Riksarkitekt - ett nytt ämbetes födelse

Sedan årsskiftet har Sverige en ordinarie riksarkitekt. Ett alldeles nytt ämbete. Till Riksantikvarie, -arkivarie och -biblotekarie, myndighetschefer vars ämbeten instiftades av Axel Oxenstierna vid tidigt 1600-tal, kan nu arkitekt läggas. Och med riksarkitekten följer en arkitekturpolitik som inte bara anger mål men även organisatoriska förutsättningar för arbetet. Det nya ämbetet ansvarar för gestaltandeaspekten av samhällsbyggandet: den fysiska formen, samhällets rumsliga organisation, det sinnliga. Som sådan är riksarkitektens tjänst förlagd till Boverket. Men till uppdraget hör även bred myndighetssamordning i rollen som ordförande för Rådet för hållbara städer. Sveriges första ordinarie riksarkitekt Helena Bjarnegård har ett uppdrag som går utöver den nya arkitekturpolitiken.

Sara Widås: Tack för att du tar dig tid att prata med oss riksarkitekt Helena Bjarnegård, det är vi jätteglada och tacksamma för. Du är landskapsarkitekt med stor erfarenhet av att jobba både privat och i kommunal verksamhet. Jag är nyfiken på att höra om din upplevelse av fördelarna med respektive position i den privata respektive kommunala världen?

Helena Bjarnegård: Jag har jobbat både privat och kommunalt, och mycket av det jag har gjort har handlat om att få ihop projekt från ax till limpa. Så var det med det jag gjorde allra senast, då jag satt på stadsledningskontoret i Göteborgs stad och ledde en utredning som handlade om att få ihop helhetsperspektivet inom stadsutveckling i Göteborg. Jag satt även i styrgrupp för Älvstaden, som är Nordens största stadsutvecklingsprojekt, och arbetade med hur vi skulle få ihop projektet från start till mål. Just det där med ax till limpa är något jag har jobbat mycket med i mitt arbetsliv: att få ihop processer, att få ihop planeringen med byggandet och förvaltandet och att få med sig frågan hela vägen. Det tänker jag att man måste jobba med även som riksarkitekt, att se till att man bygger upp en nationell struktur som stödjer kommunerna i att kunna jobba från ax till limpa – från planering till gestaltning, byggande och förvaltning av våra byggda miljöer. Så man kan ha mycket nytta i denna roll av att ha jobbat längs den här processen och i många olika skalor. Den kommunala planeringshorisonten tycker jag är extra intressant för riksarkitektrollen, för den handlar ju om att få ihop en komplex helhet. När vi ska utveckla våra städer är det oerhört många frågor som ska tas med i helhetsperspektivet och vi ska förmå att ta fram förslag till omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer som ska leverera värden till staden på många olika sätt. Staden ska fungera praktiskt och den ska fungera för oss människor. Vi ska känna oss välkomna och känna att det är en bra stad på olika sätt. Så den kommunala erfarenheten – att jobba med väldigt långa tidsperspektiv och väldigt många olika skalor, från den stora stadsplaneringsskalan ner till minsta detalj – är oerhört värdefull att ha med sig i jobbet som riksarkitekt.

SW: Det här att organisera komplexa intressen är ju något som är formulerat i Politik för gestaltad livsmiljö, där det står: ”att gestalta en hållbar livsmiljö handlar om att organisera komplexa och ibland motstridiga intressen till en helhet” samt att ”arkitekten är en självklar ledare för den här processen”. Hur ser du på relationen mellan arkitekternas olika roller – landskap, hus, planeringsarkitekt respektive samhällsplanerare? Vem är den här arkitekten som ska leda processen?

