Ledare: Plan 2019 #5-6 - Fysisk planering, BTH 30 år

Den 10 september 2019 arrangerade Samverkansforum i samarbete med ArkDes ThinkThank endagskonferensen ”Statens stoltheter 2019”. Syftet var ”att visa upp hur kvalitet och långsiktig hållbarhet ska gå före kortsiktiga ekonomiska värden i offentligt byggande genom att presentera ett antal goda exempel samt pågående arbetsprogram”. Konferensprogrammet navigerade genom det omfattande nätverk som kopplar samman den svenska statens verksamheter med produktionen av byggd miljö (och därigenom med alla dess mänskliga och icke-mänskliga invånare). I linje med ”det goda exemplet” presenterades ett stort antal projekt som genomförts av Samverkansforums nätverk (arkitektur och kultur­miljö, hållbar utveckling, informationshantering och fastighetsförvaltning) samt av de myndigheter och statligt ägda företag som utgör dess medlemmar (Boverket, Fortifikationsverket, Naturvårdsverket, Riksbanken, Riksdagsförvaltningen, Sjöfartsverket, Specialfastigheter, Statens fastighetsverk, Svenska kraftnät och Trafik­verket), dess adjungerade medlemmar (Riksantikvarieämbetet och Akademiska Hus) och ett antal inbjudna talare (riksarkitekt Helena Bjarnegård, Jernhusen och Köpenhamns tidigare stadsarkitekt Tina Saaby). Temat för konferensen kan tyckas självklart men väcker ändå frågan: Kan en institution – i detta fall ingen mindre än staten – uttrycka känslor, till exempel ”stolthet”? Kan en institution ha känslor?

Panel samtal på “Statens stoltheter” med moderator Malin Zimm, omvärldsanalytiker på White Arkitekter och gäster Jennie Kastengren (Jernhusen), Håkan Sandhagen (Akademiska Hus), Mattias Qwinth (Trafikverket) och Torun Hammar (Statens fastighetsverk). Den 10:e september 2019.

Panel samtal på “Statens stoltheter” med moderator Malin Zimm, omvärldsanalytiker på White Arkitekter och gäster Jennie Kastengren (Jernhusen), Håkan Sandhagen (Akademiska Hus), Mattias Qwinth (Trafikverket) och Torun Hammar (Statens fastighetsverk). Den 10:e september 2019.

Filosofen Michel Foucault har sagt att han fick klara sig utan någon teori om staten, ”precis som man kan och bör undvika en osmältbar maltid”, eftersom ”staten inte ha något väsen. Staten är inte en universalie, staten är inte i sig en autonom källa till makt. Staten är inget annat än en effect, en aspect, ett rörligt utsnitt av ett ständigt förstatligande, oavlåtliga transaktioner som modifierar, försjkuter, omkastat och omärkligt sätter i rörelse källor till finansiering, former av investering, centrum för beslut, former och typer av kontroll, relationer mellan lokala makter, central auktoritet etc. Kort och gott, staten har inga inre organ, inte bara för att den inte har några känslor, goda eller dåliga, men för att den inte har något inre. Staten är inget annat än den rörliga effekten av en regim av mångfaldiga förstatliganden.” Det innebär inte – det måste understrykas – att staten inte finns, utan snarare att den måste förstås som något som ständigt konstrueras. Enligt Foucault kan ett föremål i rörelse endast uppfattas genom sina handlingar och effekterna av dem.

Vi uppfattar ”Statens stoltheter” som ett arrangemang tänkt att visa effekter, men också affekter: en rad projekt avsedda att väcka känslor och beröra publiken, och kanske också få dem att skrida till handling. Själv slogs jag av den feststämning som staten försökte frammana kring städerna, byggnaderna, policyerna och programmen – projekten – som den åstadkommit. Konferensen var ett sätt att fira framgångarna, men också ett aktivt försök att imponera och kanske också inspirera.

