Hur kan vi planera för stadsmiljöer som tillåter både levande musik- och klubbscener och bostäder med hälsosamma ljudmiljöer? I sin artikel diskuterar Martin Wallenius Kral konflikten mellan det mätbara och upplevda ljudet. Han kritiserar den rationella planeringens strävan efter det perfekta och kalkylerade samhället där alla lever i harmoni och förordar en mer kontextbaserad planeringssyn som utgår från kulturens villkor. I stället för att försöka skapa en levande blandstad genom att alltid blanda funktioner på kvartersnivå förordas en blandning på stadsdels- och kvartersnivå samtidigt. På så sätt kan både bostäder och mer högljudda kulturverksamheter i innerstaden samexistera inom rimliga avstånd.

Stadens ljud är och kommer alltid vara en kakafoni av mänskliga ljud och en källa för konflikt. Det blir särskilt påtagligt under tidigt 2020-tal i Stockholm och debatteras flitigt i både media och samhället. Studentredaktionens artikel i Plan 1 2024 sätter ord på många känslor i beskrivningen av hur flera musikscener hotas eller behöver stängas ner som ett resultat av klagomål på ljudnivån. Det högljudda kulturlivet, som ofta förknippas med unga människor, upplevs hotat av ett regelverk som gynnar en tystare miljö. Idag planerar vi ofta för en blandstad där det härliga suset och bruset av storstaden ses som något positivt. Men såklart råder det olika uppfattningar om vad som är bra sus och dåligt brus. Det är i omvandlingen av innerstaden som den rationella och mätbara förståelsen av höga ljudnivåer möter den subjektiva upplevelsen av ljudet. Hur planeras det för detta möte? I omvandlingen av Slakthusområdet i södra Stockholm sker detta möte i full fart vilket lett till många insikter om det högljudda kulturljudets plats i blandstadens ideal.

Stadens ljudmiljöer – ett spel mellan hi-fi och lo-fi

Läran om ljud är både djup och bred där den tekniska aspekten är omfattande. I stadens form är det snarare det upplevda ljudets relation till andra ljud det som är av vikt. Schafer (1977) presenterar begreppen hi-fi och lo-fi. I en hi-fi ljudmiljö är ljudkällor i balans. I en lo-fi ljudmiljö är ration mellan meningsbärande signaler och buller 1:1 vilket resulterar i att diskretare ljud såsom koltrastens kvittrande förloras. Det är ofta dessa harmoniska ljud som lyfts fram som goda men i en levande stad är det även ljud som kan anses vara ”för höga” som utgör en central dragningskraft i staden. Hi-fi ljudmiljön har fått uttryck i planeringens praktik där man försöker arbeta med en ljudbalans genom att vattenspel ska maskera oönskade ljud för att skapa lugna och harmoniska platser. Detta känns instinktivt rätt där brus från trafik och fläktar reduceras för att framhäva suset av vinden genom träden i parken eller på gatan. Det känns däremot inte lika rätt när det planeras för en hi-fi ljudmiljö genom att kulturellt brus såsom ungdomens replokal eller musikklubbens kulturliv kvävs. Kan det finnas goda lo-fi miljöer där högt kulturellt ljud maskerar låga uppskattade ljud?

Svaret ligger i mötet mellan en rationell och mätbar syn på ljudets hälsofarliga aspekter och det kulturella ljudets attraktion. Strävan efter mätbart god ljudmiljö kan bli en motkraft i möjliggörandet av en annan typ av ljudmiljö, en miljö där visst specifikt högre ljud ses som en resurs och inte ett hot. Det exemplifieras mycket väl i den pågående stadsomvandlingen av Slakthusområdet, lokaliserat ett stenkast från Södermalm och Stockholms innerstad, på andra sidan Årstaviken. Där hittar vi ett gammalt industriområde som jag själv har växt upp i närheten av och som inspirerat mig i mitt masterarbete 2023. Innan stadsomvandlingen började hade flera musikscener samlats där avsaknaden av blandstad och bostäder hade skapat möjligheter för en kultur vars ljudegenskaper ofta skilde sig från den i innerstaden. Här kunde du hitta elektronisk musik och svartklubbar vars subbasers lågfrekventa ljud trängde genom industrilokalernas tunna tegelfasad.

Ambitionen: en finmaskig variation av funktioner, ljudbild och byggnadsbestånd

Områdets tidigare musikprofil fångas i planeringen av det nya Slakthusområdet där höga ambitioner om kulturliv endast har trumfats av kravet på bostäder. Här ska musiken få plats tillsammans med de kulturhistoriskt viktiga tegelbyggnaderna, nya blänkande bostadshus och verksamheter av alla dess slag. Kronjuvelen i området är Fållan, en otroligt vacker gammal industribyggnad som har en historia av att inhysa olika musikevenemang. Runt denna byggnad ska blandstaden breda ut sig, så pass att nya bostäder byggs tvärs över gatan i syfte att både förtäta, men även att blanda funktioner i linje med blandstadens ideal. Här ser vi ambitionen att skapa en variation i funktioner, ljudbild och byggnadsbestånd på en väldigt liten skala. Det är i just detta möte mellan bostaden och kulturen som riktvärden för decibelnivåer blir relevant.

