Vad ville modernisterna?

Finns det i dag någon praktisk anledning att ta reda på vad de modernistiska arkitekterna ville? Försvann inte deras inflytande efter miljonprogrammets avslutning? Har deras paradigm inte upplösts och tappat sin betydelse? Eller – kan det vara så att modernistiska föreställningarna om stadsplanering fortfarande påverkar tänkandet och försvårar nödvändiga diskussioner grundade i vetenskaplig inställning, beprövad erfarenhet och evidens?

Myten

Eva Rudberg skrev i sin bok om Stockholmsutställningen 1930:

Utgångspunkterna för funktionalisterna var en reaktion mot ett stelnat klassamhälle med fasta mönster, vanor och normer som dåligt svarade mot den moderna tiden. I form, teknik och material ville funktionalisterna frigöra sig från tidigare arkitekturepoker. Det var den egna tiden, som skulle speglas i byggnaderna, inte en ’stilarkitektur’, som byggde på gamla förebilder.
— 1

Den här historieskrivningen bör ifrågasättas. Under trettio år innan Stock­holmsutställningen hade det pågått en framåtsyftande utveckling inom stadsbyggnad och bostadsutveckling. Under 1920-talet infördes allmän rösträtt i Sverige och i Stockholm byggdes nya stadsdelar och trädgårdsstäder. Det byggdes attraktivt planerade bostäder, för arbetare, av bland annat HSB. Lägenheterna var ljusa, luftiga, med moderna toaletter och kök. Stadsdelarna var oftast planlagda av PO Hallman, den viktigaste stadsplanerare vi haft i Sverige och de tillhör nu de mest älskade områdena i Stockholm. Men modernisterna ville att diskussionen skulle fokusera på 1890-talets överbefolkade stadskvarter, byggda 40 år tidigare. De undvek konsekvent en diskussion om den då föreliggande progressiva utvecklingen eftersom de hade en annan agenda.Det är välkänt att svensk samhällsplanering genomgick en radikal omläggning i slutet på 1920-talet, vilken kulminerade i början på 1930-talet. 1930 var året för Stockholmsutställningen. 1931 utkom boken acceptera, ett manifest där de modernistiska arkitekterna utvecklade sitt synsätt. 1931 antogs också en ny, i princip modernistisk, byggnadsstadga av riksdagen (2). 1931 hade modernisterna, på några få år, erövrat den ideologiska och juridiska makten över stadsplaneringen.

acceptera är en bok om 200 sidor, som kan kallas modernismens grunddokument. Den skrevs av de ledande svenska arkitekterna, Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Eskil Sundhal och Gregor Paulsson, Svenska Slöjdföreningens direktör och kom ut 1931. I acceptera lades principerna för det framtida stadsbyggandet fast:

1. Grunden är att ”man har radikalt måst ändra tillvägagångssättet och liksom vid bostadens planering […] börjat arbeta inifrån och utåt, och med den perfekta bostadslägenheten som byggnadssten bygga upp helheten, stadskroppen.” (3)

2. Det innebär ”ett öppet byggnadssätt med parallella huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen, i öster – väster om man har genomgående lägenheter, annars i norr – söder.” (4)

De enskilda bostadshusen kunde utformas som lameller i olika höjd- och längdskala. Avstånd mellan hus proportionellt mot höjden. Höjdbegränsning anges inte. Ordet ”annars” anger hus med enkelsidiga lägenheter, en ny modernistisk idé i strid mot dåtida värderingars krav på genomgående lägenheter utom i undantagsfall. (5)

3. För planering av hela städer anges som riktlinje: ”sedan länge fortgår en revolutionerande omläggning av alla större städer, nämligen bildandet av ett centralt affärsområde, city, och perifera bostadsområden.” (6)

4. För att kunna genomföra dessa idéer fullt ut krävdes i acceptera att befintlig stadsbebyggelse skulle rivas.

I acceptera används Stockholm som exempel för den nya planeringen. Författarna var väl medvetna om att Stockholms invånare inte ville riva staden:

Stadsmiljöns föränderlighet – det är logik. Men livet är inte bara logik, det rationellas regel vill vi bryta ibland med det irrationellas undantag – vi vill någon gång, följande andra röster än logikens, behålla ett stycke gammal miljö, en gammal onyttig byggnad, ett par trän som inte står för mycket i vägen. Våra känslor för ett monumentalt eller måleriskt gammalt stadsparti är naturliga. Vi har sett det sedan barnaåren, vi känner dess historia och det har en särskild charme. Om det måste bort, saknar vi det som en gammal vän, fastän vi vet, att enligt naturens ordning måste bort en gång.
— 7

För att understryka att rivning är huvudregeln, varnas för att den ”museala principen […] är en farlig princip i en växande stad, men den är riktig i de sällsynta fallen och då av så starka och renodlat estetiska skäl att de överröstar den naturliga utvecklingens krav” (8).

