Täthetens utveckling i Stockholms stad

Ökad bebyggelsetäthet är en naturlig följd av en växande stad. Befolkningstillväxt och verksamheters expansion är historiskt de främsta orsakerna till att nya ytor tagits i anspråk för bebyggelse i huvudstaden. Husen har succesivt blivit allt högre och bebyggelseväven tvinnas allt tätare. Stadens växtkraft riktades under nära 750 år utåt. Idag är möjligheten att flytta kommungränsen utåt för ny byggbar mark marginell. Sedan millennieskiftet är Stockholms stads inställning därför ”Bygg staden inåt”. Nu står staden inför en historisk hög befolkningstillväxt och det höga bostadsmålet saknar tidigare motsvarighet. Det betyder en tätare stad.

Peter Lundevall är författare och stadsplanerare i Stockholms Stad.

Stockholm är en av de städer i Europa där befolkningsantalet har ökat mest. Orsaken är framförallt en omfattande invandring från utlandet men också höga födelsetal. Den planerade befolkningstillväxten beräknas på ett par årtionde motsvara praktiskt taget ett helt Malmö. Kommunfullmäktige beslöt 2013 att 140 000 bostäder skulle tillkomma 2010-2030. Bostadsbeståndet beräknas öka med ca 30 procent. Grundinställningen bland stadshusets politiker är att ”Stockholms stad vill växa”. Likhetstecken sätts mellan befolkningstillväxt och ekonomisk utveckling. Det gör att behovet av byggbar mark och/eller ökad täthet närmast är oändligt. Tillväxten ska av staden mötas med fyra strategier; ”Stärk stadens centrala delar” där innerstaden utvidgas till närförorterna, satsa på nio tyngdpunkter som t ex Brommaplan och Farsta, koppla samman stadsdelarna för ökad täthet, hållbarhet och integration samt ”främja en levande stadsmiljö i hela staden”. Bostadsförsörjningens främsta resurs de senaste årtiondena har varit de mer eller mindre överblivna stora verksamhetsområdena i Innerstadens krans. De är områden som Hammarby Sjöstad med förnämliga lägen utan större kultur- eller naturvärden. Den millenniering, som håller på att växa fram har inte mött något större motstånd bland allmänheten då de inte hotat viktiga kultur- eller naturvärden. En ofta elegant bebyggelse vid vattnet är skapat av praktiskt taget ingenting. De stora framtidsreserverna får anses vara Bromma flygplatsområde (Brommaavtalet går ut 2038) och Västberga terminalområde.

Karta över delar av Stockholms kommun. De platser som nämns i artikeln är markerade.

Karta över delar av Stockholms kommun. De platser som nämns i artikeln är markerade.

Det är främst osäkerheten kring den framtida omfattningen av invandringen som kommer att utmana prognosernas tillförlitlighet och därmed framtida bostadsbyggnadsmål. Inflyttningen av framförallt personer med ursprung utanför Europa påverkar också frågan om en allt mer segregerad stad. Frågan är om diskussionen om ”isolerade förorter” som bör länkas samman och integreras med omgivande stadsdelar och som leder till en tätare stad, hade uppstått på samma sätt om det ”endast” var frågan om ekonomiska skillnader. Genom inte minst sammanlänkningar av stadsdelar försöker staden förutom att få fram fler bostäder, lägga grunden för ett önskat socialt tillstånd. Om det i praktiken leder till ett mer integration är det emellertid svårt att säga något bestämt om. Det kan finnas skäl att hålla isär skillnaden mellan rumslig integration (t.ex. sammanbyggda stadsdelar) och samhällelig integration (t.ex. nya svenskar som integreras genom arbetet, språk, kultur). Det förra leder inte automatiskt till det senare.

