Planera för kvalitativ förtätning i ett större sammanhang

Stockholm står inför ett strukturellt rekonstrueringsprojekt i jätteskala när 140 tusen nya bostäder ska läggas till den befintliga miljön. Skönhetsrådets kanslichef Henrik Nerlund beskriver hur detta kommer att kräva ett nytt sätt att planera, som både förmår att värna befintliga kvaliteter och skapa nya goda stadsrum.

Henrik Nerlund är arkitekturhistoriker. Sedan 2014 är han sekreterare och kanslichef för Stockholms skönhetsråd.

Den moderna stadsplaneringens utgångpunkter

Stadsplaneringen kan sägas ha genomgått tre faser under de senaste 150 åren. Idag står vi på tröskeln till en fjärde fas som kan komma att förändra städerna i grunden. Förmågan att finna rätt planeringsverktyg och de avvägningar som kommer att göras under de kommande åren kommer att vara avgörande för utvecklingen av framtidens stad. Huvudfrågan är hur förtätningen kan bidra till ett stadsbyggande som respekterar befintliga kvaliteter samtidigt som det lägger till nya stadsrum. Jag kommer att utgå ifrån situationen i Stockholm, men utvecklingen är allmängiltig och aktuell i alla de städer som nu växer snabbt. Höga bostadsmål och tätare städer dominerar stadsbyggnadsdebatten över hela landet.

Perspektiv från sydost över Årstafältet med den föreslagna bebyggelsen.

Perspektiv från sydost över Årstafältet med den föreslagna bebyggelsen.

I tidigare skeenden av stark tillväxt har behovet av en reglerande planering vuxit sig stark och olika ideologiska föreställningar om staden har bidragit till att brytpunkterna mellan dessa faser kan urskiljas relativt tydligt. Den första fasen bröt igenom under mitten av 1800-talet för att disponera den framväxande industrialismens arealkrävande fabriker, arbetarbostäder och kommunikationstråk. Under ett fåtal decennier växte de europeiska städerna kraftig över sina bräddar. Stockholm är inget undantag, blott under 1880-talet uppfördes 2 000 hus på malmarna. Innerstaden kan därmed sägas vara en produkt av den stadsplanering som då gjorde expansionen möjlig. Stadsplanehistorikern Françoise Choay kallar denna planering för regularism; ett sätt att släppa loss de krafter som tyglats av en föråldrad struktur och med ambitionen att reglera hela stadsområdet.

Grannskapsenhetens anatomi

Grannskapsenhetens anatomi med separation av funktioner.  Handskiss av Sven Markelius.

Grannskapsenhetens anatomi med separation av funktioner. 
Handskiss av Sven Markelius.

Utifrån den kritik som riktades mot regularismen växte den andra fasen fram. Med nya fortskaffningsmedel, först spårvagn och sen bil, kunde staden spridas ut i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den nya planeringsideologin förändrade plansystemet och med ny lagstiftning kunde utglesningen upphöjas till norm. Stadsplanelagen från 1931 förbjöd exempelvis ny innerstadsbebyggelse. Den rymliga planen gav dåtidens planerare förutsättningar att skilja stadens funktioner, socioekonomiska grupper liksom föreställda bilder av manligt och kvinnligt åt. Tätheten minskades till en fjärdedel av innerstadens och nya förorter såg dagens ljus varje år. Planeringen riktades in på att skapa grannskapsenheter med omkring 10 000 invånare vardera och byggdes upp utifrån en på förhand konstruerad modell. Den rumsliga staden sprängdes och den öppna planen med dess kontinuitet av tomrum sågs som en manifestation av hygien och framtidstro. Choay kallar detta för progressism och menar att stadsbyggandet, sina jämlika intentioner till trots, präglas av planförfattarens förmynderi. Den progressistiska perioden sammanfaller med Stockholms ytterstadsexpansion och tar inte slut förrän omkring 1980. Då hade staden vuxit utåt i allt snabbare tempo med allt storskaligare stadsdelar. När den påförhand beslutade befolkningssiffran nåtts och stadsdelen betraktats som klar, byggdes en ny enhet upp längre ut. Av detta skäl lades ingen mark ut i grannskapsenheterna för framtida expansion, all obebyggd yta blev utlagd som parkmark.