Djupsinnigare än så här var inte modernisterna då de tog på sig ansvaret för att riva Stockholm: logik tre gånger, det rationellas regel, irrationellt, onyttig, naturliga, naturens ordning, museal, farlig princip, naturliga utvecklingens krav, enligt naturens ordning måste gå bort, den naturliga utvecklingens krav. Metaforer ersatte den föreliggande verkligheten.

1931 höll Gunnar Asplund en installationsföreläsning inför sin professur i arkitektur, Vår arkitektoniska rumsutveckling (9), som behandlade modernisternas grundsyn på stadsplanering:

[…] en djupgående förändring i vår arkitektoniska rumsuppfattning har under de sista decennierna ägt rum. Vi äro på väg att till slut visa, att den Spenglerska satsen om det oändliga rummet som ursymbolen för Västerlandets kultur i alla fall för arkitekturens vidkommande pekar rätt.

Oswald Spengler var en tysk historiefilosof, kulturhistoriker och antidemokratisk politisk skriftställare. Han gav 1922 ut boken Untergang des Abendlandes (”Västerlandets undergång”), om de stora världskulturernas utveckling, grundad på pseudovetenskap och, ja, mysticism, det vill säga, befriad från rationalism. Verket fick stort inflytande i Europa och Sverige under det allmänt mottagliga 1920-talet trots (eller tack vare) sitt antidemokratiskt reaktionära innehåll. Gunnar Asplund, och Uno Åhrén (10) med flera kopplade ihop Spenglers och le Corbusiers tänkande och lät dessa tankar styra sin syn på stadsplanering.

Det är detta synsätt som trycktes i fetstil: ”Vi påstår, att vi har samma rätt och skyldighet som gamla tider, att i arkitekturen visa vår egen tids fysionomi, uttrycket för vår egen av alla accepterade livsmiljö.” (11) Vem ”alla” syftar på är oklart.

Stockholmsutställningen 1930

Sannolikt var Stockholmsutställningen den enda av modernisternas aktiviteter som nådde ut på bred front så att allmänheten kunde få en uppfattning om deras avsikter. På en söndag kom det som mest hela 110 000 besökare.

Gregor Paulsson, Svenska Slöjdföreningens direktör, var initiativtagare till Stockholmsutställningen. Initiativet fick snabbt med sig viktiga aktörer i toppen av samhällsstegen och fick garantier för ekonomin från staten, Stockholms stad och enskilda. Kungl. Maj:t tillsatte ett verkställande utskott på senvåren 1928. Kärnan i denna bestod av finans- och bankmän, och ordförande blev justitierådet Johannes Hellner. Till hedersordförande utsågs kronprinsen Gustaf Adolf (12), vice ordförande blev generalkonsuln och varuhuset NK:s direktör J. E. Sachs. Gregor Paulsson utsågs till generalkommissarie och Gunnar Asplund till chefsarkitekt för utställningen (13).

Christian Björk beskriver i sin doktorsavhandling (14) utställningens stadsplaneringsideal ur ett segregationsperspektiv: ”När de färdiga byggnaderna väl stod på plats på norra Djurgården i Stockholm, […] betraktade utställningsbesökaren sannolikt ansamlingen av bostadshus som en traditionell bygata.”(15) Men:

I de officiella utställningsprogrammen påpekade Gregor Paulsson att de utställda bostäderna under utställningen inte skulle tolkas bokstavligt. Ett sådant synsätt på bostäderna skulle kunna leda till en felaktig uppfattning av de stadsplaneideal som ställdes ut. Besökaren skulle se respektive byggnad som en enskild komponent, som ingick i ett större stadsplanesystem.

 Flygbild över utställningsområdet. Stockholmsutställningen 1930, Arkitektur- och designcentrum  

Flygbild över utställningsområdet. Stockholmsutställningen 1930, Arkitektur- och designcentrum
 

Uno Åhrén hade skrivit programmet för den hyreshustävling som redovisades på utställningen, ”samtliga femton hyreshusförslag […] bestod av friliggande lamell eller skivhus lagda i parallella rader från norr till söder.” (16) ”Strategin att planera ’demokratiska’ bostadsområden utan intern skiktning och hierarki innebar i praktiken att Stockholmsutställningen exponerade en serie stadsplaner där inkomstkategorier separerades i olika förorter.” (17)

En fullskalig redovisning av stora lamellhusområden var naturligtvis inte möjlig, vilket gjorde att modernismens planeringsideal kunde uppfattas så att den handlade om ett nytt sätt att utforma varierade byggnader i en igenkännlig gatumiljö, inte en radikal avveckling av staden som sådan.

