Sveriges hittills enda samhällsbyggnadsminister satt bara i två år – men det sände en signal: att samhällsbyggandet var en politisk angelägenhet i sin egen rätt. Idag, när fragmentisering präglar planeringen av våra livsmiljöer, är behovet av ett samlat grepp större än någonsin. Ändå tycks viljan saknas – från både politik och myndighetshåll.
Minns ni åren vi hade en samhällsbyggnadsminister? Jag hade hunnit några år in i mitt yrkesliv, Sverige hade lämnat 1990-talets fastighetskris och höga arbetslöshet bakom sig. Där och då bedömde en regering att en samhällsbyggnadsminister var vad Sverige behövde. Åren var 2004-06 och Mona Sahlin fick äran. Den enda politikern hittills i Sverige med den åtråvärda titeln. Två år går fort och uppenbarligen bedömdes inte portföljen och titeln behövas längre. Men ändå, vilket signalvärde.
Ambitionen, att hålla ihop det komplexa samhällsbyggnadsuppdraget också i det politiska sammanhanget. Att den tiden har funnits då en regering såg samhällsbyggande som så viktigt att det behövdes en minister och ett departement för uppdraget. Allt sedan dess har det slagit mig att det så sällan eller aldrig refereras till behovet av ett samlat samhällsbyggnadsdepartement. I dagens komplexa samverkanslandskap skulle det vara än mer rimligt än i början på 2000-talet. Att hålla samman rumslig utveckling och samhällsbyggnadsfrågorna med ett mandat på nationell nivå. Det förvånar mig att vi inte slåss mer för det samlade greppet.
Den här våren har jag tänkt extra mycket på detta när jag tagit del av reaktionerna på att riksarkitekten lämnar sin tjänst på Boverket och oron för att en ny inte kommer tillsättas är stor. Medlen för politikområdet gestaltad livsmiljö har minskats. Samtidigt har Rådet för hållbara städer bytt namn och fått en delvis omformulerad inriktning, och Boverket har under en period minskat antalet tjänster. Förslaget att slå samman ArkDes, Kulturrådet och Statens konstråd har också väckt starka reaktioner. I en tid då systemsamband och samverkan är i fokus tycks fragmentiseringen inom samhällsbyggandet snarare accelerera. Vad innebär detta för stads- och samhällsplaneringsfrågorna?
Under en period av år har vi upplevt ett starkt uppsving i frågorna om hållbar stadsutveckling, samhällsbyggande, med ett förstärkt fokus också i europeisk politik och policy. New European Bauhaus har lanserats, och finansiering för att arbeta med hållbar stadsutveckling, livsmiljöer och arkitektur har nått aktörer verksamma inom konst, arkitektur och stadsplanering. Propositionen för politikområdet gestaltad livsmiljö kom 2018 och tjänsten som riksarkitekt tillsattes 2019. Innan dess, 2017, inrättades Rådet för hållbara städer. Medel för hållbar stadsutveckling har kanaliserats från europeisk nivå via fonder och program. I Sverige har målen om attraktiva stadsmiljöer och hållbar stadsutveckling integrerats i regional utveckling, kommunal stadsplanering, platsutveckling och olika innovationsprogram. Kort sagt, hållbar stadsutveckling är ett begrepp som täcker in mycket, många skalor och varit i fokus för många. Det borde vara medvind för arbetet med alla våra hållbara livsmiljöer.
Samtidigt har vi haft en samhällsutveckling där detta fokus inte har fått genomslag i realiteten. Vi har sett en ökad socioekonomisk polarisering, bostadsbrist, administrativ tröghet och ökade kostnader i planeringsprocesser, kompetens- och resursbrist inom samhällsbyggandet. Vi har tvingats diskutera resursbrist och kvalitetsförsämringar inom såväl byggande som boende och samhällsplanering. Vi oroar oss över kortsiktighet och suboptimering. Ledtider snarare än kvalitet och teknisk innovation i stället för livskraftiga vardagsmiljöer för oss alla.
Många, inklusive jag själv, önskar se en fortsatt satsning på och utveckling av politikområdet Gestaltad livsmiljö. Men samtidigt oroar det mig mer att nästan ingen verkar önska något annat av Boverket som helhet än vad de förväntas bidra med idag. Än mer än funktionen riksarkitekt behöver vi en kraftfull och modern samhällsbyggnadsmyndighet för den tid vi lever i. Där samhällsplaneringen är ett rumsligt ramverk för de samhällsutmaningar vi står mitt i. Där planering och stadsbyggande genomförs också långt utanför Plan- och bygglagen. Något tillspetsat är det som om vår förväntan på Boverkets förmåga att agera, mobilisera, stötta och synas enbart ska kanaliseras genom en enda funktion. Är det rimligt? Är det ens önskvärt?
Jag menar att Boverket idag har en allt för undanskymd plats i myndighets-Sverige. Den politiska förståelsen för Boverkets centrala roll i samhällsutvecklingen är ledsamt låg. Lite elakt skulle man kunna tolka det som att Boverket förväntas agera regelförenklingsmyndighet och inget mer. Få argumenterar för att Boverket borde få ett bredare mandat och mer resurser för utvecklingsuppdrag. Ändå är behovet av en stark och omfattande samhällsbyggnadsmyndighet större än någonsin för att leda och stödja innovation och strategisk utveckling inom samhällsbyggandet. Detta blir alltmer nödvändigt i en komplex samhällsväv, där vi ser en ökning av flerfunktionella sammanhang och en regionalisering av både människors livsmönster och produktflöden. Sverige förtjänar det.
När jag frågar runt är det få som vet vad Boverkets nuvarande generaldirektör heter. På min önskelista, ovanför en ny riksarkitekt, står en generaldirektör som står stadigt i samhällsbyggnadsfrågorna och med ett starkt intresse av att bidra till det offentliga samtalet om samhällsbyggande. På min önskelista står ett större och starkare Boverket. När vi nu går in i det sista året på nuvarande mandatperiod är det dags att blicka framåt mot nästa. Är det kanske då vi åter får en samhällsbyggnadsminister och ett samhällsbyggnadsdepartement som tar tag i de här frågorna? Jag skriver det allra överst på min önskelista.