Detta efterfrågas också av de statliga aktörerna i regeringens Politik för gestaltad livsmiljö och genom direktivet att ”det offentliga ska agera förebildligt”. Men man kan fråga sig vem det är staten ska inspirera. Publiken, som fyllde den största hörsalen på Moderna Museet och som bjudits in av Samverkansforum, bestod nästan enbart av tjänstemän – arkitekter, ingenjörer, forskare, chefer och, skulle jag tro, en stor skock samhällsplanerare – som arbetar på olika statliga institutioner. Det ”goda exemplet” användes på konferensen som ett verktyg för att sprida olika arbetssätt mellan dessa grupper. Men Politik för gestaltad livsmiljö tycks önska mer än så: den målar upp en bild där den offentliga sektorn i stort (inklusive Sveriges kommuner) ska leda ”alla andra” (vilket innebär medborgarna och civilsamhället, men gissningsvis även marknaden) och använder det goda exemplet som ett verktyg för att inspirera till förändring. Logiken tycks vara att ”inspiration skapar innovation”.

Deltagare i klimatstrejken på väg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården i Stockholm. Den 27:e september 2019.

Deltagare i klimatstrejken på väg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården i Stockholm. Den 27:e september 2019.

Det är i svårt att inte instämma i detta. Inspiration skapar hopp, och hopp är – som vi framhöll i vår allra första ledare som chefredaktörer för PLAN #2–3 2018 – avgörande för att vi ska kunna skapa en framtid i en värld som inte bara är beboelig, utan till och med bättre än den vi lever i idag. Det är nämligen det som är kärnan i formuleringen ”hållbara gestaltade livsmiljöer”. Trots det kan man ställa sig frågande till om det som erbjuds av inspiration räcker. I en tid då planetens egna begränsningar blir alltmer uppenbara kanske statens förmåga att styra genom reglering, att där det är nödvändigt sätta upp överenskomna regler för vad som är nödvändigt, är mer intressant.

Låt oss återgå till den förrädiskt enkla fråga som vi ställde inledningsvis: ”Kan en institution ha känslor?”. Kanske skulle det vara mer intressant att fråga: ”Hur känner vi för våra institutioner?” Att förvänta sig att de ska göra oss stolta är rimligt att utgå från.

Christoffer Juselius skriver i sin debattartikel sid 91 om den sociala hållbarhetens, hela hållbarhetens brist på precision och krav. Riokonferensens styrka såväl som svaghet var de generella teman och vaga mål som alla kunde samlas kring. Tre år innan den Riokonferens 1992 där tusentals barn strejkade för världens överlevnad uppmanade självaste sinnebilden för avreglering Margaret Thatcher FNs generalf­örsamling att agera kraftigt för att förhindra utsläppen av växthusgaser. Världens ledare, ända ut på högerkanten, enades kring uppgiften. Sedan dess har oljefinansierade tankesmedjor tagit fram material med syfte att skapa misstro till klimatforskningen och därmed effektivt stoppat den handlingsvilja som fanns under 80-talets slut. Och när planetens gränser nu 30 år senare är långt mer överträdda lyssnar världen för första gången med ett visst intresse på en av de många miljoner barn som i decennier strejkat för världens överlevnad. Right Livelihood pristagaren Greta Tunberg berättar om det vi redan vet och uppmanar till strejk. Sveriges Arkitekter, fackförening och tillika branschorganisation, uppmanar sina medlemmar att inte strejka. Vi tänker att många av er ignorerade det budskapet den 27 september. Men kanske ytterligare några kände att arbetsgivarnas intresseorganisation kanske hade något rätt i sin retorik - att strejk är lite barnsligt. Det är sådana tankar som gjuter olja på revolutionära, kärleksfulla och konstruktiva ambitioner. Det är något att begrunda.

Vi inledde med en diskussion om stolthet och vi kan även avsluta med den, som en introduktion till detta specialnummer ägnat åt en institutions födelse, nämligen Institutionen för fysisk planering på Blekinge Tekniska Högskola, som i år firar 30 år. Vi överlämnar presentationen av innehållet till våra gästredaktörer, men vill passa på att framföra våra varmaste gratulationer till att i 30 år ha undervisat, fostrat och inspirerat flera generationer planerare att bygga vår framtida värld. Stort grattis, BTH!

Helen Runting och Sara Widås.

Michel, Biopolitikens födelse: Collège de France 1978-1979, Tankekraft, Hägersten, 2013, 86-87.

Fotnot

Foucault, Michel, Biopolitikens födelse: Collège de France 1978-1979, Tankekraft, Hägersten, 2013, 86-87.