– Vart ska du gå?

– Ut!

Mitt i min stadsdel finns en tusen kvadratmeter stor plaskdamm. Platsen avslutar den cirka 40 meter breda avenyn som riktar sig mot havet och hamnen. På höjden tronar en skola där många generationers barn har fått undervisning, barnbespisning, tandvård och skrubbats rena i skolans badinrättning.

Genom ideella krafter har dammen varje vår och höst förvandlats till en skateboardyta, en urban scen och trygg mötesplats. En aktivitet som utvecklats från gräsrotsnivå under ett kvarts sekel nu. En dag härom hösten satt det plötsligt förbudsskyltar mot skateboardåkning. Plaskdammen hade just tömts på vatten efter sommarens bad och skejtarna stod redo att inta scenen. ”Inga Ramper eller hinder i dammen. Detta kommer att ses som nedskräpning” stod det, helt utan förvarning. I stadsdelens Facebook grupp med numera nästan 40 000 medlemmar kom det första inlägget som var startskottet på ett engagemang av sällan skådat slag. I texten skriver författaren Antonio G Briones:

Som spanjor hör jag ofta från svenskar att de tycker att det är så härligt vid medelhavet då vi är spontana, livliga, glada och att generationer blandas. Nu har Staden bestämt att våra barn som inte passar i föreningslivet eller styrda aktiviteter, inte ska kunna skejta i dammen, inte låta, inte skratta och inte ägna sig åt en av de få aktiviteter där killar och tjejer, yngre och äldre umgås och rör på sig spontant utomhus. Om ni avundas den varma karaktären söderut, varför förbjuder man att mötas? Hur ska man få nya relationer, vara spontan, livlig och glad om det inte finns arenor att mötas på?

Diskussionerna i Facebookgruppen var glödheta. Det visade sig att staden hade fått in ett klagomål från någon i bostadsrättsföreningen intill och hade i tysthet mätt att det var några decibel för höga ljud. Inte ett ord, ingen dialog med skateboardföreningen om hur man skulle kunna dämpa ljuden, ingenting. Alla engagerade sig, ung som gammal.

– Nu fortsätter vi kämpa för barnen, okej?

Givetvis så fanns de som tyckte att skateboardåkning skulle förbjudas. Även om de var få, så var de förvånansvärt framåt. Men de var tacksamma att driva med, så här kunde det låta, Petter Lundgren skriver:

Tråkig historia det här med skateboarden. För att undvika liknande missförstånd i framtiden kanske vi alla kan hjälpas åt med saklig konsumentupplysning när det är visningar på lägenheter i kvarteret? För att undvika konflikt med alla de som vill bo i en levande stadsdel, där inte vad som helst, kan förbjudas närsomhelst. Att köpa en lägenhet är en stor investering och det känns viktigt att ingen känner sig lurad när de väl har flyttat in och önskar att de bodde i Kungsbacka i stället.

Skateboardföreningen som i alla år jobbat i motvind, fick bråda dagar. Det blev debattartiklar, flera namninsamlingar, brevskrivande till samtliga partier, stödfika för skejtarna, radioinslag och möten där skateboardåkare, fältarbetare, vi skate-föräldrar och politiker möttes.

Men det bästa av allt – nu vaknade politikerna. Samtliga partier röstade för att skejt skulle tillåtas i dammen. Och nu löd budskapet ut i etern: Hjulen ska rulla!!

”Gå ut på plats och iaktta vad som fungerar och vad som inte fungerar, och lär från verkligheten. Titta ut från dina fönster, tillbringa tid på gator och torg och se hur folk i praktiken utnyttjar utrymmen, ta lärdom av detta och använd denna lärdom.” Dessa numera nästan klassiska ord är Jane Jacobs (1916–2006) som var en amerikansk-kanadensisk författare och arkitekturkritiker.

När jag blickar framåt och tänker på hur arkitektur kan bidra till att skapa ett hållbart och levande samhälle så hör jag dessa ord av Jane Jacobs och hur aktuellt det blev för vår stadsdel, vår stad. Men grunden till den här hållbara, tåliga, flexibla och livliga stadsdelen finns i Albert Lilienbergs stadsplan från 1916 över Kungsladugård, inom Majornas första och tredje rotar. Den är förutsättningen för det levande stadsliv som finns här i dag. Det är en mycket modern och kreativ hundraårig stadsdel och är där flest människor vill bo i Göteborg.

Lilienberg inspirerades av den österrikiske arkitekten Camillo Sittes idéer, som menade att staden borde gestaltas utifrån människans perspektiv och den inlevelsen i planeringen är avgörande. Rosa Danenberg är doktorand inom samhällsplanering och miljö på Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Hon säger, och det är nyckeln till den framtida stad jag vill leva i:

Staden behöver planeras utifrån ett holistiskt perspektiv, ett helhetsperspektiv. Levande platser formas av ett nät av människor, relationer, aktiviteter och narrativ. Det är på trottoaren de betydelsefulla händelserna sker: att nicka eller le åt nån, att springa på nån, och att vara anonym omgiven av människor.

Men alla bor ju så trångt i Majorna! Små kök där man får vika sig dubbel över köksbordet om någon öppnar kylskåpsdörren, men vi har suttit tio pers på middag och det går. Små toaletter, så nästan alla tvättar i den gemensamma tvättstugan och det bråkar vi också om. Sen är det lyhört också och insyn till varandra. Det dräller av cyklar på gården, för vi har inga cykelrum och knappt några parkeringsplatser. Och förresten så får man vara glad så länge man har en cykel, innan någon snor den. Men trähusen är varma och ombonade och vi slipper alla deppiga balkonger som byggs överallt nu för vi vill ju ändå ut. Ut på gårdarna, gatorna och torgen, ut till varandra.

Så jag har alltid bott stort. Gatorna är våra. Skatestället, där mina barn mer eller mindre uppfostrats, är inte bara deras fristad utan också min. Matbutiken är ett skafferi. ”Lövet” ett vardagsrum. Antikvariatet är en länk till drömmarnas land. Emil som jobbar i korvkiosken intill gör inte bara världens godaste mos – han kallar även mig sin psykolog och doktor. Och tvärt om förresten! Vi avhandlar det mesta från födelsemärken till samhällsfenomen. Vi känner varandra lite, eller mycket, eller inte alls. Det handlar om att se och att bli sedd. Och det enda jag vill ha är lite mos i utbyte. Med rostad lök och gurkmajjo.

Våren kom och det lysande kvällsljuset kom tillbaka. Det sveper in från Skagen de exakt åtta milen västerut. Väcker och skakar liv i gatorna. Grannen över gården visslar i fönstret igen och tonerna klingar ut mellan fasaderna. I vartenda gathörn pratar folk med varandra.

Vi säger att nu har ljuset äntligen kommit och, nu orkar vi lite till.

Marie Steen är arkitekt och frilansjournalist. Hon har tilldelats Olle Bengtzon-priset för sina artiklar om stadens utveckling.

Texten var nominerad till stiftelsen Arkus essätävling 2022-2023 och går även att lyssna på på Spotify.