Den andra fasens planering har konstituerat städernas utseende och huvuddelen av bebyggelsen och trafikanläggningarna i Sverige är från denna tid. Periodens starka reglering av såväl byggandet som ekonomin flyttade över initiativet till det offentliga. Där 1800-talets stad hade byggts av privata byggmästare var det framförallt kommunala och kooperativa bolag som byggde med statliga subventioner under de s.k. rekordåren. Den genomgripande hyresreglering som genomförts 1942 låste nivån på hyrorna och redan på 1950-talet hade inflationen medfört att hyrorna minskat med 30 procent. Regleringen som också gällde bostadsrätter och statligt subventionerade villor minskade rörligheten på bostadsmarknaden och medförde att det som bostadssökande kunde efterfråga framförallt var bostäder i de nya grannskapsenheterna. För att förstå den tredje fasens stadsplanering är den avreglering som genomfördes 1969 av villa- och bostadsrättspriser central. Avregleringen skapade en andrahandsmarknad för först villor och sedan bostadsrätter. Effekten blev en explosionsartad utveckling av villabyggandet. Med den nya villamarknaden kunde industriarbetare plötsligt efterfråga småhus istället för prefabricerade treor. Från 1972 började de nya miljonprogramshusen stå tomma. Inflyttningen skedde i stället till villor och radhus i kranskommunerna. På ett fåtal år dränerades kommunens ekonomi när skattebetalare i de mest produktiva åldrarna flyttade ut. Progressismen lämnade efter sig en stad med tomma lägenheter och ett utrivet centrum.

Förtätning som planeringsförutsättning

För att möta befolkningsminskningen i den centrala staden och sedan även i närförort introducerades en ny typ av stadsplanering efter modernismens fas. Stadsbyggandet ställdes in på förtätning där initiativet kom från privata byggherrar. Den tidigare fredade parkmarken i grannskapsenheterna blev nu en markresurs. 1984 genomfördes som ett experiment det första förtätningsprojektet på parkmark i Stockholm. Tre punkthus byggdes i kvarteret Kolsnaren i Stockholms första grannskapsenhet, Årsta. Stadsbyggnadskontoret var nöjda med resultatet och efter detta blev förtätning genom små projekt, initierade av marknaden, det gängse sättet att planera. Borta var fixerade befolkningssiffror och ambitiösa försök till centrum och annat som hörde ABC-staden till. Den nymornade bostadsrättsmarknaden utvecklades kraftigt under 1990-talet efter friare kapitalregler och avskaffandet av byggsubventioner till hyresrättsbyggandet.

Visionsbild på aktivitetsbryggan. Skiss: White arkitekter.

Visionsbild på aktivitetsbryggan. Skiss: White arkitekter.

Jag har undersökt förtätningsprocesserna i just Årsta för att skapa verktyg för att förstå hur dagens stadsförnyelse fungerar. Förenklat kan tre sinsemellan olika processer urskiljas. Den första, som jag kallat konservera, innebär att ingen parkmark tas i anspråk utan att utvecklingen sker genom att ianspråktagen mark programmeras om. Förfaringssättet ger relativt sett lite nya bostäder och berör inte det ursprungliga planmönstret. Den andra processen, som jag kallat kopiera, förändrar planmönstret desto mer, men pågår lågintensivt. Sedan Kolsnaren byggdes 1984 har ytterligare 50 byggnader uppförts i Årsta på parkmark. Den nya bebyggelsen har anpassats i sitt uttryck så att den liknar den ursprungliga; vid punkthusen har ytterligare punkthus uppförts, och vid lamellerna ytterligare lameller. Varje enskilt projekt har varit litet, men sammantaget handlar det om 1 100 nya lägenheter genom 19 olika planförfaranden. Processen ger låg överblickbarhet, binder stora planresurser och för med sig att mycket parkmark tas i anspråk av relativt sett få nya lägenheter. Den tredje processen har jag kallar konvertera och innebär att en helt ny struktur läggs till i eller mellan grannskapsenheter. I Årsta kan projekten Årstastråket och Nya Årstafältet utgöra exempel. Genom att skapa nya strukturer som inte berör den ursprungliga parkmarken i Årsta tillför projekten tillsammans 8 000 nya lägenheter.

