Föreningen för samhällspanering (FFS) ger ut tidsskriften PLAN fyra gånger per år. Tidsskriften går enbart till de som är medlemmar i FFS. För att öka interaktivteten mellan PLAN och föreningens digitala medier kommer vi att välja ut en artikel per nummer som även kommer att publiceras här. Det möjliggör en snabbare diskussion än vad fallet varit tidigare. Diskussionen är också självklart öppen för de som inte är medlemmar. Förhoppningen är också att publiceringen av en artikel per nummer kommer att väcka intresse av att bli medlem i FFS för de som ännu inte är det och på så sätt kunna ta del av alla de intressanta artiklar som publiceras i PLAN.
Vi väljer att denna gång, PLAN nr 2-3 år 2013, att presentera artikeln "En effektivare plan- och byggprocess" av Lars Magnusson. Lars Magnusson är partner i Conara AB och var tidigare generaldirektör för Statens bostadskreditnämnd. Lars har varit regeringens särskilde utredare och nyligen presenterat sitt slutbetänkande "En effektivare plan- och byggprocess".
Kontraproduktiva utredningsförslag ökar byråkrati och kostnader
I slutbetänkandet En effektivare plan- och bygglovsprocess (SOU 2013:34) föreslås flera ändringar i plan- och bygglagen (PBL) för att förkorta tiden från idé till genomförande av byggprojekt. Bland annat föreslås större tyngd för översiktsplaneringen, införandet av ett nytt planinstrument – områdesplanen, fler bygglovbefriade åtgärder, upphävande av begränsningar i gamla detaljplaner samt att bostadsförsörjningen pekas ut som ett allmänt intresse. Regeringens särskilda utredare Lars Magnusson beskriver det huvudsakliga innehållet i förslaget som rör centrala delar av PBL.
Lars Magnusson överlämnar sin utredning till bostadsminister Stefan Attefall.
Om vi blickar bakåt och ser hur villkoren för samhällsplaneringen utvecklats under de senaste decennierna finns det skäl att tala om att vi lever i en ny tid. Omvärlden har förändrats och därmed på ett högst påtagligt sätt även villkoren för samhällsplaneringen.
I 1947 års byggnadslagstiftning fick kommunerna rätt att bestämma var, när och hur byggandet skulle ske. Begreppet planmonopol blev en realitet. Planerarens roll var att utifrån analyser av behov och förutsättningar lämna förslag som underlag för politiskt beslutsfattande.
Denna syn på samhällsplaneringen lever kvar hos många än i dag. Logiken ligger här i konstaterandet att plan- och bygglagen (PBL) på intet sätt desavouerat kommunens planmonopol, tvärtom. PBL:s ikraftträdande 1987 har till och med stärkt kommunens roll jämfört med tidigare. Denna föreställning om planeringens roll kontrasterar bjärt mot andra bilder som målas upp i dagens planeringsdebatt. Här är bilden ofta mörk. Det talas om att kommunerna har förlorat sin makt i samhällsplaneringen, att den kommunala marken sålts ut och att stadsbyggnads- och planeringskontoren genom nedskärningar berövats resurser och kompetens.
Sist men inte minst har ett aktivt näringsliv med ekonomiska resurser tagit ledartröjan i många samhällsbyggnadsprojekt. Vad ska man då tro? Vilken bild är den rätta? Spelar den kommunala samhällsplaneringen en aktiv roll eller är den förpassad till åskådarläktaren?
