Framtidsloftet – en unik erfarenhet av självbyggeri

I den här texten kommer vi att berätta om två av Sveriges äldsta bevarade loftgångshus och deras unika öde för att belysa ett sätt att förena fysiskt byggande med sociala ambitioner. Loftgångshusen, som ligger på Bränningevägen i Årsta i södra Stockholm, renoverades under senare delen av 1990-talet genom projektet Framtidsloftet, ett självbyggeriprojekt för ungdomar finansierat av Stockholms stad via Ytterstadssatsningen. Vi hörde talas om projektet av en slump och eftersom vi är intresserade av mellanrummet där arkitekturen slutar och livet tar vid, ville vi ta reda på mer om projektet. Vi blev förvånade över att vi aldrig hade hört talas om Framtidsloftet, det framstod som ett banbrytande projekt som inte stämde in på vår erfarenhet av den svenska modellen för självbyggeri. När vi letade efter en förklaring till vad som möjliggjort ett sådant unikt projekt, ledde spåren oss till en serie slumpmässiga sammanträffanden, kopplingar och möten. När vi nu står inför en upprustning av miljonprogrammet tycker vi att det är relevant att följa upp idéerna bakom Framtidsloftet som visar potentialen och utmaningarna i en ny modell för självbyggeri.

Självbyggeri

Under 1900-talets första hälft var självbyggeri en viktig svensk folkrörelse. Småstugebyrån instiftades av Stockholms Stad 1927 med målet att avhjälpa den akuta bostadsbristen genom att få fram billiga hem till barnfamiljer med begränsade ekonomiska möjligheter. Genom att låta den egna arbetsinsatsen motsvara kontantinsatsen, erbjuda lån med långa avbetalningstider, och utnyttja möjligheterna med monteringsfärdiga huselement blev det möjligt för fler att bygga ett eget hus, så kallade egnahem. Självbyggeri kan betraktas som en form av självhjälp, en metod där man bygger och skapar värden utanför lönearbetet. 1994 övergick den tidigare kommunala verksamheten Småstugebyrån till att bli aktiebolaget Småa. Nya Småa AB ägs idag av JM och HSB, Stockholms stad stod kvar som delägare i bolaget några år efter uppgörelsen. Även om tiden med storskaligt självbyggeri och subventionerat bostadsbyggande är förbi så är självbyggeri fortfarande vanligt förekommande i Sverige, men numera sker det på individuell basis, till exempel i byggemenskaper. Många fritidshus och tillbyggnader till miljonprogrammets enfamiljshus är självbyggda i olika grad runt om i landet. Många av förutsättningarna för självbyggeri har förändrats sedan egnahemsrörelsen startade. 1945 tog det åtta månader att bygga sitt hus och genomförandet byggde på en samhällsstruktur där kvinnan var hemma med barnen medan mannen förvärvsarbetade och byggde på fritiden. Idag finns det bättre möjligheter till barnomsorg och det är ovanligt att en person i hushållet är hemma. Tidsmässigt har förutsättningarna förändrats till självbyggeriets fördel eftersom vi jobbar kortare arbetsdagar. En svårighet är istället att dagens byggande förväntas uppfylla en hög lägstastandard för att godkännas. Det är mer komplicerat att genomföra ett självbyggeri som privatperson idag om man ser till nivån av teknisk kunskap som krävs för att kunna genomföra bygget enligt de regler och standarder som gäller.

Som vi ser det bär självbyggeriet på vissa specifika kvalitéer. Dels handlar det om att göra bostadsbyggande ekonomiskt möjligt genom den egna arbetsinsatsen, men självbyggeri har även potential att skapa ett stärkt socialt sammanhang och kan med fördel utnyttjas som utbildning. I England finns en mångårig tradition av att bedriva självbyggeriprojekt för ungdomar. Där bygger ungdomar med socioekonomiska problem sin egen bostad på heltid och får en yrkesutbildning på köpet. Denna form av självbyggeri med social tonvikt har en helt annan grund än den svenska modellen med egnahem. Därför framstår projektet vi nu ska berätta om som banbrytande i ett svenskt sammanhang.