HB: Jag har ju själv jobbat i många olika roller. Jag är utbildad landskapsarkitekt, men redan på White gick jag över från landskapsarkitekturavdelningen till stadsplaneringsavdelningen och så småningom slog vi ihop avdelningarna. Jag var ansvarig för en rad arbetsgrupper och bemannade upp i projekt med husarkitekter, planarkitekter, landskapsarkitekter, ljusdesigner och så vidare, där vi all jobbade med både helhet och delar. Vi som är utbildade arkitekter har en gemensam grund som vi utgår från men även olika specialistkompetens som vi tar med till det gemensamma problemlösningsbordet. Vi jobbar med samma typ av verktyg och i samma typ av processer men med lite olika fokus. Det är ju en gemensam lösning vi ska ta fram. Därför tror jag också att vi måste våga ta in helt andra kompetenser i våra arbeten. Vi som arkitektkår är på många sätt ganska lika varandra, eftersom vår specialistkompetens – oberoende av om vi är husarkitekter, planarkitekter eller landskapsarkitekter – faktiskt handlar om att vi ska vara oerhört duktiga på att i olika skalor gestalta en mängd olika behov. Vi har ofta medborgardialoger där det kommer in väldigt många önskemål om olika funktioner och behov av att kunna göra olika saker i byggnader eller på platser eller i stadsdelar. Det är många som behöver tycka till och det är många som behöver bidra till själva programförklaringen, det vill säga vad projektet ska innehålla. Och det är inte bara arkitekter, det är därför dialogerna är så viktiga. Men däremot handlar arkitekternas kompetens – vare sig du är husarkitekt, landskapsarkitekt, husarkitekt, planarkitekt eller inredningsarkitekt – om att kunna översätta den listan på behov och önskemål om funktioner till en tredimensionell, fysisk form som ska fungera och vara omsorgsfullt gestaltad. Funktionen måste fungera, formen ska stödja funktionen och dessutom måste vi få med ett extra lager som handlar om sinnlighet, att vi ska känna någonting. Pratar vi om offentliga miljöer så är det viktigt att människor känner sig välkomna och då måste vi få med konstnärligheten i det också. Där har vi en gemensam kompetens, även om vi har olika former av arkitektutbildningar, i att kunna översätta ord som så många är med och bidrar till, till en fysisk form.

SW: Den här mängden olika behov som du beskriver reflekteras också i de olika myndigheter som ingår i Rådet för hållbara städer, som du sitter som ordförande för. Det är intressant med riksarkitektrollen, som sitter under generaldirektören på Boverket, respektive är ordförande för Rådet för hållbara städer, som är en tillfällig institution…

HB: Utsedd av regeringen.

SW: Precis. Hur ser du på handlingsutrymmet för de här två olika rollerna? Hur skiljer de sig åt?

HB: Rollerna kompletterar varandra. Som riksarkitekt vid Boverket ska man leda det nationella arbetet inom arkitekturområdet. Det handlar om att lyfta arkitekturfrågan inom en rad arbeten som Boverket jobbar med och tillsammans med de som arbetar inom regeringsuppdraget om arkitektur på Boverket nå ut till andra statliga myndigheter, regioner, kommuner, bransch och akademi på olika sätt. Grunden i arbetet är att arbeta mot målet i Politik för gestaltad livsmiljö som antogs av riksdagen under 2018. I det målet beskrivs att arkitektur, form och design ska bidra till hållbar utveckling av våra städer.

Rådet för hållbara städer har bildats på uppdrag från regeringen och består av 11 statliga myndigheter, SKL och en representant för länsstyrelserna. Tillsammans ska myndigheterna samverka kring en rad åtgärder inom området hållbar stadsutveckling. Rådet ska också styra sitt arbete mot målen inom Politik för gestaltad livsmiljö och även Strategi för levande städer. Eftersom vi arbetar mot samma mål stärker de olika uppdragen varandra och samarbete är därför självklart. Genom Rådet för hållbara städer och genom samverkan inom arkitekturuppdraget med ArkDes, Statens konstråd och Riksantikvarieämbetet läggs en nationell struktur för arbete inom arkitektur, form, design och stadsutveckling. Rådets arbete handlar mycket om att vi genom rådet ska hitta nya former för samverkan och nya parter att samverka med. Koppling till kommunerna är viktigt, liksom till bransch och akademi. Det är viktigt att bryta perspektiv mot varandra och på det sättet nå längre. Jag kan verkligen se hur rollerna kompletterar varandra och att det är en stor styrka.

Visionsbild av Hisingsbron från Kajstraåket centralområdet, Tomorrow för Göteborgs stad

SW: Varför är Riksantikvarieämbetet inte med i Rådet?