Skulle befolkningsprognoser och bostadsmål bli verklighet innebär det ett paradigmskifte i Stockholms stadsbyggnadshistoria. Precis som flertalet av stadens tidiga perspektivskiften är det en kraftig befolkningstillväxt som är drivkraften i förändringar av stadens fysiska kropp. Stockholms svar på rådande bostadsbrist och befolkningstillväxten är ett bostadsbyggnadsbeting som saknar tidigare motsvarighet. Den planerade bostadsbyggnadstakten om i genomsnitt 7 000 bostäder per år i 20 år är långt högre än under det hektiska miljonprogrammet men utifrån helt andra förutsättningar vad gäller bl a tillgång på mark. Tillväxten genererar en dominoeffekt. Det innebär hundratals nya skolor, förskolor, livsmedelsbutiker, en rad nya kontorshus, restauranger, gator och mycket annat. De flesta är nog för en tillväxt men har nog svårt att föreställa vilken magnitud av förändring den nuvarande inriktningen leder till. Klart är att vi måste bygga mycket. Klart är att vi måste värna Stockholms integritet. Klart är att tillväxten leder till en förvandlad stad.

Det kan finnas skäl att hålla isär skillnaden mellan rumslig integration och samhällelig integration. Det förra leder inte automatiskt till det senare.

Urbanitet har en tid varit som ett mantra inom stadsbyggnadsdebatten. Den täta staden med kvartersstaden som riktmärke har även i Ytterstaden en tid, varit svaret på alla problem. Det har varit modellen för den hållbara staden. Något som synes vara lika med den ”goda staden”. Den rätta vägen har helt enkelt varit den täta stadsmässiga, mångfunktionella, sammanlänkande och ekologiska staden. I den gällande Översiktsplanen 2010 konstateras aningen svepande att ”idén om den täta staden har återkommit på bred front och idag vet vi att den är mest miljövänlig och uppfattas som både mest trygg och attraktiv”. Frågan är om nuvarande rödgröna majoriteten i Stockholms stadshus är lika övertygad om att kvarters­staden är svaret på dessa frågor.

Synen på vardagsgrönskan har blivit mer ”flexibel”. I allt större utsträckning tas naturmark i anspråk för kompletteringsbebyggelse. När staden på 1980-talet utarbetade ett riktgivande program för de halvgamla stadsdelarna från 1930- 40- och 50-talen, skulle förnyelsen ”främst tillgodose lokala behov”. När olika debattörer idag argumenterar för att länka samman stadsdelarna utgår de från en retorik om ”isolerade enklaver” där grönskan beskrivs som ”barriärer” och att ”Ö-planeringen” har skapat ett segregerat förortslandskap. Sådana resonemang oroar många förortsbor som ser värnandet av grönskan som en kärnfråga - för ögat, kroppen och själen. Även rekordårens bostadsbestånd från 1960-1974 scannas kontinuerligt av för möjlig kompletteringsbebyggelse. Det kan konstateras att år 2014 ägde 40-50 procent av nybyggnationen rum på jungfrulig grön mark. Kommer Mälarlandskapets trovärdighet gå förlorad om systemet av parker och natur planeras bort mellan stadsdelarna?

Ny byggnad i närheten av Adolf Fredrik kyrka i centrala Stockholm. Foto Peter Lundevall

Ny byggnad i närheten av Adolf Fredrik kyrka i centrala Stockholm. Foto Peter Lundevall

När den naturanpassade förortsbebyggelsen från 1930- 40- och 50-talen förtätats är det viktigt att det nya läggs till med absolut gehör. Det närvarande landskapet har gett Stockholmsförorten en särskild autenticitet. Rummen mellan stadsdelarna ingår i en medveten planerad komposition. Det vilar en form av anspråkslös folkhemskänsla över dessa stadsdelar. En svag urbanitet som aldrig var tänkt som brusande stadsliv. Behovet av fler bostäder och intresset att skapa stadsliv ställs allt oftare mot upplevda värden av grönska, rekreation och identitet. Det finns knappast ett svårare val än mellan dessa mål och värden inom stadens stadsbyggande.

