Ledare: PLAN 2018 #4-5: Prognos

Prognos är ett nummer om att veta i förväg. Att förutse ett förlopp eller en situation innan det inträffat. I vår vardag som planerare är det prognosen som ger oss en indikation på om de aktiviteter vi ägnar oss åt styr mot de mål vi önskar. Oavsett om prognosen bygger på behandling av insamlad och validerad data, en kroppslig upplevelse, eller en förvissning är den en oundviklig del av att planera och leva.

Under möten med byggaktörer, politiker och allmänhet, vid konferenser och under föreläsningar uttrycks ofta ett missnöje med det som kallas prognosstyrd planering. Prognosstyrd ställs i motsats till målstyrd, där den förra beskriver en framtid som en framskrivning av nuläget, en extrapolering, och ger rekommendationer om aktiviteter som underkastar sig de behov dagens beteenden projicerar på framtiden. Den senare formulerar vad som är önskvärt och definierar sedan vilka aktiviteter som är nödvändiga för att det önskvärda ska infinna sig. Enligt den uppdelningen är prognosen sluten, reaktiv. Målstyrningen å andra sidan är öppen. I den tröga och arbetsamma process som samhällsplanering ofta innebär, kan upplevelsen vara att prognosen håller oss kvar i det förflutna. När modeller över det vi önskar styra säger oss att målen vi eftersträvar ligger för långt ifrån det som är rimligt eller ens möjligt infinner sig lätt en uppgivenhet. Med Josefin Wangels ord från sidan 89 i detta nummer: ”Prognosen är död. Prognosen är död därför att den måste vara död.”

Planering är ett vardagligt och livsnödvändigt beteende som kännetecknas av att en aktivitet genomförs nu för att få ett önskvärt sedan. Vi planerar för att komma i tid till tåget, för att få mat på bordet, för att se till att vi inte fryser eller blir blöta när vi är utomhus. Eller som Ramia Mazé med Herbert Simons ord uttrycker det i sin artikel Design and the Future (sidan 15): ”Everyone designs who devises courses of action aimed at changing existing situations into preferred ones.” Utan att gå in i en diskussion om relationen mellan planering och design – planeringsbeslut baseras på dagens behov för att skapa en önskvärd framtid.

En modell av framtiden som under årtionden varit en källa till tröst och underhållning för miljontals människor är rymdäventyren och upptäcktsresanden i Star Trek. I Gene Roddenberrys serie, ursprungligen från 1966, och kanske mer tydligt i Next Generation från 1987, har FN utvidgats till att omfatta merparten av planeterna i vår kvadrant av galaxen. Kaptenen Jean-Luc Picard visar med återhållsamhet och eftertanke på en framtid där institutioner möjliggör kollektiv mognad. I en verklighet där institutioner reglerar mellanrymdvarelselig samvaro, och en ”do no harm”-kardinalregel som skyddar den svages intressen, är medlemmarna i United Federation of Planets ofta följsamma. Roddenberrys dröm om en enad planet och ett enat universum ska ses i ljuset av de 86 uppdrag han genomförde som pilot under andra världskriget. Grundandet av FN var en direkt konsekvens av andra världskrigets ofattbara död och smärta och syftade till att omöjliggöra att något sådant kunde inträffa igen. FN grundades på ett internationalistiskt ideal – att solidaritet mellan människor går före lojalitet med nation. Jämlikhet eftersträvades mellan människor och nationer, med hänsyn till ömsesidig olikhet, de chauvinistiska attityder som genomsyrade merparten av 40-talets kulturer till trots. Efter nära fyra decennier av en nyliberal ordning är det lätt att förväxla internationalismen med globalisering, men här precis som i de flesta situationer vi som planerare finner oss i gäller det att hålla två eller fler tankar i huvudet samtidigt. Ideal och metod, marknad och humanism, both/and. I portalparagrafen till den lag som mer än någon annan styr vår verksamhet står det vi alla känner så väl: ”Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden. 1 kap. 1 § plan- och bygglagen (2010:900) I PBL har ingen rätt att ställa sig vid sidan av eller stänga andra ute. Vi har inte lov att göra oss okänsliga inför varandras lidande. Vi har inte lov att inte handla.

Samtidigt har vi heller inte rätt att handla utan att ifrågasätta de ideal som styr våra bedömningar. Vilka parametrar ska inkluderas och vilka antaganden är rimliga? Håkan Johansson beskriver i sin artikel på sidan 25 hur olika traditioner inom en och samma institution ger olika bilder av vilken framtid som är möjlig, och därmed fattas inriktningsbeslut inom en del vilka motverkar möjligheten att uppfylla målen inom en annan. Inom trafikplaneringen är modellerna ofta stora, sammansatta och Ibland omöjliga för ens planerare att överblicka och värdera. Problemet är alltså tvåfaldigt – olika mål står i konflikt med varandra, och de modeller som används bygger på oklara antaganden. Därutöver medför de mångsidiga sammanhang vi är verksamma i att inte ens vår bedömning av vad som är värt att studera nödvändigtvis är hjälpsam. Vid introduktionen av Airbnb för tio år sedan var den stora frågan vilken påverkan den nya teknologin skulle få på hotellbranschen. Prognosmodeller konstruerades för att avgöra om den befintliga hotellmarknaden skulle konkurreras ut av billiga rum i privata hem. Tio år senare är hotellmarknaden relativt opåverkad, men priserna på bostäder i centrala lägen har pressats över redan ohållbara nivåer i stort sett hela världen. Som Derek Thompson skriver i the Atlantic (feb 17 2018), har Airbnb blivit en bidragande orsak till undanträngning av alla utom de mest priviligierade i städers centrala delar: ”Tech analysts are prone to predicting utopia or distopia. They’re worse at imagining the side effects of a firm’s success.”