HB: Det ska det bli det. Lars Amréus var med på vårt rådsmöte i går och Miljödepartementet bereder just nu beslut om att Riksantikvarieämbetet och Statens konstråd ska vara med i Rådet för hållbara städer och man förväntar sig ett beslut innan slutet av mars.

SW: Vad händer med myndighetssamordningen efter 2022, när möjligheten att verka inom Rådet, med de väldigt skilda perspektiv som ryms där, upphör? Vad uppfattar du att det ger för signal att det är något tillfälligt?

HB: Om rådets arbete går vidare efter 2022 vet vi inte i nuläget. I uppdraget från regeringen står att vi 2022 ska vi lämna in en rapport till regeringen om vad som skett fram till 2022. Rapporten ska också innehålla en bedömning av fortsatt arbete. Nu gäller det att fokusera på att göra ett riktigt bra jobb fram till 2022, att ha en deadline sporrar. Kanske har vi efter 2022 behov att rådet fortsätter eller uppstår i ny skepnad. Det återstår att se. Det vi vet är att frågor som handlar om hållbar stadsutveckling och samverkan kommer att vara fortsatt viktiga och kommer att fortgå i olika former.

SW: De senaste åren har vi haft en intensiv högkonjunktur och det har pratats mycket i branschen om faran med att bygga fort och inte hinna tänka efter eller planera ordentligt. Nu står vi inför en lågkonjunktur, där vi i stället har mer begränsade kapitalflöden. Hur tror du att möjligheten att ställa krav på kvalitet kommer att påverkas under de närmaste åren?

HB: Jag är en person som väljer att se möjligheter i stället för hinder i olika situationer. Vi ska naturligtvis vara kritiska till och utvärdera allt vi gör, men också se vad det finns för möjligheter och hur vi kan komma vidare. Så om vi nu går in i en konjunktur där vi inte kommer att bygga lika mycket och lika snabbt – vad finns det då för möjligheter med det?

Ja, då finns faktiskt möjligheten att hinna tänka efter lite. Gestaltad livsmiljö utgör ju en nationell arkitekturpolicy som är styrande för de statliga myndigheterna och vägledande för kommunerna. Vissa av kommunerna har ju redan tagit fram dokument som är lokalt anpassade, som följer Gestaltad livsmiljö och är politiskt beslutade på lokal nivå. Malmö, till exempel, har tagit fram ett arkitekturprogram som är beslutat av kommunfullmäktige och Göteborg har tagit fram en arkitekturpolicy som är beslutad av byggnadsnämnden och nu ska inarbetas i översiktsplanen. Många andra kommuner är på gång. Det viktigaste med denna typ av beslut är att de sedan implementeras i kommunerna och att alla som jobbar med planering, byggande och förvaltning arbetar aktivt med frågorna i sitt dagliga arbete. Att sätta nya arbetssätt tar ibland lite tid. Kanske kan en något lägre byggtakt ge oss tid att hinna ta fram verktyg, bygga kunskap, fundera på hur vi på ett innovativt sätt kan förändra hur vi arbetar och göra själva förändringen. Så det finns möjligheter även med lågkonjunkturer.

SW: En fråga i arkitekturpolitiken, både på nationell nivå och i de här lokala exemplen som du tar upp, är att jobba mot segregation. Hur ser du att gestaltningen av våra städer påverka segregation?

HB: Det som jag framförallt tycker är så bra med Politik för gestaltad livsmiljö, både dokumentet och texten i sig själv, är att den är så otroligt tydlig och att den lyfter fram arkitekturen som ett verktyg som kan bidra i arbetet med de stora samhällsutmaningarna. En av dessa utmaningar är segregationen. Det här vet arkitektkåren. Så det är egentligen inte något som vi behöver tala om för planarkitekter, husarkitekter och landskapsarkitekter. Däremot finns inte alltid den kunskapen bland politiker och andra som är med i de här processerna. Det är oerhört viktigt att förmedla detta och att ha ett tydligt budskap om varför arkitekturen är viktig.

Saltbassäng i Jubileumsparken, Göteborg. Foto: Simon Haglund

Om vi då tittar på segregation, som är det exempel som du lyfter fram, så gäller det att förklara för kommunens politiker och övriga som deltar i arbetet på vilket sätt arkitekturen kan bidra till att minska segregationen. Det finns ju en rad olika sätt, och därför måste man också förklara för dem utanför vår kår att arkitektur handlar om hela skalan.