Utreningens omslag
Relationen stat – kommun bör förändras
När 1987 års PBL trädde i kraft skedde en förskjutning av makten över den fysiska planeringen från staten till kommunerna genom att den statliga fastställelseprövningen slopades. Staten förbehöll sig dock ett avgörande inflytande över frågor som ansågs vara särskilt viktiga för staten att bevaka. Det gällde riksintressen, mellankommunala frågor samt hälsa och säkerhet. Därefter har frågor om tillämpningen av miljökvalitetsnormer och strandskydd tillkommit. Det ankommer i första hand på länsstyrelserna att bevaka de statliga intressena genom att de kan ingripa mot kommunala beslut på angivna grunder. När det gäller riksintressen och mellankommunala frågor finns det en yttersta ventil som innebär att regeringen kan ingripa med ett planföreläggande om en kommun inte tar hänsyn till de statliga intressena.
Denna maktfördelning kan ibland medföra att kommunerna inte känner något eget ansvar för de statliga intressena, trots att det självklart i de allra flesta fall borde vara ett lika starkt kommunalt intresse att t.ex. slå vakt om ett riksintresse. Frågan är om inte tiden är mogen för att ta nästa steg, genom att helt enkelt slopa länsstyrelsernas ingripandegrunder och enbart behålla regeringens planföreläggande. I betänkandet bejakar vi en sådan utveckling och föreslår också att man nu tar ett steg i den riktningen. Men vi anser att en förstärkning av den regionala planeringen är en förutsättning för att kunna ta steget fullt ut.
Privata eller kommunala initiativ?
De bägge ytterlighetsståndpunkterna – att planmonopolet råder respektive att den kommunala planeringen tappat styrkraften – stämmer illa med verkligheten. Föreställningen att kommunen med stöd i planmonopolet skulle kunna föreskriva samhällsutvecklingen stämmer inte. I praktiskt taget alla projekt av mer än marginell karaktär har kommunen inte ett monopol i bemärkelsen att man kan bestämma vad, var och hur. För att planen ska kunna realiseras, krävs att utomstående aktörer är beredda att göra de investeringar som är nödvändiga. Inte heller föreställningen att kapitalet styr är korrekt. Viljan och de ekonomiska resurserna för att genomföra ett projekt är inte nog för att något ska hända. Kommunen har genom planlagstiftningen kraftfulla medel för att bejaka eller motverka ett projekt.
Slutsatsen är alltså att snarare än att tillskriva en aktör makten över planeringen så är verkligenheten den att makten är delad mellan deltagande aktörer. Reglerna på spelplanen är sådana att parterna är ömsesidigt beroende av varandra för att ett projekt ska kunna realiseras. Förhandlingar har därmed kommit att bli den gängse metoden för att driva en planeringsidé till genomförande. Processen har blivit gemensam.
Behövs lagändringar för att effektivisera plan- och bygglovsprocessen?
Egentligen är PBL en ramlagstiftning som innebär stora möjligheter att finna effektiva arbetsformer för att förkorta såväl plan- som bygglovsprocessen. Problemet är att det inte görs i särskilt stor utsträckning. En förklaring till detta kan vara att själva lagstiftningen innehåller ett stort antal regleringsmöjligheter, men betydligt färre främjanderegler. Detta kan i sig främja en regleringsiver som går betydligt längre än lagstiftaren från början hade tänkt sig. Det utvecklas därigenom – bland såväl offentliga som privata aktörer – en kultur som innebär en mängd detaljregler och långtgående krav på utredningar av allehanda slag.
När t.ex. en detaljerad plan väl är antagen, uppkommer ofta tämligen omgående ett behov av att avvika från planen. Möjligheterna till sådana avvikelser är dock starkt begränsade i PBL, vilket vållar många problem i den praktiska tillämpningen. Problemet bör då inte i första hand angripas genom att utvidga möjligheterna till avvikelse från en detaljplan. Beslutar man om en plan efter en omfattande demokratisk process är det rimligt att man också följer den i efterföljande beslut. Lösningen bör istället vara att inte göra så detaljerade planer.
