Vilket samhälle får vi om vi inte engagerar oss?

PLAN-redaktörerna Lina Berglund-Snodgrass och Ebba Högström

Den tyska historikern Reinhard Koselleck förstår historien just som denna relation mellan erfarenhet och förväntan, mellan minnen och hopp. Är det inte precis där vi står nu? I ett Kosellecks erfarenhetsrum med vetskapen om hur det blev och blickande mot en horisont av förhoppningar -  det som han kallar förväntanshorisont. Hur ska vi då tänka om samhällsplaneringsåret 2023? Vad är det som blir till erfarenhet och minne, och vilka av det gångna årets viktiga frågor kommer att blekna bort och lägga sig tillrätta bland alla de andra gångna åren? 

Är det bostadsbristen, det kraftigt inbromsande bostadsbygget, debatten om (bristen på) bostadspolitik? Eller är det frågor om hur energifrågan ska lösas i tider av elektrifiering? Frågor om vem som har rätt att vistas var - strandskyddet, riksintressen (vilket väger tyngst friluftslivet-rennäring-gruvbrytning?), eller handlar om det om kommunala självstyret kontra statens intressen? 

AI och 15-minutersstaden

Någon kommer hävda att avregleringen av planeringen är den stora frågan (förenklad planprocess, bygglov på entreprenad), andra sätter en slant på det nya geopolitiska läget och dess effekter på planeringen. I kanten på planeringssfären står arkitekturfrågorna – om kvalitet i byggande, detaljerna och gestaltningen – som för många handlar om stil och estetik, för andra är det en fråga om arkitektonisk kvalitet som går långt utöver stilfrågor. 

Staden där man når allt på 15-minuter eller mer småhus åt “vanligt” folk (går det utan bil)? Minskad fysisk aktivitet hos alla och särskilt hos barnen (säkra cykelvägar till skolan?) Bina som inte surrar lika mycket längre och var är alla fjärilar? Jordbruksmarken – hur många munnar kan den mätta eller ska bostäder och solcellsparker byggas där istället? Eller handlade den stora frågan för planeringen under 2023 om artificiell intelligens (AI)? Chat GPT, automatiserad bygglovshantering och digitala detaljplaner? Kanske står vi alla snart utan reella arbetsuppgifter eller åtminstone med rejält förändrade sådana? 

Många av de frågor som vi har listat ovan är inte nya -  flertalet teman har återkommit under Plans nu 76-åriga historia. Detta kan tolkas som att det finns en viss generalitet i samhällsplaneringsfrågorna (eviga frågor?), eller att de helt enkelt är svårlösta. Oavsett vilket kan vi bara konstatera att dessa frågor är djupt förbundna med frågor om vilket samhälle vi vill ha. 

Viktig roll att fylla

Att föra en livaktig diskussion kring detta är en del i samhällsbygget och här har helt klart Föreningen för samhällsplanering en viktig roll att fylla. Inte bara genom utgivningen av Plan utan även genom de arenor för samtal, erfarenhetsutbyte och diskussion som lokalföreningarna erbjuder. Vi vill härmed uppmärksamma föreningens viktiga roll i den svenska samhällsplaneringen. Det ideella arbetet är som vi alla vet nedprioriterat men låt oss, under dessa årets sista dagar, reflektera över värdet av engagemang underifrån. Om värdet av en självorganiserande och icke-kommersiell plattform för samtal om samhällsplaneringens väsen och särskilda förutsättningar. Vilket samhälle får vi om vi inte engagerar oss som medborgare och som professionella, om vi inte går samman utifrån det som intresserar oss, och som i sin konstruktion står utifrån det kommersiella, det offentliga eller det politiska. Detta betyder inte att vi vänder oss emot dessa, tvärtom, utan snarare att vi vill uppmärksamma (och uppgradera) det ideella engagemangets potential som påtryckningskraft. 

