning av unga konstnärer med samlingsnamnet Ung kultur utmanar den urbana normen. Julia Svensson, Arkitekturs chefredaktör skriver ”…den täta kvartersstaden – en typisk fastighetskapitalistisk uppfinning – har blivit en trend som även förespråkas av stadsbyggnadskontoren. Politiker och tjänstemän har fallit för retoriken.” (Arkitektur 2017:2)

Urban utopi. Urholkning av demokrati. Fastighetskapitalitisk uppfinning.

Kan det urbana respektive land verkligen utgöra diskreta kategorier? Historiska motsägelser till trots har bilden av stad som uttryck för liberalism i bemärkelsen kapitalism dominerat den svenska arkitekturdebatten högkonjunkturens senaste bristningsfärdiga år. Bristande kunskap om staden, dess former och funktioner, har fått konsekvenser i den byggda miljön. Tecken finns på att detta lett till ett avvisande av hela stadsformer, och ibland av staden som helhet. Enligt SCBs definitioner är 87 % av Sveriges befolkning bosatt i tätort, dvs i ett urbant sammanhang. Sveriges större tätorter varierar i storlek, från 10 000 till över 1 500 000 invånare. De strukturer som där återfinns utgör en mångfald, och de typologier som används för att beskriva städernas delar är givetvis förenklingar. Vad avses med ”tät kvartersstad”? Ett sammanhängande gatunät, att kunna promenera till affären? Eller offentliga rum dominerade av biltrafik? Avsaknad av lekplatser i närområdet, låga solvärden på gårdar och i lägenheter? Utträngning? Utbytbarhet? Kommodifiering? Och vad menas med ”Miljonprogram”? Lättillgängliga parker, säkra skolvägar? Eller ekonomiskt homogena områden med för små upptagningsområden för upprätthålla service? Rumslig segregation genom motorleder, små nyurbanistiska enklaver från 80-talet? Internationellt står modernistiska punkthusområden ofta för ett rumsligt och socialt segregerat lyxsegment. Varken kvarter eller hus-i-park är så ideologiskt konsistenta stadsformer som ofta framställs. Varken i Örebro, Stockholm, Lycksele, Alvesta eller Knivsta.

Som planerare och arkitekter är vi väl tränade att söka och organisera våra projekt kring koncept, bärande idéer. Vissa av begreppen får stora genomslag och används rutinmässigt i planeringsdokument. Identiteter skrivs in, i projekt och sammanhang, genom val av visionsord. Levande, urban. På samma sätt säker vi starka koncept för att ställa frågor och driva utveckling. Trafikmaktordning, urban norm. Parallellt är arkitekt och planerarskrået ett levt och praktiserande kunskapsfält. Den kroppsliga kunskapen har hög status och det ordlösa, maggropsstyrda gestaltandet ligger i centrum för hela vår identitet. Kanske är just denna erfarenhet även en aspekt av varför fältets begrepp får en sådan sprängkraft att de ofta bär långt utanför våra egna verksamhetsområden. En kan aldrig så noga veta om det är rock and roll eller arkitekter en har med att göra. Då är det heller kanske inte konstigt att det vetenskapliga arbetet för en generaliserbar kunskap inte alltid välkomnas. Föreskrivande med objektiva kriterier, normer och mått är i direkt konflikt med ett fält som gestaltar; livsrum, text, identitet.

 Tät kvartersstad. Författarens bild.

Tät kvartersstad. Författarens bild.

Det är vårt ansvar som professionella att se förbi förenklingar och fördjupa kunskapen om samband mellan fysisk miljö och de livschanser denna möjliggör. Att identifiera miljöers associationsvärde utifrån historia, det lokalt specifika, från levd och kroppslig kunskap, såväl som att systematiskt utvärdera och analysera för att finna generaliserbar kunskap om hur form och funktion är sammanhörande. När värdering kommer före undersökande riskerar kritik att slå fel och få oönskade konsekvenser. Istället är uppgiften att hålla två saker i tanken samtidigt, och vara både politiska och studerande. Vi har till uppgift att undersöka relationen mellan gatans utformning och trafikmaktordningen, mellan offentlig investering och tillgänglighet, vilka fysiska betingelser som kan ge förutsättningar för nätverkande och kunskapsöverföring inom näringsliv och offentlig sektor, vilka grader av förutsägbarhet avseende försörjning av skola och omsorg som krävs för att en ung befolkning ska välja att bosätta sig just här. Det är ett långsamt, knöligt och torrt arbete där institution byggs sten för sten. Kunskap, institution, tillit, institution, kunskap. Inga riviga koncept. Ingen revolutionerande form. Revolutionen ligger i det som merparten av oss redan är förbundna till att göra; att arbeta metodiskt, att systematiskt utforska och bygga allt djupare hur staden och byggandets processer fungerar. Och sedan förmedla den kunskapen, med auktoritet och inlevelse, till en byggbransch på steroider.

Sara Widås