Ett annat tydligt problem hänger samman med den nyss nämnda maktfördelningen mellan stat och kommun. Det finns en mängd olika statliga intressen att bevaka för länsstyrelsen. Intressen som många gånger har en otydlig status och inte sällan är motstridiga. Det leder till att ett slutligt ställningstagande många gånger skjuts upp till detaljplaneprocessen eller bygglovshanteringen. Ett sådant förfarande är uppenbart inte optimalt. Jag har därför föreslagit ändringar som syftar till att tidigarelägga dessa ställningstaganden.
För att åstadkomma förändringar som bidrar till en lösning av dessa problem, dvs. uppnå ett förändrat arbetssätt och en förändrad kultur, kommer det inte att fungera med osthyvel. Det måste mera handla om att lyfta bort hela tårtbitar ur systemet.
Fler åtgärder kan befrias från kravet på bygglov
Innan man tar ställning till hur prövningsprocessen i PBL kan förbättras bör man fråga sig vilka åtgärder som överhuvudtaget behöver prövas av samhället och vilka åtgärder som kan överlåtas till den enskilde att råda över. Enligt min uppfattning bör samhället endast pröva sådana åtgärder där det kan förväntas att samhällets prövning behövs för att säkerställa att väsentliga krav följs. Det finns i dag flera exempel på sådana åtgärder där bygglovsprövningen tillför få mervärden av betydelse. Vi tänker då bland annat på altaner, vissa murar och plank och andra liknande åtgärder, där byggnadsnämndens prövning nästan alltid är av begränsad betydelse.
Redan i dag finns många åtgärder som inte kräver bygglov, till exempel friggebodar, skärmtak och murar och plank kring uteplatser. Listan med sådana åtgärder som normalt inte kräver bygglov bör kunna utökas. En utökning av listan har ingen direkt betydelse för att påverka bostadsbyggandet i landet, men en utökning skulle innebära en avlastning för byggnadsnämnderna och rättsväsendet i övrigt. Dessa instanser kan istället använda resurserna åt sådana prövningar som har större betydelse utifrån samhällets perspektiv.
Enligt gällande rätt är det riksdagen som huvudsakligen direkt i PBL beslutar vilka åtgärder som kräver bygglov respektive vilka åtgärder som inte kräver bygglov. Jag föreslår att denna lista utökas med de åtgärder som jag redovisar i det följande. Samtidigt är det önskvärt att regeringen ges möjlighet att undanta ytterligare åtgärder från kravet på bygglov för de fall en bygglovsprövning framstår som omotiverad. Följande åtgärder bör kunna befrias från kravet på bygglov.
En- och tvåbostadshus
Enligt min uppfattning bör vissa åtgärder på och i anslutning till en- och tvåbostadshus kunna undantas från kravet på bygglov, utöver vad som redan gäller. Jag föreslår att tillbyggnader på max 15,0 kvm byggnadsarea med ett avstånd till tomtgräns på minst 4,5 meter bör kunna uppföras utan bygglov. Undantag från dessa generella undantag bör förslagsvis gälla för områden som redan i dag skyddas med särskilda bestämmelser i detaljplan eller som omfattas av riksintresse för kulturmiljövården.
Det skulle också underlätta hanteringen, om lovplikten för murar och plank tydligt kan begränsas till att enbart gälla över en viss höjd. Det finns även skäl att bygglovsbefria vissa takkupor.
Flerbostadshus
Även för flerbostadshus finns det ett utrymme för att vissa åtgärder kan undantas från bygglovsplikten på motsvarande sätt som till exempel friggebodar i anslutning till en- och tvåbostadshus. Det kan bland annat gälla takkupor av vissa typer, exempelvis sådana takkupor som inte innebär något ingrepp i den bärande konstruktionen. Även mindre kompletteringar med fristående sopsorteringshus, cykelskjul etc, bör kunna undantas från kravet på bygglov. I dessa fall finns det vanligtvis inga motstridiga allmänna intressen eller beaktansvärda enskilda intressen.
I denna del lägger jag inga förslag. Istället föreslår jag att riksdagen bemyndigar regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela ytterligare föreskrifter om lovbefriade åtgärder på och i anslutning till flerbostadshus.