I ljuset av detta är det viktigt att komma ihåg att utan (aktiva) medlemmar finns inga ideella föreningar kvar. FFS behövs! Både lokalt och nationellt. Vår uppmaning och förhoppning när vi blickar mot den horisont som vi kallar det nya året 2024 är att fler engagerar sig i Föreningen för samhällsplanering! Betala medlemsavgiften, gå på lokalföreningens aktiviteter, bli aktiv, värva nya medlemmar, engagera er i de brännande samhällsplaneringsfrågorna. Vi behöver alla bli eldsjälar!

Återbruk i fokus

Årets sista nummer av Plan bjuder på temat återbruk (kanske särskilt passande efter juldagarnas excesser och i uppstarten av alla nyårslöften) - läs mer om våra olika bidrag i introduktionen till temat på sidan 28. 

Debattartiklarna i detta nummer handlar om tallar - om deras betydelse för efterkrigstidens bostadsområden i Stockholm men det svaga skydd de har i planeringen - och om vikten av en livaktig debatt inom planeringen, om planering. Från Stockholm förflyttar vi oss till Shanghai där Johan Vaide ger oss en inblick (utblick) i QR-kodens roll i den kinesiska urbankulturen. I Aktuell plan återvänder vi till bo- och samhällsexpot Vallastaden 2017 i Linköping där forskare vid Linköping universitet rapporterar från en temadag om vilka lärdomar stadsdelen har gett upphov till. Efter detta rör vi oss norrut till vår lokalförening Umeå-Norrland för en resumé av deras aktiviteter under den gångna hösten. 

Efter temat kan ni läsa en bildessä om erfarenheter av mötet med Nairobi dit en grupp svenska landskapsarkitektstudenter åkte för att delta i IFLAs (International Federation of Landscape Architects). Från Östafrika till vår egen studentredaktion som uppmärksammar lågkonjunkturens påverkan på deras möjligheter att ta plats på arbetsmarknaden - generation permakris är oroade (och det med rätta)! Sektionen Nya rön, nya böcker erbjuder recensioner av två intressanta böcker och ett bidrag direkt från forskningen om vikten om att värna om allmänt tillgänglig mark i det postindustriella stadslandskapet.

Innan vi till slut har närmat oss förväntningarnas horisont som därmed sakta blir till ett erfarenhetsrum får vi möta en ny krönikör. Moa Tunström tar oss med i en betraktelse av staden såsom den ter sig mitt i vardagen, mitt i steget, precis när vi står och väntar på något helt annat. 

Tack för detta året och väl mött i det nya! 

Ebba Högström och Lina Berglund-Snodgrass

Ledare: PLAN 2019 #1-2: Födelse

När mitt barn skulle födas för ett år sedan satt hon bestämt med rumpan nedåt. Sätesbjudning. För att undvika risker har barnen i nästan alla sådana fall under de senaste tjugo åren fötts med kejsar­snitt. En forskningsrapport från 2000 av Mary E Hannah, den första randomiserade i sitt slag, visade på ökade risker för barnet vid vaginal sätesförlossning. Från att 9 av 10 barn under 1970-talet förlösts vaginalt gäller idag det omvända, 9 av 10 barn i säte förlöses med kejsarsnitt.

Sedan 2000 har mycket hänt med kunskapen om sätesförlossningar och indikatorer för riskförlossningar. Förutom barnets och mammans mått fokuseras nu på värkarbetets progression. Inga hjälpmedel för igångsättning är tillåtna. Värkstillande mediciner undviks då dessa gör vad ordet säger, det vill säga stillar förlossningsarbetets framskridande. Dessutom gör vården i högre grad helhetsbedömningar där andra risker, såsom långsiktiga komplikationer för kvinnan i samband med kejsarsnitt och sjukhusets kapacitet att hantera eventuella komplikationer för barnet, vägs in. Det stora arbetet med att ta in helheten och vända kulturen från medicinering och den patologiserande synen på förlossningar har gjorts av barnmorskor. Sammantaget gör detta att allt fler förlossningskliniker idag återigen börjat erbjuda vaginal förlossning som en möjlighet när förutsättningarna är de rätta.