Det handlar om den stora stadsplaneringsskalan, de fysiska strukturerna och stadens rumsliga organisation. Det handlar om att bryta barriärer och se till att det finns en möjlighet att röra sig till fots eller med cykel mellan olika stadsdelar. Det är ju oerhört fysiskt och egentligen ganska enkelt, även om det naturligtvis innebär stora investeringar.

Det handlar också om den mer detaljerade skalan och att satsa lite extra, speciellt inom det offentliga, i områden där självförtroendet i dag är lågt. Landamäreskolan i Biskopsgården i Göteborg är ett fint exempel på att man inom den kommunala byggnationen satsar på en riktigt omsorgsfullt gestaltad och funktionell byggnad som verkligen gör att folk i Biskopsgården blir stolta. De blir också stolta över att skolan är Kasper Salin-nominerad och att det skrivs om den i tidningen. Personalen kan även använda byggnaden på helt nya sätt. Plötsligt kan de öppna upp skolan och bjuda in föräldrar till svenskakurser efter skoltid och man kan ha en helt annan typ av språkundervisning i den här skolan där nästan alla elever har svenska som andraspråk.Detta är ett otroligt fint exempel på hur det offentliga har satsat på god arkitektur med god kvalitet och att det skapar stolthet i ett område där man kanske inte annars är så stolt över sin miljö.

Visionsbild av Hisingsbrons ena gång- och cykelbana, Tomorrow för Göteborgs stad

Sedan är det viktigt att komma ihåg att arkitekturen är ett kraftfullt och otroligt viktigt verktyg, men det är naturligtvis inte det enda verktyg som kommunerna har för att bryta segregation. Här måste man arbeta på en mängd olika sätt. Frågorna hänger samman och det är viktigt att just se dem som en helhet med olika delar.

SW: Den här kvaliteten och vad den gör med människors upplevelse av sin närmiljö och av sig själva, det får mig att tänka på byggbranschens aktiva lobbande mot standarder i Sverige, som har pågått i många år. Ofta ställs ordet kvalitet mot ordet standard. Vi har hört det sägas mer än en gång att vi i Sverige är bra på standarder, men inte på kvalitet. Hur ser du på relationen mellan kvalitet och standard?

HB: Det finns många krav på att vi ska få fram snabbare byggprocesser, men vi har ju också riksdagsmål som säger att hållbarhet och kvalitet inte får underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden. Vi måste på något sätt lyckas med att både effektivisera processer och arbeta för att säkra hög kvalitet. Om syftet är att vi ska kunna komma snabbare framåt i processer så finns det andra parametrar som är betydligt viktigare att titta på än att sänka kvalitetskrav. I Göteborg till exempel så tittar man inom projektet Bostad 2021 på att lägga planprocessen och genomförandeprocessen parallellt. Och det handlar absolut inte om att ta bort kvaliteter, utan om att komma fram snabbare i processen. Så frågan är hur vi kan vara innovativa och jobba snabbare och smidigare, men fortsatt ha hög ambition om kvalitet. När jag intervjuat personer som suttit i olika juryarbeten och bedömt kvaliteter säger de att den gemensamma nämnaren för projekt­organisationer som lyckats genomföra arkitektur med hög kvalitet är kunskap och engagemang. Det är också värt att fundera vidare på.

SW: Jag tycker att det är så spännande med den här lobbningen mot standarder. Precis som du säger finns det ju många goda exempel på projekt som genomförs med enormt god kvalitet, goda vinstmarginaler för aktörerna och som följer de standarder vi har. Jag tänker ofta att standarderna är ett så fint uttryck för demokratiserad kunskap. Mått för att beskriva vad som är grundnivån för det goda byggandet, en mall eller ett skelett för hur vi ska uppnå kvaliteter som skapar livsmiljöer som exempelvis är inkluderande för människor med funktionshinder, för människor med barn, eller vad det nu är för behov. Det är ett så otroligt vackert uttryck för ett välfärdssamhälle.