I ett tiotal så kallade tyngdpunkter enligt Översiktsplan 2010 planeras en hög förtätning. Genomförs överdäckningen av Brommaplans bussterminal torde det bli ett av ytterstadens högst exploaterade områden. Andra områden med en aldrig tidigare skala i Ytterstaden och där detaljplaneringen är klar eller pågår är området vid Telefonplan, pendeltågsstationen vid Årstaberg samt Marievik i Liljeholmen. I en rad projekt ökar antalet lägenheter genom närmare mellan husen, högre byggnader och reducerande grönområden. Den högsta exploateringsgraden för ett nybyggt område i Stockholm kommer att bli Hagastaden (tidigare Norra Station). Den planerade bebyggelsetätheten är ungefär dubbelt så hög som den täta traditionella kvartersstaden på Malmarna. En starkt bidragande orsak till denna täthet är de extrema kostnaderna för att däcka över huvudtrafikleden och det tidigare stationsområdet.

Höghus kan vara ett sätt att öka exploateringen inom en given yta. Tidigare var punkthusen för bostäder vanligtvis inte över 12 våningar. De totalt sett relativt få punkthusen mellan 18- 25 våningar nyttjades för kontor. De senaste åren har planförslag med betydligt högre hus behandlats av Stadsbyggnadsnämnden. Vid Telefonplan prövas dubbeltorn på 78 respektive 58 våningar med bostäder och i Hjorthagen är det höga huset sänkt till 44 våningar (ej slutgiltigt avgjort). Närmare 40 våningar i samrådsförslaget är det högsta av flera högre hus som planeras i Marievik (vid Liljeholmen). De planerade dubbeltornen för bostäder i Hagastaden är också långt högre än den gamla ”Stockholmshöjden”. Det högsta bostadshuset i Stockholm uppfördes nyligen i Kista och är 35 våningar högt.

Bostadsförsörjningens främsta resurs de senaste årtiondena har varit de mer eller mindre överblivna stora verksamhetsområdena i Innerstadens krans. Det är områden som Hammarby Sjöstad med förnämliga lägen utan större kultur- eller naturvärden. En ofta elegant bebyggelse vid vattnet är skapat av praktiskt taget ingenting. Fotograf: Erling Baasen Eide

Bostadsförsörjningens främsta resurs de senaste årtiondena har varit de mer eller mindre överblivna stora verksamhetsområdena i Innerstadens krans. Det är områden som Hammarby Sjöstad med förnämliga lägen utan större kultur- eller naturvärden. En ofta elegant bebyggelse vid vattnet är skapat av praktiskt taget ingenting. Fotograf: Erling Baasen Eide

Ökad täthet och exploatering kan uppstå trots kraftig befolkningsminskning. Trots att ca 50 000 nya bostäder netto (hänsyn taget till rivningar) tillkom i Stockholms stad 1960-1980 (bl.a. hela miljonprogramsepoken) så minskade befolkningen med 160 000. Orsaken var en ojämförlig ökning av utrymmesstandaren. Trångboddheten byggdes i princip bort och allt fler fick ett eget boende. Innerstaden blir nu allt tätare, trängre, levande och segregerat. Efter en period av kraftig befolkningsminskning har befolkningen sedan 1980 genom förtätningar av olika slag och stigande boendetäthet, ökat med en bra bit över 100 000 personer eller drygt 40 procent. Ytterstaden har samtidigt ökat med över 150 000 personer. Stadens fortsatta expansion tar således vid från en redan hög tillväxttakt. Genom en tidigare överproduktion på lokaler, viss utflyttning av arbetsplatser till kranskommuner och övergång till öppna yteffektiva kontorslandskap, har behovet länge av nya kontorsbyggnaderna, varit begränsad.

I en rad projekt ökar antalet lägenheter genom närmare mellan husen, högre byggnader och reducerande grönområden.