Ny lagstiftning

1928 hade SOU 1928:5, Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag kommit ut. Förslaget var en vidareutveckling och modernisering av den traditionella stadens principer. Bara tre år senare, i maj 1931, antogs en ny stadsbyggnadslag, och i november den nya byggnadsstadgan, vilken förkastade principerna i förslaget från 1928 och istället införde modernismen som planeringsnorm. De viktigaste inslagen var, som Monica Andersson visat, att:

  1. Avståndet mellan husen regleras med hänsyn till hushöjden.
  2. Alla fasader ska ha direkt solbelysning.
  3. Bostadsområdena skiljs åt med parkbälten. (18)

Det som lade grunden för denna omläggning av den svenska planlagstiftningen var ett intimt samarbete mellan de tongivande remissinstanserna, Teknologföreningen (19), Fastighetsägareförbundet och Stockholms Byggnadsförening.

”Förutom Fastighetsägareförbundet och Teknologföreningen, som lade det konkreta förslaget om helt nya principer för stadsbyggandet var Stockholms Byggnadsförening väsentlig för förloppet. Tillsammans med Fastighetsägareförbundet stod föreningen för den ideologiska argumenteringen […] Det är i Stockholms Byggnadsförening som de modernistiska arkitekterna knyter de kontakter med näringslivet som banar vägen för dem, att inte bara få igenom sina idéer i lagstiftningen utan även sedan att förstärka dem över tid.” (20)

De modernistiska lagarna antogs 1931 under den borgerliga regeringen Ekman. Enligt Monica Andersson tilltog stödet i riksdagen ju längre höger ut man kom bland partierna (21.) Modernismen var en borgerlig politik i byggnadsföretagens och fastighetsägarnas intresse.

 Dagens Nyheter, 12 april 1931, Funkisprofeten, Arkitekten Markelius lever som han lär i sitt  betongpalä i Nockeby

Dagens Nyheter, 12 april 1931, Funkisprofeten, Arkitekten Markelius lever som han lär i sitt
betongpalä i Nockeby

Vilken nytta hade då fastighetsägarna och byggföretagen av samarbetet med arkitekterna? Gunnar Asplund och de andra framstående arkitekterna gav glans och prestige, men de tog också på sig uppgiften att försöka vinna den vänstra sidan i riksdagen.

Den ovilliga arbetarklassen

I första kapitlet av acceptera skriver författarna att det är arbetarnas intressen som ska ange inriktningen för den framtida arkitekturen samtidigt som de är väl medvetna om det problematiska med detta, arbetarnas ovilja:

Han tillåter intet som går emot hans intressen, han håller på att giva samhället den typ han önskar. Han läser de böcker, överensstämmer med hans kulturbild. Men han bygger det han bekämpar. Som vi nyss har antytt ligger förklaringen antagligen däri, att han, eftersträvar välstånd men av naturliga skäl oförmögen att genast finna en form för detta, dels i brist på annat, dels därför att det är fint tar till de former, i vilka välståndet förut klätt sig.
— 22

För att läsaren ska fördjupa sin förståelse av arbetarnas oförstånd berättas ”ett litet pikant exempel”:

En person var av staden Frankfurt am Main inbjuden att åka ut och se dess Siedlungen, vår tids märkligaste bidrag till bostadsproblemets lösande på tidsenlig och kompromisslös grundval. I samma bil satt några andra medbjudna, kommunister från Hamburg. Dessa kommunister ville inte alls uppskatta värdet i dessa bostadslösningar. Då vederbörande invände, att de om något väl vore kommunismens principer omsatt i praktiken, svarades, att de var ungemütlich, att i allt annat vore nog kommunismen bra, men sitt privatliv det ville man leva i fred i en individualistisk stuga och hävda sin personlighet.
— 23