Decibel kräver för många en referenspunkt. Generellt utsätts människor för ljudnivåer mellan 30–100 dB(A). En aktiv kontorsmiljö ligger på ca 60 dB(A), en gångväg vid en trafikerad gata på ca 75 dB(A) och en jumbojet som spelas in vid landningsbanan på ca 120 dB(A). I relation till detta står Boverkets byggregler. Där anges de riktvärden som tillämpas vid tillsynsärenden som gäller höga ljudnivåer i och vid bostaden. Ett särskilt riktvärde gäller när ljudkällan är musik vilket innebär att ljudnivån inte får överstiga 25 dB(A) inuti bostaden. Utöver detta får ljudnivån inte överstiga 60 dB(A) vid bostadens fasad. Detta värde tillämpas i tillsynsärenden och blir en riktlinje för planeringen av en god boendemiljö.

I omvandlingen av Slakthusområdet är ambitionerna att göra högre kulturella ljudnivåer möjliga i en tät blandstad. Resultatet av markanvändningen visas i detaljplanen i det område som fått namnet kulturkvarteren. Här ska torgyta, verksamheter, bostäder, kontor och hotell samexistera med Fållan, platsen för musiken. I planeringen görs försöken att förebygga tillsynsärenden genom att sätta egenskapsbestämmelser för bostadskvarteret intill Fållan som ställer högre krav på fasadisoleringen. Bullerutredningen ger i sin tur ett underlag för att riktvärdena vid bostaden kan uppnås vid en ljudnivå på 115 dB(A) i Fållan, men då måste fönstren på Fållans fasad muras igen. Detta motverkas däremot av egenskapsbestämmelsen om att Fållans fasad inte får förvanskas och vars syfte är att skapa en variation i byggnadsbeståndet. Denna önskan om att planera för variation i Slakthusområdet resulterar därför i en direkt konflikt med möjligheten att alstra högre kulturellt ljud. Vilket intresse ska få ta mest plats? Går det att skapa en balans där alla får samma utrymme?

Konflikten mellan det mätbara och upplevda ljudet

Vid ett potentiellt tillsynsärende enligt Miljöbalken är bostadens riktvärden det som avgör. Men eftersom man gör det omöjligt att följa bullerutredningen så har blandstadens kvalitéter i form av en variation i funktion och byggnadsbestånd vunnit över variationen i den kulturella ljudbilden. Här är ett tydligt exempel på hur man, med goda intentioner, försöker skapa en plats åt alla i en allt tätare stad. Åtgärden i form av bättre fasadisolering i bostaden säkerställer en bättre inomhusljudmiljö men fasadvärdets tillämpning gör åtgärden irrelevant för den som alstrar ljudet. Resultat blir att inga åtgärder görs för att en högre kulturell ljudmiljö ska vara möjlig. Den musiker som inte lever upp till den byggda miljöns krav begränsas till att spela en musik som inte överstiger mer än 60 dB(A) vid närmaste bostads fasad. En lo-fi ljudmiljö får bättre stöd på bekostnad av det högljudda kulturella ljudets möjligheter att breda ut sig. Finns det därför en risk att visst specifikt ljud premieras?

Musik av en mer subkulturell karaktär har även ofta en ljudbild som består av lågfrekvent ljud från subbashögtalare. Denna musik förekommer ofta inom techno, electronica och hiphop. Detta ljud är extra svårt att isolera sig ifrån och innebär att vilken typ av musik som spelas främjas eller hindras av en planering endast baserat på decibelvärden. Här visar sig konflikten mellan mätbarheten och upplevelsen av ljud. Inom planeringen skapar vi en byggd miljö där det mätbara värdet sätter ramarna för kulturljudet. I Fållan blir därför vilken musik som spelas avgörande då utövaren är den enda som kan påverka ljudnivån vid bostadens fasad på andra sidan gatan. Grundinställning blir därför den rationella synen på ljud som ett potentiellt hot mot hälsan. WHO menar att negativa hälsoeffekter är märkbara vid värden över 40 dB(A) nattetid vilket är ett svårt riktvärde att förhålla sig till om man menar att högt kulturellt ljud i staden kan utgöra en resurs. Bör vi därför planera för en ljudmiljö som motsätter sig riktvärdena och hur går vi i sådana fall till väga?