 Deltagare i Framtidsloftet. Foto: Björn Edström

Deltagare i Framtidsloftet. Foto: Björn Edström

Två hus i Årsta

Året var 1996 när Bertil Karlberg, socialdemokratiskt stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, fick in ett ärende om rivningslov avseende två bostadshus på Bränningevägen i Årsta, även kallade “EPA-husen”. Han ställdes inför ett svårt beslut. Husen hade ett kulturhistoriskt värde men var svårt nedgångna och en renovering var svårmotiverad för en kommersiell ägare som Skanska som ansökte om rivningslovet.

EPA-husen uppfördes ursprungligen 1947 av byggbolaget Ohlsson & Skarne på uppdrag av varuhuset EPA (nuvarande Åhléns). De var bland de första loftgångshusen i Sverige och ritades av arkitekt Gunnar Jacobsson. Deras tillkomst berodde på konjunkturuppgången efter andra världskriget.

EPA-koncernen växte och fick brist på personal, samtidigt var det bostadsbrist i Stockholm. Att erbjuda personalbostäder blev ett sätt att locka folk, speciellt kvinnor, till anställning i företaget. Genom EPA kunde ensamstående kvinnor erbjudas både ett eget hem och ett arbete, något som fortfarande var få kvinnor förunnat i efterkrigstidens Sverige. Denna typ av boende

har senare ansetts vara problematisk och leda till en hög grad av utsatthet då kvinnorna riskerade att förlora både försörjning och bostad om de blev av med jobbet. Formen man efterliknade var det tidsenliga och populära kollektivboendet med en husmor i huset som tog hand om de dagliga sysslorna för att avlasta de yrkesarbetande kvinnorna. Varje huskropp bestod ursprungligen av vardera trettio enrumslägenheter, tio i varje våningsplan och lokaler i bottenvåningen. Lägenheterna var avsedda för två anställda och fanns i två storlekar: 25 kvadratmeter och 27 kvadratmeter.

På 1960-talet förändrades hyresreglerna från EPA vilket möjliggjorde uthyrning till både män och kvinnor i husen och ungefär samtidigt försvann mycket av de kollektiva funktionerna i byggnaden. 1967 köptes Ohlsson & Skarne upp av Skanska (dåvarande Skånska Cementgjuteriet) och fastigheten övergick i Skanskas ägo. Förvaltaren av fastigheten, EPA, köptes mot slutet av 1970-talet upp av Åhlénskoncernen och i samband med detta upphörde husen att fungera som personalbostäder.

Det är inte dokumenterat hur bostäderna användes under 1980-talet, men troligt är att de fungerade som evakueringsbostäder och stod tomma under långa perioder. Vad som däremot framgår tydligt är att Skanska medvetet avstått från löpande underhåll eftersom man såg möjligheten att riva byggnaderna och uppföra nya lamellhus på tomten och därmed öka exploateringsgraden. Anledningen till att Skanska ville riva husen var att man inte ansåg det ekonomiskt hållbart att renovera byggnader med endast enrumslägenheter som antogs rikta sig till en resurssvag målgrupp. På grund av byggnadernas smala djup på 7,5 meter var de möjliga planlösningsalternativen begränsade till en- eller tvårumslägenheter.

Rivningslovet som Bertil Karlberg tog del av 1996 var alltså inte det första som Skanska ansökt om. Planerna på nya bostäder föranledde redan en rivningsansökan 1990. På den tiden var det praxis att skicka alla rivningsärenden på remiss till Stadsmuseet och i samband med det fick Stadsmuseet upp ögonen för EPA-husen. Man insåg att det var ett tidigt, kanske det första, exemplet på loftgångshus i Sverige.4 Stadshistoriska avdelningen avstyrkte rivningen med följande motivering:

De två aktuella loftgångshusens speciella arkitektoniska utformning och de välbevarade planlösningarna gör att de av Stadsmuseet har bedömts ha ett större kulturhistoriskt värde (gröna). Uppförda såsom personalbostäder med mycket små lägenheter har husen även ett visst socialhistoriskt intresse.

Stadsbyggnadskontoret följde Stadsmuseets linje och avstyrkte rivningslovet, detta skedde dock först tre år senare. Även om en renovering var nödvändig så bedömdes stommen vara i gott skick. Den stora frågan var hur renoveringen skulle kunna finansieras, vilket också kan förklara att svaret från Stadsbyggnadskontoret dröjde.