Genom upprustningen av Malmarnas bostadsbestånd och omvandlingen av lägenheter till bostadsrätter ökade innerstadens attraktion. Det troliga är att de många bostadsrätterna i Innerstaden (ca 70 procent) förstärker den bestående strukturen och höjdskalan på Malmarna. Vindarna kommer fortsatt att inredas men en bostadsrättsförening med sitt spridda ägande initierar knappas en rivning av det egna bostadshuset. Innerstaden är ett riksintresse för kulturminnesvården. I riksintresset ingår även stenstadens siluett. Om vissa kontor, gamla skolor och annat skulle rivas eller byggs om till bostadshus, samt t.ex. spårområdet vid Centralen överdäckas (i rimlig skala) och en del gårdshus tillkomma, ändras inte på ett avgörande sätt Innerstadens grundkaraktär. Skulle antalet boende per lägenhet öka, vindar inredas, kontor avkontoriseras och större lägenheter delas upp så kommer boendetätheten öka i centrala staden men byggnadsmassan blir i stort densamma. Förhoppningsvis kommer inte Innerstadens parker att bebyggas. Däremot riktas nu intresse mot stadens karakteristiska framträdande bergssidor (så kallade bergskärningar). Konkreta planer finns att bygga bostäder på flera sådana platser bl.a. vid Stadshagen mot Karlberg. Får sådana idéer allmän fäste i stockholmsplaneringen hotas en viktig del av huvudstadens identitet.

I City pågår en skalförskjutning. Under 1950-60- och 70-talens cityomdaning tilläts enstaka hus bryta av mot den enhetliga skalan men framförallt ersattes många små bostadsfastigheter av större enheter med kontor, parkeringshus, varuhus och hotell. Nu läggs ytterligare 2-5 våningar på den halvgamla bebyggelsen. Mest påtagliga nybyggnad är Stockholm Waterfront som i ett av stadens mest exponerade vattenlägen i närheten av Stadshuset inneburit en påtaglig ny skala. När vissa hus tillåts bryta sig ur den gamla skalan fungera det som en inbjudan till andra fastighetsägare att gå samma väg. Tidningen Fastighetsägaren konstaterade att ”fler fastighetsägare ser möjligheter att bygga på sina fastigheter runt centralstationen efter att Waterfront office höjde byggnadsnivån”. Rivandet i staden har varit begränsat de senaste decennierna men allt fler ansökningar har inkommit till stadsbyggnadskontoret de senaste åren. Ett annat tecken är förslag att bygga högre gårdshus.

När äldre hus tillåts byggas på med flera våningar som dessutom ska uttrycka ”sin tid” så uppstår ofta problem. Stilepoker kolliderar, taklandskapet blir oroligt, gatuljuset påverkas och omgivande hus förminskas relativt sett. Fortfarande råder en urban samsyn över Malmarna medan City tycks gå sin egen väg. Ännu finns inte någon tydlig planmässig väg-ledning. I ”Vision för City” som antogs av kommunfullmäktige 2012 framförs att ”City är i kraft av sin inneboende dynamik Stockholms mest föränderliga stadsdel”.

Ibland talas det om att en glidande höjdskala är en naturlig förändring i Stockholms utveckling. Påståendet är emellertid inte självklart. Vid förra sekelskiftet tilläts sexvåningshus. Takresningen liksom att rumshöjden var högre än dagens (och ibland fanns höga sockelvåningar) innebär att moderna hus i om 7-8 våningar ligger i samma härad som de för hundra år sedan. Kvartersstaden har således ägt en tämligen konstant siluett i över hundra år. Det är först idag som än högre byggnader anses lämpliga, framförallt i City. Hur skulle staden te sig om varje stadsplanerargeneration hävdar den glidande skalans logik?

Byggherrarnas position förstärks indirekt i tider av höga politiska volymmål och önskan om kortare planprocesstider. De privata byggherrarna söker sig i första hand till attraktiva områden där man kan få hög ekonomisk utväxling framförallt på nya bostadsrätter. Oavsett samhällsnyttan med fler bostäder är det privata bostadsbyggandet ingen filantropisk verksamhet. Midsommarkransen, området vid Telefonplan, Gröndal och Aspudden är det nya Södermalm där ”byggherrarna är överallt”. Drivande för en högre exploatering är också exploateringsnämndens (stadens markägare) beting till stadshuset att årligen leverera in miljardbelopp. Ju fler bostäder ju högre blir försäljningspriset för marken ämnat för bostadsrätter och ju högre blir tomträttsavgälden för hyreshusbebyggelsen. Det är intäkter som också behövs för att finansiera gator, torg med mera.

