Samtidigt som Sverige byggde sitt miljonprogram skedde en liknande utveckling i Danmark. Målet var detsamma, att ge alla människor tillgång till en god bostad. Idag präglas flera av dessa områden av social utsatthet, vilket i Danmark har gett upphov till skarpa politiska åtgärder. Claus Bech-Danielsen, forskare i arkitektur, följer de pågående omvandlingarna och beskriver insatserna som det största sociala experimentet i dansk historia.
Det danska bostadsdepartementets julkort från 1972. Så önskades en god jul på den tiden, för här handlade det om att ge människor tak över huvudet. Ur det perspektivet var projektet en stor framgång och man var stolt över resultaten. Bara några år senare kritiserades byggnaderna för att vara trista och fula. Byggnaderna var desamma, men den betraktande blicken hade förändrats.
Entusiasmen var påtaglig när de stora allmännyttiga bostadsområdena byggdes i efterkrigstidens Danmark. Bostadsbristen hade varit enorm under åren efter andra världskriget och tack vare statliga initiativ kunde nu ett industrialiserat byggande med en massproduktion av bostäder ta fart. Satsningen var lyckad. Precis som under det svenska miljonprogrammet revolutionerades det danska bostadsbyggandet på bara några få år, traditionellt hantverk och tegelstenar ersattes med industriella produktionsformer och betong. Danmark var mitt uppe i en masstillverkning av bostäder som aldrig tidigare – eller senare – skådats. För invånarna som på 1960- och 1970-talen flyttade ut från innerstadens mörka bakgårdar och in i förorternas nya bostadsområden innebar detta en enorm förbättring. Bostadsstandarden var i toppklass och i kontrast till städernas trängsel och mörker gav de stora gräsmattorna en euforisk upplevelse av ljus, luft och yta. Framtidstron var stark och en enorm byggboom tog fart. Här introducerades helt nya produktionsformer, byggmaterial, konstruktionstyper och monteringstekniker.
Än idag kan den allmännyttiga bostadsproduktionen i efterkrigstidens Danmark betraktas som det största fullskaliga bebyggelseexperimentet i landets historia. Det är därför tankeväckande att många av den tidens bostadsområden idag, återigen, är föremål för omfattande fysiska omvandlingar. Nu i form av det största bostadssociala experimentet någonsin i Danmark. Bakgrunden är de allvarliga utmaningar som numera är förknippade med bostadsområdena från efterkrigstiden. Det är en kombination av ekonomiska, byggnadsmässiga, sociala och arkitektoniska problem som tillsammans har lett till att områdena stigmatiseras och nu dras med ett dåligt rykte. Flera av dem har hamnat längst ned i hierarkin på den lokala bostadsmarknaden och de som har möjlighet att välja bosätter sig helst någon annanstans. Trots att den danska versionen av “socialt bostadsbyggande” är menat för en större del av befolkningen, har många av efterkrigstidens bostadshus istället blivit hem enbart för resursfattiga befolkningsgrupper.
Danskt avtal mot parallellsamhällen
Problemen i de allmänna bostadsområdena i Danmark är inte nya. I kölvattnet av energikrisen 1973 fick många bostadsbolag försämrad ekonomi bland annat på grund av att det blev svårt att hyra ut en del av bostäderna. Några år senare (1976) varnade en rapport om att de allmännyttiga bostadsområdena hade en hög koncentration av invånare som var i botten av den sociala hierarkin. Det var också redan i början av 1970-talet som de första tekniska problemen visade sig. Det påträffades läckor i byggnadernas platta tak och på flera byggnader upptäcktes sprickor i betongfasaden. Under de följande decennierna genomfördes ett stortantal projekt med syfte att komma till rätta med både fysiska och sociala problem i praktiskt taget alla efterkrigstidens stora bostadsområden. Ändå är det i stort sett samma områden som än idag, 40-50 år senare, brottas med stora utmaningar, och även om etnicitet och integration har fått stort fokus genom åren har problemen som plågat områdena i grund och botten varit desamma. Det här var anledningen till att det danska parlamentet i en bred politisk överenskommelse år 2018 antog ett avtal mot parallellsamhällen; Ett Danmark utan parallellsamhällen– Inga getton 2030. I den lagtext som låg till grund för avtalet krävdes omfattande fysiska omvandlingar i femton särskilt utsatta bostadsområden i Danmark. Dessa femton områden definierades i texten som “hårda getton”, det vill säga bostadsområden som funnits på den danska “gettolistan” i fyra år i rad. Ett getto definieras utifrån fem kriterier och gäller områden som tillhör det allmänna bostadsbeståndet och har mer än tusen invånare.