Vitalisera den översiktliga planeringen
För att göra det möjligt med förenklingar och effektiviseringar på detaljerad nivå är det nödvändigt med en förskjutning av tyngdpunkten till den översiktliga nivån. Jag har därför föreslagit en ny planform – områdesplanen – som blir en del av den obligatoriska och kommuntäckande översiktsplanen. Det är på denna nivå de strategiskt viktiga diskussionerna bör ligga. De statliga intressena bör också klaras ut på denna nivå, vilket innebär att detaljplanekravet kan slopas och likaså vissa av länsstyrelsens ingripandegrunder. Även den viktiga dialogen med medborgarna bör i stor utsträckning genomföras på denna nivå. Den möjlighet som i dag finns att ge delar av översiktsplanen rättsverkan genom områdesbestämmelser har fått en mycket begränsad användning och kan därför slopas. Motsvarande prövning kan i stället göras direkt i bygglovet.
De första generationerna av översiktsplaner var i hög grad markanvändningsplaner som redovisade en ur kommunalt perspektiv önskvärd utveckling. Analyser av framtida utvecklingshot och utvecklingsmöjligheter lyste i hög grad med sin frånvaro. Likaså saknades ofta problematiseringar och analyser av hur konflikter mellan olika utvecklingsmål, intressen och intressenter skulle kunna hanteras.
Det praktiska resultatet av dessa planer blev många gånger begränsat. Översiktsplanerna fick litet genomslag i verkligheten och i den påföljande detaljplaneringen gick många sina egna vägar utan att bekymra sig allt för mycket över översiktsplanens riktlinjer. Under de senaste åren har vi kunnat se ett nyvaknat intresse för översiktsplaneringen. Parallellt med detta har också formerna för planeringen utvecklats. I väsentligt högre grad än tidigare har översiktsplaneringen blivit analytisk i bemärkelsen att ambitionen är att förstå relationen till omvärlden och hur olika utvecklingstrender påverkar förutsättningarna för kommunen.
Kommunens översiktsplan kan bli ett annorlunda planeringsinstrument än tidigare och kan då fungera som en arena, där olika möjliga scenarier och möjligheter behandlas. Handlingsutrymmet ska vara tydligt, men det ska också gå att kunna identifiera effekterna av olika vägval.
En sådan utveckling av översiktsplaneringen skapar förutsättningar för kommunerna att på ett slagkraftigt sätt kunna hävda allmänna och långsiktiga intressen i utvecklingsplaneringen. Välgrundade analyser av framtidsmöjligheter i översiktsplaneringen innebär att kommunerna kan lämna rollen som åskådare och ta rollen som initiativtagare. I detta arbete spelar fördjupningar av översiktsplanen en nyckelroll. Benämningen av dessa fördjupningar varierar. Ofta kallas de Fördjupade översiktsplaner. Den benämningen är olycklig, eftersom den lätt leder till sammanblandningar och begreppsförvirring i relation till översiktsplanen.
Nytt planinstrument: områdesplanen
Jag anser att begreppet områdesplan är tydligt och har därför genomgående använt detta.
Med utgångspunkt i översiktsplanen finns anledning att omsorgsfullt studera var det finns skäl att göra fördjupningar, områdesplaner. Det kan handla om områden där utvecklingsmöjligheterna är oklara, eller i vilka olika aktörer har hamnat i konflikt kring alternativ framtida utveckling. Men framför allt handlar det om att arbeta analytiskt för att kunna identifiera områden som står inför förändring, dvs. områden i vilka omvärldsförändringar kommer att leda till nya förutsättningar.
Det kan exempelvis handla om nedläggning av verksamheter (sjukhus, regementen, industrier) i centrala lägen. Det kan också handla om väg- eller järnvägsinvesteringar, som kommer att påverka resmönstren inom och till kommunen, eller en omstrukturering av kommunens hamn- och sjöfartsverksamhet, som innebär att vattennära ytor i centrala lägen friställs.
