Det är spännande att vara planerare i en tid när ministrar vill ge mindre plats för bilar och skapa en mer socialt inkluderande stad. Där närhet i stadsbyggandet plötsligt har blivit ledord för miljöminister Karolina Skog, och där bostadsministern Peter Eriksson vill bygga helt nya stationsnära städer. Det är nästan överväldigande. Men vad innebär dessa nya och rätt hyffsat konkreta direktiv för planeringen, hur spårar vi planeringen och vem vet hur vi ska planera? I årets sista nummer, ett dubbelnummer, vill vi kika närmare på planeraren och vem hen är. Person, organisation, expert eller lekman, det kanske inte spelar någon roll. Bra planering kräver alla parter och kan ske på många olika sätt. Syftet bakom temat är alltså inte att utreda roller och ansvar, utan snarare att börja spåra en riktning för framtiden, ett nytt landskap där vi genom att blicka bakåt, uppåt, neråt och framåt förhoppningsvis kan få hjälp att orientera oss i detta nya landskap.
Illustration: Malin Bosaeus
Med ett vem och ett vad så formuleras också ett hur. Här utgör projektbeskrivningarna en viktig stomme i det här numret. Ett högt torn i Sundsvall, en smartstad i Umeå, en ny station i Norrköping eller en läkarstation i Muimenta. I dessa exempel är planeraren synlig i allt från samarbetsplattformar
till lokala och nästintill olagliga initiativ, och vi kan genom projekten ana att det är en våg av förändring på gång när det gäller planerarrollen. I Sverige genomsyras den här förändringen just nu av friktion, stress och förhoppningar om snabba genomföranden, som tillsammans bildar en frustration synlig på planeringskontoren, på stadsbyggnadskontoren och i vardagen. Men det kanske kan komma något bra ur detta. Min erfarenhet är att frustration ofta kommer före handlingskraft och då blir nuvarande kamp om planering det stadie som föregår en chans till en ny roll i byggandet av sjuhundra tusen bostäder, järnvägar, städer och samhällen. Men det kräver vårt engagemang!
Jag hoppas att mångfalden av planerare blir synligt i det här numret. Men det ställer vissa krav på att läsa mellan raderna. För det som presenteras som ett projekt är också en berättelse om en process, och vice versa. Ibland syns det bäst genom avsändarens organisation, och ibland direkt i brödtexten. Så, kanske kan vi säga att det här är årets sista granskningshandling, där din förmåga att se helheten sätts på prov, även om det inte borde vara så svårt för dig, som den sanna planeraren du är.
Gott nytt år!
Bästa hälsningar
/Björn