I debatten får man ibland intrycket av att Stockholm är en glest bebyggd storstad. Det tycks tas som intäkt för att huvudstaden har generösa möjligheter att förtätas. Står vi på stabil grund vad gäller Stockholm påstådda gleshet? Landytan i Stockholms stad utgör drygt två procent av regionens landyta. Samtidigt bor över 40 procent av befolkningen i Stockholms kommun. Jämförs Stockholms stad med Europas och Rysslands största städer så är staden den 12:e mest tätbefolkade staden. Stockholm är kanske något förvånande, ungefär lika tätbefolkat (per landyta) som Moskva, London och Amsterdam men är mer tätbefolkad än Berlin och Rom. Endast en stad i USA har en högre befolkningstäthet än Stockholm.

Stockholm kan och kommer att växa. Många fler kan bosätta sig i huvudstaden. Även om det kan vara en akademisk fråga i dagens rekordtillväxt så kan frågan ställas om en stor och ett snabbt växande befolkningsantal är något positivt per definition. Ger riktigt stora städer bättre livskvalitet och konkurrenskraft än lite mindre? Internationella jämförelser ger knappast belägg för att mångmiljonstäder är de mest framstående. Istället är det främst halvstora städer som Stockholm och Zurich som hamnar högt i olika mätningar. Inte heller finns ett enkelt samband mellan ett levande urbant stadsliv och antalet invånare. Beror stadsmässighet snarast mer på stadens struktur, människors köpkraft och livsstil? Verklighetens stadsliv är så komplext att det inte ger några enkla svar.

I en allt tätare stad ökar konflikten mellan gammalt och nytt och mellan befintliga invånares intressen och bostadssökandes behov och önskemål. Ytterstaden äger en rikedom av stadsbyggnadskaraktärer. Mångfalden av både separerade och sammanvävda stadsdelar gör det svårt att se en allmän modell för mellanrummens framtid. I tider av omfattande bostadsbrist har det funnits en tendens till skuldbeläggande av de som inte förstår ”utvecklingens” obönhörliga kraft. För dem som driver på en stark tillväxt är ”not in my backyard” ett inskränkt förhållningssätt som andas opassande själviskhet. Rent generellt har de många gånger betydande pågående förändringarna inom stadsbyggandet eller de radikala framtidsplanerna inte genererat några motsvarande konsekvenser som under 1970-talet då stadsdelsvisa byalag de facto påverkade stadsbyggandet och Stockholmspartiet tog plats i Stadshusets rådsal.

Under den starka tillväxtens stjärna har staden redan beträtt vägen att exploatera hårdare, att omvandla verksamhetsområden till stadsmässiga täta områden, att annektera jungfrulig mark samt att bygga tätare och högre. När stadsväven tvinnas allt tätare ställs förhoppningarna på en kvalitativ arkitektur, ett hållbart stadsbyggande och att de minskade ”grönytorna” ska ”utvecklas”. Ibland har högkvalitativa hus och stadsmiljöer tillkommit. I avvägningar mellan volym och kvalitet, mitt uppe i snabba och hundratals parallella planprocesser, behöver ansvariga samtidigt vara lyhörda på kritiska signaler. Stadens förtroendemän och förvaltningar har ett utsökt stadsbyggnadsarv att förvalta och i förädlad form lämna vidare till kommande generationer. En stad som är sin historia och själ trogen är bra för stockholmarna och intressant för världen. Politikens uppgift är att balansera olika intressen. Till slut avgörs Stockholms öde i stadshuset.

Peter Lundevall