För mig och min lilla bebis var de det. Efter en seg start med utdragen promenad i solen längs Kevinge strand och osmaklig lunch i Mörby centrum ändrade värkarna karaktär. Vi fick komma in på ett förlossningsrum och det bad jag hade önskat i förväg. Efter en kort stund i det varma vattnet löstes tid och rum upp. Smärtan var för stor för att rymmas i min kropp och jag tappade känslan för var jag började och slutade. Handfatet, min kropp

och hela luften däremellan var fyllda av smärta. Med barnmorskans lugna hand på ryggen fick jag hjälp att fortsätta andas in tills lungorna var fulla och handlöst bröla tills den tog slut. En och samma barnmorska höll mig kvar på jorden och gav min kropp lugnet att göra förlossningsarbetet. Efter en timma utan värkpaus började jag krysta spontant. Och snart fanns det en ny liten människa på jorden.

Ingenting kan förbereda en människa på den fulla upplevelsen av en födelse. Vi bygger bit för bit erfarenhet och kunskap – läser, tränar och testar – och när den fullkomligt överrumplande erfaren-

heten infaller är den lika självklar som helt förvånande. Det är inte meningen att vi ska veta i förväg. Men det är meningen att vi ska förbereda oss, mödosamt och målmedvetet, så att vi vet att vänta det oväntade, finna lugnet i det vi kan, och vara helt närvarande i det nya. Inom den palliativa vården, det vill säga slutskedes­vård inför döden, brukar sägas att uppgiften är ge patienten verktyg att vara helt närvarande inför varje våg av smärta och förändring. Ingenstans är den kunskapen så användbar som vid en födelse. Från förlossningens larm och stillhet, genom livets ändlösa uppvaknanden, till det sista andetaget.

Det här är ett nummer om födelse, i bildlig och bokstavlig bemärkelse. Om att skapa nytt, bygga vidare och vårda. Om att hitta rätt mått, rimliga avvägningar och hur samhällets värderingar över tid kan vända rekommendationer till sin motsats.

Joel Hernbäck beskriver i sin artikel rumsliga variationer i de kvaliteter stadsväven i den hastigt växande staden Wuhan kan leverera. ”Där resurser och inte minst organiserad stadsplanering saknas kan konsekvenserna bli förödande.” Avsaknad av institution för stadsbyggnad vid födelsen av en ny världsstad ger mindre variation, mindre liv, mer utsatthet. Stefan Svanström ger en bild av födandets geografi i Sverige. Med födelsetal som varierar från 6,4 ( Munkfors kommun, region Värmland ) till 16,2 ( Sundbyberg kommun, region Stockholm ) kan många diskussioner startas om hur förutsättningarna för olika livsval varierar över landet. I två intervjuer med chefer för nya ämbeten – Sveriges nya riksarkitekt Helena Bjarnegård respektive Nano Zazanashvili, chef för avdelningen för policy och forskning i Tiblisi, Georgien – förs resonemang om förutsättningar för att beskriva planeringens konsekvenser och att informera beslut. FFS egen ordförande Ann Legeby, också hon chef för en ny institution, skriver både en artikel om sin nya professur i tillämpad stadsbyggnad på KTH och en krönika om stadsbyggandet i samtida politik på riksplanet. Camilla Thellbro och Therese Bjärstig presenterar forsknings­resultat från deltagandearbete i översiktsplaneringen i Vilhelmina. I aktuell plan ryms ett vackert och outsägligt viktigt projekt. Panzisjukhuset i Demokratiska republiken Kongo får ny generalplan och en ny patientcentrerad mor- och barnenhet. Panzisjukhuset leds av dr Denis Mukwege som 2018 tillsammans med Nadia Murad belönades med Nobels fredspris. Sjukhuset ger vård till kvinnor som utsatts för sexuellt våld.

Stefan nämner i sin text Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934. Boken skrevs i skuggan av krisårens fattigdom och sjunkande födelsetal. Den sammanfattade grundbultarna till dagens svenska socialdemokratiska system för samhällstillvänd familjepolitik. Makarna Myrdals förslag om universell försörjning av sjukvård, barnbidrag, skollunch och det goda boendet realiserades alla under de efterföljande decennierna. Bakgrunden var 1930-talets alarmerande låga födelsetal på 13,7 – att jämföra med dagens rikssnitt om 11,4.