De fem danska gettokriterierna
Ett allmänt bostadsområde med mer än 1 000 invånare definieras som ett getto om det uppfyller kriterium 1 samt minst två av kriterierna 2 till 5.
Andelen invandrare och barn från icke-västerländska länder överstiger 50 procent.
Andelen invånare i åldern 18-64 år som inte är anslutna till arbetsmarknad eller utbildning överstiger 40 procent. Beräknas som ett genomsnitt under de senaste två åren.
Andelen invånare i åldrarna 30-59 som bara har grundskoleutbildning överstiger 60 procent.
Den genomsnittliga bruttoinkomsten för skattebetalare i åldern 15-64 år (exklusive utbildningssökande) i området är mindre än 55 procent av den genomsnittliga bruttoinkomsten för samma grupp i regionen.
Andelen invånare som är 18 år och äldre som dömts för brott mot strafflagen, skjutvapenlagen eller narkotikalagen är minst tre gånger det nationella genomsnittet beräknat som ett genomsnitt under de senaste två åren.
Som framgår finns ett särskilt fokus på invånarnas etniska bakgrund och socioekonomiska förhållanden. Avtalet mot parallellsamhällen har inte ett omedelbart fokus på de fysiska och urbana förhållandena i bostadsområdena, men förändringar i de fysiska strukturerna ses som ett sätt att förändra de sociala förhållandena och att skapa en annan blandning av invånare. Detta görs främst genom att ställa krav på ett förändrat utbud av bostäder. Det avgörande kravet i avtalet är således att andelen allmännyttiga bostäder, som i större delen av de femton bostadsområdena uppgår till 100 %, måste minskas till 40 % innan år 2030. Detta kan uppnås genom exempelvis rivning eller utförsäljning av flerbostadshus, alternativt genom förtätning bestående av exempelvis tillskott av äganderätter och kommersiella verksamheter. I samtliga fall kommer kraven i avtalet mot parallellsamhällen att leda till stora fysiska förändringar av bostadsområdena. Omvandlingens riktmärken utgörs av gettolistans socioekonomiska kriterier.
Nya utmaningar - nya ideal
Det övergripande målet för avtalet mot parallellsamhällen är att skapa mer socialt blandade bostadsområden. Man kan därmed hävda att avtalet i grund och botten syftar till att återupptäcka ursprungsidén bakom det danska allmänna bostadsbeståndet – avsedda att bebos av en bred del av befolkningen. I andra delar innebär omvandlingarna emellertid en skarp uppgörelse med efterkrigstidens stadsbyggnads- och bostadsideal. Till exempel är dessa stora bostadsområden vanligtvis utformade som fysiska enklaver, separerade från annan bebyggelse. Parkeringsytor, bullerskydd, gröna bälten och nivåskillnader skapar barriärer mot omgivningen. Trafiken leds i en stor båge runt hyreshusen, vilket gör det säkert för barn att förflytta sig runt i bostadsområdena.