Denna typ av omvandlingsområden är inget nytt fenomen. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Traditionellt har de ofta pekats ut i översiktsplanen som områden i förändring och områden som kräver fortsatt utredning. Det beklagliga är att i och med detta har ofta initiativet till förändring gått förlorat för kommunen. Markeringen omvandlingsområde har varit en signal för privata aktörer att här är något på gång eller här finns en potential för utveckling. Bland presumtiva byggherrar och investerare har detta många gånger föranlett en febril aktivitet i vilken kärnfrågorna varit Vilka är områdets sannolika utveckling? Vilka är dess potentialer? Vilka verksamheter skulle kunna lokaliseras hit? Hur skulle en utvecklingsstrategi kunna formuleras?
Tyvärr har denna privata aktivitet inte haft någon motsvarighet på den offentliga sidan. Resultatet har ofta blivit att kommunen har blivit tagen på sängen av privata intressenter, som kommit med väl genomarbetade förslag till utveckling. I påföljande förhandlingar har som regel den väl förberedda initiativtagande parten haft ett försteg och därmed också kunnat vinna fördelar.
Dessa inledande och informella faser av planeringsprocessen är avgörande för utfallet. Följaktligen finns det skäl för kommunerna att på ett mer systematiskt sätt än vad som vanligen sker i dag ägna uppmärksamhet åt frågan om initiativets betydelse. Kommunerna måste förskjuta intresse och resurser till detta inledande skede av planeringsprocessen. Kommunen får inte låta sig överrumplas. Innan förhandlingar inleds, måste kommunen själv ha en klar bild av hur den ser på det aktuella området – problem, behov, potentialer och utvecklingsmöjligheter. Kommunen måste alltså hänga med eller kanske till och med blir pådrivare. Man måste skaffa sig handlingsberedskap och våga ta initiativ. Områdesplanen blir ett logiskt instrument för detta arbete.
En första förutsättning för arbete med områdesplanen är att kommunen själv ökar sin kunskap. Insikten att ett område står inför omvandling och att det sannolikt kommer att uppstå ett förändringstryck är inte tillräckligt för att utveckla en områdesplan. För kommunen handlar det om att analysera det aktuella områdets förutsättningar i sig självt, men minst lika viktigt är att förstå hur dessa förutsättningar påverkas av och samspelar med områdets omgivningar och kommunen som helhet.
Kommunens arbete med områdesplanen kan resultera i ett initiativ, en bred inbjudan till att diskutera områdets framtid, inom de ramar som kommunen uppfattar som realistiska och acceptabla. Med detta initiativ som startpunkt för utveckling blir uppgiften att initiera en bred dialog och förankring hos olika aktörer som har eller kan komma att få intressen i området som medborgare, privata aktörer, statliga myndigheter m.fl.
Detaljplanen bör bli mer genomförandeinriktad
Det finns många problem som är kopplade till inaktuella detaljplaner, där planens begränsningar ibland förhindrar en önskvärd utveckling. Enligt min uppfattning är det förhållandevis vanligt att det finns önskemål om att använda mark och byggnader på ett sätt som inte medges i planen eller att byggrätten ibland har begränsats onödigt hårt. Under senare år har en del av hållbarhetsdiskussionen kretsat kring behovet av att använda redan exploaterade områden på ett effektivare sätt genom förtätning, snarare än att ta oexploaterad mark i anspråk. Om staden kan göras tätare, minskar bl.a. behovet av transporter och värdefull naturmark kan behållas för friluftsliv och biologisk mångfald.