2016 kom Erik Gandinis film ”The Swedish Theory of Love”. Stolpiga stereotyper om kalla svenskar och gravt stötande exotifierande av tacksamma etiopier. Filmen var ett misslyckat försök att visa baksidan av den tradition som Alva och Gunnar Myrdals arbete bidrog till att forma. När jag 2017 fick möjligheten att bilda familj genom insemination tog inte mindre än tre män på min arbetsplats upp ”The Swedish Theory of Love” som kommentar till att jag blivit gravid utan en man. En med skratt, en med runk­rörelser. Det var scenerna med runkande donatorer i linoleumklädda institutionsrum de tänkte på. Ytterligare en frågade mig om jag var en tik, alltså en hund. Givetvis avsåg ingen av dem att göra mig ledsen. Den film jag tidigare hade avfärdat som platt kändes med ett sårbart barn i magen plötligt farlig. När Erik Gandini runkar ensamma män genom att visa ensamma män runka är det hela det svenska socialförsäkringssystemet han förnedrar.

Mitt barn blev till tack vare just svenska institutioner och den vård de erbjuder. Jag är fri att leva med henne utan mina föräldrars överinseende men med deras kärlek. Svenska institutioner har gett mig friheten att vara med henne och alla dem vi älskar på våra villkor och i solidaritet med andra. Utan dessa institutioner hade jag saknat den personliga frihet som är förutsättningen för värmen och närheten i det familjeliv vi har idag.

Utan institutioner byggs inga hållbara städer, inga riksarkitekter säkerställer kvaliteter, inga barn fredas från kränkande behandling. Exemplen på det världen över är allt för många.

Jag vill att du ska veta mitt lilla barn, att värmen tillsammans med dig är större än alla parader och höga hus. Utan din hand på min axel när jag bär dig på promenad är blommorna bara en bråkdel så praktfulla. Och när jag ändlöst funderar på dig före mig har jag aldrig förr varit så fri. Det är föräldraskapets stora mirakel. Det är kärlekens stora mirakel. Det är därför vi planerar för dem som lever nu och dem som ska komma sedan. I varje sten vi lägger till det stora samhällsbygget.

Sara Widås, redaktör.

Ledare: PLAN 2018 #4-5: Prognos

Prognos är ett nummer om att veta i förväg. Att förutse ett förlopp eller en situation innan det inträffat. I vår vardag som planerare är det prognosen som ger oss en indikation på om de aktiviteter vi ägnar oss åt styr mot de mål vi önskar. Oavsett om prognosen bygger på behandling av insamlad och validerad data, en kroppslig upplevelse, eller en förvissning är den en oundviklig del av att planera och leva.

Under möten med byggaktörer, politiker och allmänhet, vid konferenser och under föreläsningar uttrycks ofta ett missnöje med det som kallas prognosstyrd planering. Prognosstyrd ställs i motsats till målstyrd, där den förra beskriver en framtid som en framskrivning av nuläget, en extrapolering, och ger rekommendationer om aktiviteter som underkastar sig de behov dagens beteenden projicerar på framtiden. Den senare formulerar vad som är önskvärt och definierar sedan vilka aktiviteter som är nödvändiga för att det önskvärda ska infinna sig. Enligt den uppdelningen är prognosen sluten, reaktiv. Målstyrningen å andra sidan är öppen. I den tröga och arbetsamma process som samhällsplanering ofta innebär, kan upplevelsen vara att prognosen håller oss kvar i det förflutna. När modeller över det vi önskar styra säger oss att målen vi eftersträvar ligger för långt ifrån det som är rimligt eller ens möjligt infinner sig lätt en uppgivenhet. Med Josefin Wangels ord från sidan 89 i detta nummer: ”Prognosen är död. Prognosen är död därför att den måste vara död.”