Planera för en blandstad på olika skalor

Ett svar är att se blandstaden på olika skalor för att säkerställa en hälsosam boendemiljö på den lilla skalan av bostaden med tillgång till högljudda kulturaktiviteter på den stora skalan av staden. Att varje kvarter inte måste innehålla så mycket olika funktioner som möjligt helt enkelt. I Slakthusområdet hade det funnit en chans att bevara det som benämnts som kulturkvarteren som ett bostadsfritt område, vilket hade inneburit att riktvärdena inte blivit aktuella. Självklart har Stockholms planarkitekter stor press på sig att planera bostäder, men det finns även många värden i att värna om centrala platser där verksamheter kan utvecklas utan bostadens krav på omgivningen. Planprocessen som ett allomfattande verktyg där alla variabler kan beräknas och behandlas för att producera den perfekta miljön är en vanlig syn. Man får däremot inte glömma de möjligheter som finns i förvaltning av den redan byggda miljön. Riktvärdena är viktiga för att människor ska kunna leva hälsosamma liv. Men hälsa är mer än bara dina mätbara fysiologiska värden. För många är kakafonin som är stadens ljud en av anledningarna till dess dragningskraft och en viktig del av staden.

Planeringen behöver vara känsligare för den lokala kulturen

En annan väg framåt är att förutsätta planeringen av det kulturella ljudet på perfekt information. Vi lägger till ytterligare utredningskrav på den redan växande listan där spetskompetens inom ljud anlitas för att komponera ljudbilden så att stadens alla ljud är i balans. Med byggnadstekniska lösningar försöker vi säkerställa att allas föredragna ljudmiljö tillfredsställs, i lokalen, bostaden, vid bostaden, samt i gaturummet. Det blir en väldigt modernistisk syn på planeringen där vi kan, genom top-down planering, skapa det perfekta samhället om vi bara kan beräkna alla ljudets egenskaper i förväg. Denna syn på den byggda miljöns utformning klingar knappast med den friare miljö som ofta behövs för att kulturlivet ska frodas.

En bättre väg är en planering som är känsligare för den lokala kulturen. En planering som fostrar en god förståelse för vilket ljudbehov som finns i staden för att sedan skapa en bredare möjlighet för ljud att ta plats. I stället för att planera för en blandstad överallt där allt kan hända jämt, så kan områden som Slakthusområdet vara en plats där ljud får breda ut sig. Där avsaknaden av bostaden skapar möjligheter för en större variation.

Detta kan arbetas med reglering i plankartan där man skapar en ljudzon, likt kulturljudzonen i Sofielund i Malmö, som tillåter högre decibelnivåer vid bostaden inom ett geografiskt avgränsat område. Man kan arbeta med markanvändningen för att tillåta en större separation av funktioner på den minsta skalan för att undvika bostadens riktvärden. Ett annat alternativ är att planera utefter sin förståelse för den lokala kulturen. Man kan låta kulturlivet på skalan av platsen och av staden influera hur man planerar för att sedan tillämpa bostaden på den lilla skalan i stället för att tvinga in kulturen på bostadens villkor. Ett mer riskfyllt men spännande sätt att planera är att utgå från stadsbyggnadsprinciper och en god förståelse för den lokala kontexten för att sedan lägga sin tilltro till att människor med olika preferenser anpassar sig över tid. Detta exemplifieras i Kiruna där klubben i den gamla staden flyttar in mitt i den nya täta stadskärnan under maj 2025. Här är inte ljudnivån det viktigaste i planarbetet, utan snarare musikscenens roll i Kirunas identitet. Utfallet här kan bli otroligt mycket annorlunda än i Stockholm då denna typ av kulturellt ljud har en helt annan roll. Vi kan bara vänta och se vad utfallet blir, både i Kiruna och Slakthusområdet. Det finns däremot en chans att det högljudda kulturella ljudets roll i Kiruna har en högra tolerans för ljudnivån då det kan vara ett viktigare bidrag till blandstaden och livligheten i den lokala kontexten, eller så tvingar riktvärdena och tillsynsärenden ner ljudvolymen.

Avslutning

Så vad kan man säga om den högljudda kulturens plats i planeringen och i staden?

Den rationella och mätbara förståelsen av ljud kommer i de flesta lägen att väga tyngre då det är lättare att bevisa dess negativa effekter på människan hälsa. Ändå dras människor ofta till de farligare delarna av staden. Platser där luddigare regler skapar möjligheter för musikscener att uttrycka sig fritt, att låta upplevelsen styra och inte det rationella. Riktvärdena är väldigt viktiga för att säkerställa goda boendemiljöer där människor inte hindras att leva hälsosamma liv. Att sträva efter den perfekta mätbara ljudbilden som går att applicera på alla platser är däremot fel väg att gå. En högre grad av kontextbaserad planering är en bättre väg att gå. Varför inte utgå ifrån den lokala kulturens behov i sin kontext av både den lilla skalan av kvarteret och den stora skalan av staden. Blandstad behöver inte innebära att allt är möjligt överallt hela tiden. Staden behöver platser där technobasen får dunka genom väggar och golv, där visst brus tillåts vara sus.

Martin Wallenius Kral är planarkitekt på Kiruna kommun

Källor:

Schafer, R. Murray (1977). The soundscape: our sonic environment and the tuning of the world. Destiny Books: Rochester.

Kral Wallenius, Martin (2023). Tyst stad [masteruppsats]. Blekinge Tekniska högskola.

Artikeln publicerades i PLAN nummer 2 2025.