Den högre tätheten, ibland 100 procent tätare, ger fler bostäder på mindre yta och därmed möjlighet att värna mer parkmark. En annan skillnad mellan kopiera och konvertera är överblickbarheten. Kopiera ger över tid många små projekt som inte kunnat förutses från början, medan konvertera ger större koncentrerade projekt som kan avgränsas tydligt redan inledningsvis. Detta är viktigt för kvaliteten på nya rumsligheter i tidigare helt öppna stadsmönster. Ur ett kulturmiljöperspektiv ger de tre processerna olika resultat. Konservera är autentiskt men blir lätt musealt. Kopiera är som objekt visuellt autentiskt eftersom byggnaderna hämtar sitt utseende och sin skala från det kringliggande, men kan inte genom sin inplacering på parkmark sägas ta stora kulturmiljöhänsyn. Detsamma gäller konvertera som inte kan anses vara autentiskt överhuvudtaget kopplat till det äldre stadsmönstret. Däremot ger konvertera förutsättningar att helt freda större parkstråk och kulturhistoriskt intressant bebyggelse genom sin övergripande planering.

I stadsdelsparken finns öppna ytor, lekplatser och vattenspel.

I stadsdelsparken finns öppna ytor, lekplatser och vattenspel.

Framtidens stad

Vi står nu på tröskeln till en stadsplaneringens fjärde fas. Rätt hanterat kan det stora trycket på nya bostäder innebära att tiden av kopieringsförtätningar är över. Slutsatsen bör vara att planeringen av den tillkommande bebyggelsen i de befintliga miljöerna kräver ett större mått av övergripande planering så att de nya bostäderna inte bara blir hus i grönmark, utan att de kommer att utgöra väggar som formar nya goda rumsligheter. Den fjärde fasens stadsplanering innebär att en ny typ av stadsdel, ett slags sammankopplande bandstad, behöver finna sin form. Den kommer ha mycket lite gemensamt med såväl innerstadens stora rutnät som med grannskapsenheternas tydliga enklaver. Greppet kan ses som en slags inverterad stadskirurgi, där tätare band läggs till längs matargator och på mindre värdefull grönmark. I Stockholms stads kommande översiktsplan pekas flera platser ut för nya så kallade ”stadsboulevarder”, där bebyggelse och ny trafikplanering ska få delar av vägnätet att bli bostadsmiljöer. Om detta ska lyckas är det viktigt att dra rätt slutsatser från Årstastråket och Nya Årstafältet, där stadsdelskonvertering prövats i förhållandevis stor skala. Det har visat sig att den nya strukturen på flera punkter haft svårt att finna goda kopplingar mot den befintliga och att staden haft för stor brådska för att prioritera rätt kopplingar. Planering av parkstråk måste ske på en övergripande nivå så att dessa inte plottras bort. Möten mellan olika skalor måste studeras tydligare.

På ritborden ligger nu stora förändringar av exempelvis Farsta och Skärholmen där antalet lägenheter kan komma att fördubblas mot dagens situation. För Stockholm som helhet innebär 140 000 nya bostäder att ett stort antal nya stadsdelar ska byggas i befintliga miljöer. På kort sikt kommer detta att beröra en halv miljon stockholmare. På längre sikt ännu fler. Hur väl stadsplaneringen lyckas är vår tids stora ödesfråga.

Henrik Nerlund