Planering är ett vardagligt och livsnödvändigt beteende som kännetecknas av att en aktivitet genomförs nu för att få ett önskvärt sedan. Vi planerar för att komma i tid till tåget, för att få mat på bordet, för att se till att vi inte fryser eller blir blöta när vi är utomhus. Eller som Ramia Mazé med Herbert Simons ord uttrycker det i sin artikel Design and the Future (sidan 15): ”Everyone designs who devises courses of action aimed at changing existing situations into preferred ones.” Utan att gå in i en diskussion om relationen mellan planering och design – planeringsbeslut baseras på dagens behov för att skapa en önskvärd framtid.

En modell av framtiden som under årtionden varit en källa till tröst och underhållning för miljontals människor är rymdäventyren och upptäcktsresanden i Star Trek. I Gene Roddenberrys serie, ursprungligen från 1966, och kanske mer tydligt i Next Generation från 1987, har FN utvidgats till att omfatta merparten av planeterna i vår kvadrant av galaxen. Kaptenen Jean-Luc Picard visar med återhållsamhet och eftertanke på en framtid där institutioner möjliggör kollektiv mognad. I en verklighet där institutioner reglerar mellanrymdvarelselig samvaro, och en ”do no harm”-kardinalregel som skyddar den svages intressen, är medlemmarna i United Federation of Planets ofta följsamma. Roddenberrys dröm om en enad planet och ett enat universum ska ses i ljuset av de 86 uppdrag han genomförde som pilot under andra världskriget. Grundandet av FN var en direkt konsekvens av andra världskrigets ofattbara död och smärta och syftade till att omöjliggöra att något sådant kunde inträffa igen. FN grundades på ett internationalistiskt ideal – att solidaritet mellan människor går före lojalitet med nation. Jämlikhet eftersträvades mellan människor och nationer, med hänsyn till ömsesidig olikhet, de chauvinistiska attityder som genomsyrade merparten av 40-talets kulturer till trots. Efter nära fyra decennier av en nyliberal ordning är det lätt att förväxla internationalismen med globalisering, men här precis som i de flesta situationer vi som planerare finner oss i gäller det att hålla två eller fler tankar i huvudet samtidigt. Ideal och metod, marknad och humanism, both/and. I portalparagrafen till den lag som mer än någon annan styr vår verksamhet står det vi alla känner så väl: ”Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden”. 1 kap. 1 § plan- och bygglagen (2010:900) I PBL har ingen rätt att ställa sig vid sidan av eller stänga andra ute. Vi har inte lov att göra oss okänsliga inför varandras lidande. Vi har inte lov att inte handla.

Samtidigt har vi heller inte rätt att handla utan att ifrågasätta de ideal som styr våra bedömningar. Vilka parametrar ska inkluderas och vilka antaganden är rimliga? Håkan Johansson beskriver i sin artikel på sidan 25 hur olika traditioner inom en och samma institution ger olika bilder av vilken framtid som är möjlig, och därmed fattas inriktningsbeslut inom en del vilka motverkar möjligheten att uppfylla målen inom en annan. Inom trafikplaneringen är modellerna ofta stora, sammansatta och Ibland omöjliga för ens planerare att överblicka och värdera. Problemet är alltså tvåfaldigt – olika mål står i konflikt med varandra, och de modeller som används bygger på oklara antaganden. Därutöver medför de mångsidiga sammanhang vi är verksamma i att inte ens vår bedömning av vad som är värt att studera nödvändigtvis är hjälpsam. Vid introduktionen av Airbnb för tio år sedan var den stora frågan vilken påverkan den nya teknologin skulle få på hotellbranschen. Prognosmodeller konstruerades för att avgöra om den befintliga hotellmarknaden skulle konkurreras ut av billiga rum i privata hem. Tio år senare är hotellmarknaden relativt opåverkad, men priserna på bostäder i centrala lägen har pressats över redan ohållbara nivåer i stort sett hela världen. Som Derek Thompson skriver i the Atlantic (feb 17 2018), har Airbnb blivit en bidragande orsak till undanträngning av alla utom de mest priviligierade i städers centrala delar: ”Tech analysts are prone to predicting utopia or distopia. They’re worse at imagining the side effects of a firm’s success.”