Den trygghet som skapades för invånarna och deras barn på detta sätt, läses emellertid annorlunda när områdena förknippas med andra former av osäkerhet. Nu kopplar politiker samman den fysiska isoleringen med utvecklingen av “parallellsamhällen” där kulturella och sociala normer upprättas utan anknytning till det övriga samhället. Inspirerat av Jane Jacobs uppmaningar om ”ögon mot gatan” byggs broar till omgivande stadsdelar i form av vägar som går rakt igenom bostadsområdena. Syftet är att få bukt med brottslighet och normbrytande beteende bland områdets barn och unga. Detta kan verka paradoxalt: en gång utgjorde trafiken en säkerhetsrisk, nu tillförs den för att skapa just säkerhet.
Många invånare uppskattar trafiksepareringen och upplever att de bilfria utemiljöerna inger en känsla av trygghet, men det är inte längre endast deras trygghet som står i fokus. Medelklassen i andra stadsdelar ska nu lockas dit. Därmed blir omgivningens syn på dessa utsatta bostadsområden en helt central utgångspunkt i omvandlingarna. Om det på 1970-talet handlade om att skapa trygga miljöer för barn och unga i de nybyggda områdena genom att skydda dem från den omgivande staden, är situationen idag den omvända. Nu ska den omgivande staden bli tryggare genom att skyddas från de barn och unga som bor i efterkrigstidens allmännyttiga bostadsbestånd.
I många av de danska utsatta bostadsområdena arbetar man med att bryta barriärer och bygga broar till omgivande distrikt genom att etablera nya funktioner i bostadsområdena som kan locka nya användare. Här byggs en ny väg och en ny port in i Gellerupparken i Århus.
”Vi och dem”
De urbanstrategiska initiativen opererar på en stadsövergripande nivå där de utsatta bostadsområdena ses som en av trådarna i den större stadsväven. Detta kan återigen ses som en uppgörelse med efterkrigstidens planering som delade upp staden i individuella funktioner och stadsdelar, var och en med sina egna bostadstyper och ägandeformer.
Under de senaste åren har vi försökt ena allt det som skildes åt under efterkrigstiden. Staden ses dock ur ett helikopter perspektiv vilket präglar de strategiska besluten. Mycket krut läggs på kommunikation riktad till den omgivande medelklassen medan de nuvarande boende hamnar i skymundan. I samband med öppnandet av en ny entré till en av de stora flerbostadshusen i Gellerupparken påpekar flera kommunala planerare och tjänstemän att entrén kan beskådas från takrestaurangerna i centrala Århus. Invånarna i området är däremot mindre glada över den nya porten som krävt rivning av lägenheter som var hem åt vänner och familj. En kvinna som bor i området säger:
Du kan inte använda porten till någonting. Den lyser och kan blinka i olika färger...i vår situation är det inte meningsfullt att någon har gjort ett stort hål. Mina föräldrar hade en trädgård. Sedan fick de höra att de inte kunde bo kvar – det är andra som ska flytta in.
På samma sätt skiljer sig bilden av otrygghet beroende på om man frågar boende i områdena eller boende i omgivande stadsdelar. Från ett utomstående perspektiv pratas det om grupper av unga män, om vandalism och brott. När vi frågar invånarna själva är det helt andra saker som skapar otrygghet – exempelvis ovissheten om ens bostad ska rivas till följd av avtalet mot parallellsamhällen. Det finns alltså tydliga skillnader i uppfattning mellaninvånare och omgivning. Även etnisk tillhörighet har betydelse förinvånarnas känsla av trygghet i sitt bostadsområde. Detta illustreras exempelvis i en intervju med en ung danskfödd kvinna som konverterat till islam. Sedan hon började täcka håret känns nattlivet i Odense hotfullt och otryggt medan hon kan känna sig helt avslappnad i bostadsområdet Vollsmose. Den upplevda tryggheten är med andra ord helt beroende på vem du frågar och vilken situation du undersöker. Både i och utanför bostadsområdena görs en skillnad mellan ”vi” och ”dem”. De pågående förändringarna må bryta de fysiska barriärerna, men de mentala gränserna blir förmodligen svårare att rasera.
De 15 ”hårda ghettona” i Danmark skiljer sig drastiskt åt vad gäller skala. Lösningarna måste därmed skilja sig åt på motsvarande sätt. Figuren visar Danmarks femton ‘hårda getton’ i samma storleksförhållande.