Ibland kan det ha gått hundra år eller mer sedan en plan antogs. Jag vill därför åstadkomma en förändring, där byggnadsnämnden i högre grad ska göra en allmän lämplighetsbedömning utifrån nuvarande förhållanden och i mindre grad vara bunden av bestämmelser och bedömningar som inte längre är aktuella. Problemet med inaktuella planer kan dessutom befaras bli mer omfattande i takt med att dagens detaljerade detaljplaner blir äldre. I detta perspektiv är det önskvärt att göra markanvändningen inom planlagda områden mer flexibel.
Med tanke på alla de problem som är kopplade till inaktuella detaljplaner, har vi övervägt om det är möjligt att helt enkelt låta detaljplanen upphöra att gälla efter genomförandetidens slut. Detaljplanerna skulle således i än högre grad ses som ett renodlat genomförandeinstrument. När planen är genomförd behövs den inte längre. Därefter får eventuella ändringar och kompletteringar bedömas utifrån en allmän lämplighetsbedömning.
Även om det ibland kan vara lämpligt att helt låta detaljplanen upphöra att gälla efter genomförandetidens slut, har jag kunnat konstatera att det ibland kan vara lämpligt att hålla fast vid vissa planer eller planbestämmelser.
I stället för att helt upphäva detaljplanen efter genomförandetidens slut föreslår jag därför att delar av bestämmelserna upphävs.Då är det lämpligt att skilja på det obligatoriska och det frivilliga innehållet i en detaljplan, dvs. sådana bestämmelser som måste ingå i en plan och sådana bestämmelser som det är frivilligt för kommunen att införa. Jag föreslår därför att i princip ska endast det obligatoriska innehållet i detaljplanen finnas kvar efter genomförandetidens slut. I stället för de sålunda upphävda frivilliga planbestämmelserna föreslår jag att en lagreglerad planbestämmelse införs med innebörden att bebyggelse ska anpassas till omgivningens stil, karaktär, byggnadsstruktur och mått.
Välj detaljplan eller bygglov, men inte både och
Vi har i dag i praktiken ett system med två tillståndsbeslut – en detaljplan och ett bygglov. I många planärenden är den tänkta utformningen av ett byggnadsverk redan bestämd när den formella planprocessen inleds, s.k. projektplaner. Även om det i dag finns möjlighet att i en detaljplan begränsa lovplikten, används denna möjlighet sällan i praktiken. Med andra ord har vi i dessa fall en situation med två tillståndsprövningar, men där det i princip inte finns kvar några frågor som inte redan har prövats när projektet kommer till bygglovskedet.
Nuvarande ordning är inte är ändamålsenlig. I den mån utformningen redan är känd i detaljplaneskedet, bör det inte vara nödvändigt med en efterföljande bygglovsprövning. Utformningen bör då kunna prövas slutligt genom planbeslutet.
Jag föreslår en lösning för nya detaljplaner som innebär att bygglovsplikten upphävs helt under genomförandetiden. Undantaget från kravet på bygglov gäller för samtliga utformningar som är förenliga med planen. Byggherren får då ansvara för att de frågor som idag prövas i bygglovet är uppfyllda. Istället krävs en anmälan till byggnadsnämnden inför byggstart, varigenom byggherren uppmärksammar byggnadsnämnden på behovet av tekniskt samråd och startbesked. Byggnadsnämnden får möjlighet att vägra startbesked, om den avsedda åtgärden strider mot planen. Om byggherren istället vill bygga något som avviker från detaljplanen, får detta prövas som en ansökan om bygglov.
Som jag nyss har redovisat bör detaljplanen delvis upphöra att gälla efter genomförandetiden. När detaljplanen innehåller färre begränsningar än i dag, behöver förändringar efter genomförandetidens slut prövas av byggnadsnämnden. Jag föreslår därför att bygglovsplikten återinträder efter genomförandetidens slut. Lovplikten får då ungefär samma omfattning som idag gäller inom detaljplan. Denna ordning kommer också att gälla för flertalet äldre planer eftersom genomförandetiden för många av dessa har gått ut.