För att modeller ska vara relevanta måste vi föra ett samtal om livet – om värderingar, vanor och drömmar. Den här tidningen är ett exempel på ett sådant samtal. Ett annat är de dialoger som genomförs inom samhällsplaneringen. I det här numret har vi inkluderat tre texter som på olika sätt behandlar dialog som verktyg och kultur, samt hur alternativa framtider kan formuleras. Av alla motiv till att föra dialog är det som går ut på att jämnare fördela makten att definiera vad framtiden bör föra med sig, vad målet bör vara, det kanske starkast återkommande. Martin Westin och Alexander Hellquist försöker i sin text Vad är rätt när folk tycker olika? nyansera polariserade positioner. Mellan å ena sidan synen på dialog som skapande av förutsättningar för samskapande mellan medborgare, politiker och planerare, och å andra sidan dialog som skendemokratiska tillställningar som legitimerar rådande maktordningar. Maria Strandberg från jagvillhabostad.nu skriver om verktyg för att säkerställa ungas inflytande. Elisabeth Högdahl och Karin Book resonerar i sin text Att ge grönt ljus till tjejer utifrån forskningsresultat om jämställda och inkluderande aktivitetsplatser. Även ansvar och kompletterande relation mellan den fysiska planeringen och samhällsplaneringen i stort är något vi behöver diskutera mer. I en debattartikel om Stockholmsregionens ansvar för förortens mellanmänskliga rum argumenterar Sara Ferlander, Tanya Jukkala, Andrea Utas och Apostolis Papakostas för behovet av mer än enbart fysisk planering i nyligen antagna RUFS 2050. Det räcker inte med ett sammanhängande och navigerbart offentligt rum genom regionens alla delar. I en mycket klargörande och kritisk text förklarar Robert Örtegren hur den fysiska planeringen i form av transportinfrastruktur är fylld av planupprättare med överlappande ansvar. Det förhandlingsarbete som planerare behöver genomföra för att få en investering till stånd är minst sagt svårnavigerat. Joakim Franklins sammansatta och efterlängtade text på sidan 113 om det han kallar villaomvandlingar är även det en illustration av planerarens svårlösta uppgift. Dessa utmaningar till trots finns det ändå tecken på att viss förändring kan ske med mindre motstånd än väntat. När variationer i resvanor mellan generationer inkluderas i prognosmodeller för framtidens resande minskar bilandelen. Som Lena Smidfelt Rosqvist skriver i sin artikel: ”Scenariot är speciellt intressant ur ett förändringsperspektiv eftersom ingen individ skulle avkrävas en minskning [...]”.

Kanske en hjälpsam bild av prognosen kan vara som en rodnande genans. I relation mellan människor är varje samtal ett tillfälle att komma närmare. Att bekräfta och reparera vad som gått fel, att dela och upptäcka. Med den möjligheten följer också risk för misstag. Ibland formulerar vi oss fel, speciellt när vi inte känner varandra eller står inför en ny situation. Våra handlingar får lätt oönskade effekter och genansens rodnad sprider sig upp över kinder och nacke. Det är en signal om att göra om, pröva på nytt. Precis som genansen hjälper oss att stanna upp, tänka över vad som gått fel och vad som bäst kan göras för att reparera relationen, kan prognoser visa vilka oönskade effekter våra beslut fått. När Katarina Wallin, Thomas Sandberg och Ted Lindqvist baserat på en transparent modell skriver om glappet mellan Boverkets beskrivning av bostadsbehov och begränsningar i marknaden att producera dessa är det ett tillfälle att ställa nya frågor. Med Ramia Mazés ord: ”How can things be different?” (sidan 17) Med de möjligheter till nya verkligheter som prognos öppnar upp för kan vi stå med svärtan och följsamt planera efter de behov som föreligger. Vi vet ännu inte vad ”men det kommer att bli mer storslaget än någon kan föreställa sig.” (The Defenders, Philip K Dick 1953)

Prognosen lever. Prognosen lever därför att den måste leva.

Vetenskapens moderna landskap

Vetenskapens moderna landskap

“…en ömsesidighet mellan vetenskap och modernitet som sällan diskuteras och analyseras i arkitektoniska och rumsliga termer. Själva den cirkelformade arkitekturen fyller flera samtida funktioner. Den bildar ett tydligt landmärke (varumärke) och en symbol för vetenskapens anspråk om rationalitet och framsteg.”