För att modeller ska vara relevanta måste vi föra ett samtal om livet – om värderingar, vanor och drömmar. Den här tidningen är ett exempel på ett sådant samtal. Ett annat är de dialoger som genomförs inom samhällsplaneringen. I det här numret har vi inkluderat tre texter som på olika sätt behandlar dialog som verktyg och kultur, samt hur alternativa framtider kan formuleras. Av alla motiv till att föra dialog är det som går ut på att jämnare fördela makten att definiera vad framtiden bör föra med sig, vad målet bör vara, det kanske starkast återkommande. Martin Westin och Alexander Hellquist försöker i sin text Vad är rätt när folk tycker olika? nyansera polariserade positioner. Mellan å ena sidan synen på dialog som skapande av förutsättningar för samskapande mellan medborgare, politiker och planerare, och å andra sidan dialog som skendemokratiska tillställningar som legitimerar rådande maktordningar. Maria Strandberg från jagvillhabostad.nu skriver om verktyg för att säkerställa ungas inflytande. Elisabeth Högdahl och Karin Book resonerar i sin text Att ge grönt ljus till tjejer utifrån forskningsresultat om jämställda och inkluderande aktivitetsplatser. Även ansvar och kompletterande relation mellan den fysiska planeringen och samhällsplaneringen i stort är något vi behöver diskutera mer. I en debattartikel om Stockholmsregionens ansvar för förortens mellanmänskliga rum argumenterar Sara Ferlander, Tanya Jukkala, Andrea Utas och Apostolis Papakostas för behovet av mer än enbart fysisk planering i nyligen antagna RUFS 2050. Det räcker inte med ett sammanhängande och navigerbart offentligt rum genom regionens alla delar. I en mycket klargörande och kritisk text förklarar Robert Örtegren hur den fysiska planeringen i form av transportinfrastruktur är fylld av planupprättare med överlappande ansvar. Det förhandlingsarbete som planerare behöver genomföra för att få en investering till stånd är minst sagt svårnavigerat. Joakim Franklins sammansatta och efterlängtade text på sidan 113 om det han kallar villaomvandlingar är även det en illustration av planerarens svårlösta uppgift. Dessa utmaningar till trots finns det ändå tecken på att viss förändring kan ske med mindre motstånd än väntat. När variationer i resvanor mellan generationer inkluderas i prognosmodeller för framtidens resande minskar bilandelen. Som Lena Smidfelt Rosqvist skriver i sin artikel: ”Scenariot är speciellt intressant ur ett förändringsperspektiv eftersom ingen individ skulle avkrävas en minskning [...]”.

Kanske en hjälpsam bild av prognosen kan vara som en rodnande genans. I relation mellan människor är varje samtal ett tillfälle att komma närmare. Att bekräfta och reparera vad som gått fel, att dela och upptäcka. Med den möjligheten följer också risk för misstag. Ibland formulerar vi oss fel, speciellt när vi inte känner varandra eller står inför en ny situation. Våra handlingar får lätt oönskade effekter och genansens rodnad sprider sig upp över kinder och nacke. Det är en signal om att göra om, pröva på nytt. Precis som genansen hjälper oss att stanna upp, tänka över vad som gått fel och vad som bäst kan göras för att reparera relationen, kan prognoser visa vilka oönskade effekter våra beslut fått. När Katarina Wallin, Thomas Sandberg och Ted Lindqvist baserat på en transparent modell skriver om glappet mellan Boverkets beskrivning av bostadsbehov och begränsningar i marknaden att producera dessa är det ett tillfälle att ställa nya frågor. Med Ramia Mazés ord: ”How can things be different?” (sidan 17) Med de möjligheter till nya verkligheter som prognos öppnar upp för kan vi stå med svärtan och följsamt planera efter de behov som föreligger. Vi vet ännu inte vad ”men det kommer att bli mer storslaget än någon kan föreställa sig.” (The Defenders, Philip K Dick 1953)

Prognosen lever. Prognosen lever därför att den måste leva.

---

Sara Widås