Stor variation i de ”hårda gettona”
De flesta av Danmarks utsatta bostadsområden byggdes 1960-1979. Detta gäller även tretton av de femton bostadsområden som nu kallas “hårda getton”. Ordet ”getto” förknippas av de flesta danskar med bilder av grå flerbostadshus, omgivna av stora gräsmattor. I dansk media skrivs samma enhetliga berättelse om dem alla. Därför får man lätt intrycket av att de femton utsatta områdena liknar varandra och många föreställer sig att samma lösningar kan appliceras på alla bostadsområden. Så är det naturligtvis inte. Den som besöker de femton områdena upptäcker snart att de skiljer sig kraftigt åt. För det första befinner de sig i helt olika urbana sammanhang, fem av dem ligger i Århus och Köpenhamn där bostadsmarknaden är het. Där är det lätt att locka privata investerare när tomter ska säljas. Svårare blir det i bostadsområden i utkanten av små städer på landsbygden där marknaden i princip står stilla.
För det andra har bostadsområdena helt olika arkitektoniska och landskapsmässiga kvaliteter, olika nivå av underhåll, varierande service, sociala nätverk och skala. För att nämna ett exempel: Vollsmose och Mjølnerparken är två av Danmarks mest omtalade utsatta områden och beskrivs ofta i samma ordalag. Vollsmose är dock trettiofem gånger större än Mjølnerparken och medan det förstnämnda ligger i utkanten av Odense är Mjølnerparken omgiven av attraktiva stadsrum i Nørrebro i Köpenhamn. Både vad gäller utmaningar och potential skiljer sig dessa områden drastiskt åt. De fysiska omvandlingarna måste därmed på motsvarande sätt anpassas efter varje områdes specifika förhållanden.
Tio år av följeforskning
Som beskrivet kan de omfattande fysiska omvandlingarna i de femton bostadsområdena betraktas som det största sociala bostadsexperimentet i dansk historia. Flerbostadshus kommer rivas, utsatta invånare kommer flytta ut, nya invånare kommer flytta in och en ny social verklighet måste skapas. Det är därför helt avgörande att resultaten av alla dessa åtgärder utvärderas fortlöpande. Detta görs med hjälp av följeforskning som under de kommande tio åren kommer att följa utvecklingen i de femton utsatta bostadsområdena. Den utvärdering som görs av Aalborgs universitet kommer särskilt att fokusera på de urbanstrategiska omvandlingar som görs i syfte att integrera områdena med omgivande stadsdelar samt de åtgärder som görs för att skapa trygghet genom att ändra sammansättningen av invånare. Insatserna kommer att bedömas mot bakgrund av och i samspel med andra sociala insatser och organisatoriska förändringar. Framförallt kommer man studera hur och i vilken utsträckning de fysiska förändringarna påverkar livet i bostadsområdena och om de i slutändan kopplas närmare omgivande stadsdelar både fysiskt och socialt. Kommer de fysiska utmaningarna att kunna lösas? Hur påverkas livet i områdena, och förbättras deras rykte? Kommer områdenas status som socialt missgynnade att ändras? Och, inte minst, löses de nuvarande invånarnas sociala problem – eller förflyttas de helt enkelt till andra områden i andra delar av staden?
Resultaten av följeforskningen kommer löpande att tillgängliggöras på webbplatsen: www.udsatteområder.dk
//
Claus Bech-Danielsen, doktor i arkitektur och professor vid Aalborgs Universitet.
Bech-Danielsen har haft flera ledande befattningar i den danska forskarvärlden och har forskat på efterkrigstidens bostadsområden i många år. Han leder för närvarande ett stort följeforskningsprojekt som under de kommande tio åren ska följa de pågående förändringarna i Danmarks utsatta bostadsområden. Han har varit ordförande för danska tankesmedjor och vunnit flera priser för sitt arbete.