Socialdemokraterna hade samma felsyn då de ”på få undantag när med hull och hår anammar estetiska doktriner, som är utslag av kulturer vilkas ekonomiska och sociala sidor de betraktar som den renaste utsugning.” (24) I acceptera är estetiken överordnad innehållet. Uno Åhrén, Gunnar Asplund och Gregor Paulsson hade själva en konkret, kanske bitter, erfarenhet av arbetarklassens bristande estetiska förståelse genom sitt deltagande på Hemutställningen 1917. Tanken då var att vända sig till arbetarklassen med enkla möbler och husgeråd till ett överkomligt pris. Utställningen blev publikmässigt en stor framgång. Man hade räknat med 8 000 besökare, men det kom hela 40 000 personer. Arbetarklassen lyste dock med sin frånvaro och visade sig ointresserad. Istället blev “vardagsvaran” på Hemutställningen ett nytt mode för överklassen. (25)

 Stockholmsutställningen 1930. Festplatsen med masten. Reklam för bland annat Läkerol.  Länsmuseet Gävleborg  

Stockholmsutställningen 1930. Festplatsen med masten. Reklam för bland annat Läkerol. 
Länsmuseet Gävleborg
 

Författarna stod alltså inför ett dilemma. Arbetarna förstod inte sina egna intressen och gick inte att övertyga, men till skillnad från möblerna kunde arbetarna inte så lätt välja bostad och än mindre stadsplan. Lösningen blev det som kallas för social ingenjörskonst, det vill säga, arbetarna fick inget att säga till om, istället skulle deras ledare värvas för den nya saken.

Första kapitlet avslutas därför med: ”Detta intresse, detta diktande med tidens anlete som tema sätter själv de krav som vi söker uppfylla. Vi kan inte inspireras av tiden utan att känna oss solidariska med den. Vi måste anmäla oss som dess tjänare, vi måste hjälpa till att lösa dess problem.” (26) Här ersattes arbetarna med tiden (det vill säga Spengler, Corbusier och modernisterna själva). Modernisterna hade nära band med en intellektuell elit inom socialdemokratin – paret Myrdal med flera, som också kände tidens inspiration. 1932 tillträdde en socialdemokratisk regering under Per Albin Hansson, som fullföljde den borgerliga regeringens beslut. De modernistiska arkitekterna blev arbetarklassens företrädare inom det socialdemokratiska partiet och resten är, som man brukar säga, stadsplaneringshistoria. Och den behöver diskuteras.

 

Referenser

  1. Eva Rudberg, Stockholmsutställningen 1930, [tryckort?], [utgivare?], 1980, s. 31 
  2. Monica Andersson, Politik och stadsbyggande: Modernismen och byggnadslagstiftningen, Stockholm, doktorsavhandling Statsvetenskapliga institutionen Stockholms Universitet, 2009, kap. 4, [sida?]
  3. Gunnar Asplund et al., Acceptera, faksimilutgåva av 1931 års upplaga med efterskrift av Anders Åman, Stockholm: Tiden, 1980, s. 51 
  4. Asplund et al., s. 54 
  5. Andersson, s. 112
  6. Asplund et al., s. 187 
  7. Asplund et al., s. 190
  8. Asplund et al., s. 192 
  9. Gunnar Asplund, ”Vår arkitektoniska rumsutveckling”. Arkitektur, 1931, nr 12, s. 205 
  10. Uno Åhrén, ”På väg mot en arkitektur”. Arkitektur, 1926, nr 11, s. 133-140 
  11. Asplund et al., s. 190 
  12. Prinsen blev också medlem i Svensk bilförening då den bildades 1914, medan hans far Gustav V, blev dess beskyddare. Pär Blomkvist, Den goda vägens vänner, väg- och billobbyn och framväxten av det svenska bilsamhället 1914 – 1959. Eslöv: Symposium Brutus Östlings bokförlag, doktorsavhandling Stockholms universitet, 2001.
  13. Rudberg.
  14. Christian Björk, Den sociala differentieringens retorik och gestaltning, Stockholm: Institutionen för kultur och estetik, doktorsavhandling Stockholms universitet, 2016, s. 72
  15. Björk, s. 72
  16. Björk, s. 72
  17. Björk, s. 78
  18. Andersson, 2009, kap. 4.
  19. Teknologföreningen hade en stor del av ingenjörer och arkitekter som medlemmar och var sen länge en för staten viktig remissinstans. 
  20. Monica Andersson, ”Makten över stadens offentliga rum”. Statsvetenskaplig tidskrift nr. 3, 2017, s. 443
  21. Andersson, 2017.
  22. Asplund et al, s. 13
  23. Asplund et al, s. 12 
  24. Asplund et al, s. 14
  25. Ett nytt hem för arbetarklassen, artikel av Ingela Lind, sidan 57 till 67, i Form genom tiden, människans rum och ting. Specialnummer av FORM, 1992. ISSN 0015-766X. Också hämtat från Wikipedia, Hemutställningen 1917
  26. Asplund et al, s. 14