Jubileumsparken, rollerderby, Göteborgs stad

HB: Ja, absolut. Jag håller fullständigt med. Standarder uttrycker ju precis det du säger, det vi vill uppnå i vårt samhälle, det som är grundläggande kvalitet. Det gäller dock att ange standarder på rätt detaljeringsnivå, så att de inte blir ett generellt hinder för innovation och nytänkande utan hjälper oss att nå det som är syftet.

SW: Samtidigt som vi har alla de här goda standarderna för husbyggandet, så har vi avsaknad av formella mått för utformning av allmän platsmark.

HB: Riktvärden och indikatorer kan behövas som igångsättning för att kicka igång en utveckling och sätta en riktning. Ett antal år senare kanske de inte behövs längre. Jag tänker till exempel på det här med barns utemiljöer kring skolor, att vi faktiskt inte har något skarpt krav på antal kvadratmeter utemiljö per barn i samband med förskolemiljöer. Förskolemiljöerna är ju de miljöer som våra barn vistas i större delen av sin vakna tid. Och där kanske man faktiskt skulle behöva bli lite tuffare, just för att se till att vi bygger bättre för våra barn i våra städer. Under de senaste åren har vi tyvärr sett en rad riktigt dåliga exempel på väldigt små förskolegårdar. Detta är något att fundera vidare på.

SW: Samtalet om kvalitet och ax till limpa återkommer ofta i relation till upphandling. Staten har tagit flera initiativ, till exempel samverkansforum för statliga byggherrar. Upphandlingsmyndigheten jobbar med frågan kontinuerligt. Sveriges arkitekter lobbar kraftfullt och SKL bidrar med kunskapsunderlag till kommuner som har frågan på bordet löpande. Ändå kvarstår bedömningen att för lite görs. Om och om igen tas frågan upp som om den vore ny. Varför är det utanför tävlingsformen så svårt att att genomföra upphandlingar som säkerställer kvalitet inom innovations- och gestaltandeuppgifter?

HB: Inom regeringsuppdraget för arkitektur finns ett deluppdrag som handlar om hur vi kan tillämpa LOU på ett bättre sätt för att bättre kunna styra upphandling mot kvalitet. Vi ska vägleda kommuner och statliga myndigheter i detta. Uppdraget ska göras i samverkan med upphandlingsmyndigheten och bland annat samverkansforum för statliga myndigheter. Jag är övertygad om att det finns mycket kunskap och bra exempel inom detta område ute i landet och vi ska hjälpa till att sprida kunskapen till fler.

SW: Ok. Det är en sak vad som är formulerat i lagtext och i regelverk respektive branschstandarder, men sedan så finns ju också informationsmomentet. Boverket har en god historia av att producera vägledande dokument i en mängd olika frågor. Men just det här med gestaltningsanvisningar, eller stöd i ett gestaltandearbete av allmän platsmark – det har vi inte sett. Kommer det?

Jubileumsparken, Alla kan segla-Älvstranden utveckling AB

HB: Boverket har fått ett uppdrag om arkitektur av regeringen, som är uppdelat i nio delar. Ett av dem handlar om att vägleda kommuner och regioner i deras planerande och byggande och ett annat om att vägleda statliga myndigheter som också är beställare av många byggprojekt. Det vi fokuserar på i första läget är det offentligas arkitektur. Det offentliga är exempelvis byggherrar för skolor, vård och allmän plats. Just nu håller vi på att ta fram ett ganska stort material som ska gå ut till kommunerna. Det handlar både om information, utbildning till politiker, vägledning om exempelvis arkitekturpolicys med mera. Det här är ett arbete som kommer att fördjupas med tiden. Caroline Stigsdotter är ansvarig för det arbetet som vänder sig mot kommunerna. Vi jobbar även med specifika uppdrag om exempelvis vårdens arkitektur, där är Sonia Andersson är ansvarig. Hela arbetet hålls ihop av Anette Löfgren som är uppdragsledare och ytterligare ett antal deluppdragsledare.

SW: Det låter fint! Och den 27 mars kommer du att vara med på vårt årsmöte i Göteborg, så vi ser fram emot att höra mer där. Tusen tack för att du tagit dig tid att prata med oss.

HB: Tack för att ni vill skriva.