I vissa fall bör kommunen ha möjlighet att införa bygglovsplikt även under genomförandetiden, men endast om planen är så flexibel att en efterföljande bygglovsprövning framstår som motiverad.
Stöd till kompetensutveckling och utveckling av metoder för områdesplanering
De förslag jag nu har presenterat innebär sammantaget stora konsekvenser för roller och ansvarsfördelning mellan aktörerna i plan- och bygglovsprocessen. Förslagen förutsätter också att arbetssätt och rutiner förändras på ett avgörande sätt. Det ställs nya krav på kommunerna att agera strategiskt och skaffa sig en handlingsberedskap för att möta initiativ genom områdesplanen. Kommunerna förväntas också driva plan- och bygglovsprocesserna effektivt med hänsyn till krav på både medborgarinflytande och rättsäkerhet. För många kommuner handlar det om att utveckla samarbetet med såväl aktörerna på marknaden som med länsstyrelsen och andra berörda statliga myndigheter. Också länsstyrelsen och statliga myndigheter måste förskjuta sina insatser till tidigare skeden och utveckla mer strategiska arbetssätt för att lämna ett samlat statligt underlag och ge tydliga besked.
Sannolikt kommer det i många fall krävas omfattande förändringar av såväl organisationsstruktur som arbetssätt, liksom kraftfulla satsningar på kompetenshöjning.
Min bedömning är att det behövs stöd för att underlätta ett genomförande av förslagen i dessa avseenden. Det bör därför avsättas medel för följande åtgärder.
- En generell och samordnad informations- och utbildningsinsats
Det behövs en nationellt samordnad insats för att sprida information och utbilda, liknande den som genomfördes när nya PBL trädde i kraft 2011.
- Riktade insatser för kompetenshöjning
Tyngdpunkten i kommunernas planläggning kommer att behöva förskjutas från projektanknutna detaljplaner till strategiska områdesplaner. Bygglovsprövningen kommer i vissa fall ges en större tyngd och behöva anpassas till en situation utan bindande detaljplaner eller detaljplaner med ett begränsat innehåll. Dessa förändringar förutsätter en ny/ändrad kompetens hos berörda handläggare främst inom kommunen, men även vid länsstyrelser och statliga myndigheter.
- Utveckling av metoder och arbetssätt i områdesplaneringen
Områdesplanen får en nyckelroll enligt förslaget och blir kommunens huvudsakliga instrument för att skaffa sig en strategisk handlingsberedskap och effektivisera efterföljande beslut. Områdesplaneringen förutsätts bli den arena där kommunen samverkar med länsstyrelsen, kommuninvånare och privata aktörer. Även om vi i flera kommuner ser en utveckling mot en översiktsplanering som liknar den områdesplan vi ser framför oss behövs det en samordnad utveckling av metoder för områdesplanering. Detta kan lämpligen ske i form av pilotprojekt med ett antal kommuner och länsstyrelser. Det är naturligt att Boverket, i egenskap av samhällsplaneringsmyndighet, tar ansvaret för ett sådant arbete.
Avslutningsvis vill jag betona att de insatser som föreslås kan ses som en fortsättning på det arbete som nyligen har slutförts av kommittén Ny PBL – på rätt sätt. Kommitténs uppdrag var i korthet att underlätta introduktionen av PBL genom utbildnings- och informationsinsatser under åren 2011-2012.
I sin slutrapport Ny PBL – på rätt sätt (SOU 2012:87 s. 69-70) konstaterar kommittén att förändringarna i lagstiftningen bland annat inneburit nya uppgifter som förutsätter nya arbetssätt och en utvecklad kompetens både i kommuner och på länsstyrelser. Kommittén bedömde att det under en tid framöver kommer att behövas fortlöpande insatser föratt informera och utbilda om hur nya processregler eller sakfrågor i den nya PBL ska tillämpas.