Under den här tiden protesterade även Årsta stadsdelsförvaltning tillsammans med boende i Årsta som likt Stadsmuseet hänvisade till byggnadernas socialhistoriska värde. I slutet av februari 1994 beslutade Skanska att temporärt hyra ut fastigheten till Stiftelsen Hotellhem, Stockholms Stads bostadssociala resurs. Bostäderna hyrdes ut fram till slutet av februari 1996 till flyktingfamiljer som beviljats asyl, så kallat genomgångsboende. Byggnaderna förföll än mer på grund av bristande underhåll och under tiden som de användes som genomgångsboende utsattes de för hårt slitage till följd av att stora familjer bodde i lägenheter avsedda för enpersonshushåll. När de sista familjerna flyttade ut i början av 1996 var byggnaderna i mycket dåligt skick med skador på avloppsstammar och omfattande fuktskador. Man hade dessutom i vissa fall gjort hål i de bärande väggarna mellan enrummarna för att få större lägenheter.

 Renovering av badrum. Foto: Björn Edström

Renovering av badrum. Foto: Björn Edström

En okonventionell idé

När så det andra rivningslovet från Skanska hamnade på Bertil Karlbergs skrivbord tidigt under våren 1996, hade han just läst en rapport skriven av Reidar Persson och Marianne Nord om självbyggeri för unga i Storbritannien. Reidar Persson jobbade på Gatu- och Fastighetskontoret och hade i egenskap av chef för Småa några år tidigare fått upp ögonen för självbyggeriprojekt för ungdomar i England. Syftet med de engelska självbyggeriprojekten skilde sig från de svenska, eftersom de hade en tydlig social prägel. Ungdomar utan bostad eller jobb erbjöds möjligheten att bygga sin egen bostad och samtidigt få yrkespraktik, en modell som visat sig framgångsrik i Storbritannien.

Som anställd på Småa blev Reidar Persson kontaktad av brittiska Community Self Build Agency (CSBA), en paraplyorganisation som samlade och spred information om självbyggeriprojekt för ungdomar med socialt stödjande funktioner. Tillsammans med sin fru Marianne Nord, som satt i kommunfullmäktige, besökte de CSBA och en rad självbyggeriprojekt i Storbritannien under våren 1994. Väl hemma i Stockholm skrev de, inspirerade av de engelska projekten, rapporten “Unga bygger själva i Storbritannien” som spreds till media, politiker och bostadsbolag i hopp om att väcka någons intresse och initiera liknande projekt i Sverige. Efter att ha tagit del av rapporten skrev Annica Dominius, som satt i kommunfullmäktige tillsammans med Marianne Nord, en motion med förslag på försöksverksamhet med självbyggeri för ungdomar enligt engelsk modell i mars 1995. Motionen antogs ungefär ett år senare i kommunfullmäktige, men än saknades de viktigaste pusselbitarna för att det skulle bli verklighet: en projektidé och finansiering. Under tiden startade Reidar Persson och Marianne Nord föreningen Bygg Din Framtid vars syfte var att förverkliga idén om socialt inriktat självbyggeri för ungdomar i Sverige.

Bertil Karlberg insåg att EPA-husen kunde bevaras genom att renoveras inom ramen för ett självbyggeriprojekt för ungdomar. Projektet Framtidsloftet föddes. Finansieringen av projektet ordnades av Ytterstadssatsningen genom Gatu- och Fastighetskontoret. Bertil Karlberg kontaktade Reidar Persson med frågan om huruvida han var intresserad av att driva projektet, vilket han var. På Stadsbyggnadsnämndens sammanträde den 14 mars 1996 beslutades det att de två omstridda loftgångshusen skulle renoveras och bli ungdomsbostäder. I december 1996 köpte Stockholms stad husen av Skanska som bytte till sig ett annat objekt och projektet Framtidsloftet kunde komma igång.

 Bildtext: EPA-husen ritades av Gunnar Jacobson 1947 Ritningar publicerade i Byggmästaren 1948, reproducerade med tillstånd, tidskriften Arkitekten.

Bildtext: EPA-husen ritades av Gunnar Jacobson 1947 Ritningar publicerade i Byggmästaren 1948, reproducerade med tillstånd, tidskriften Arkitekten.

Framtidsloftet

Reidar Persson, som vid den tidpunkten hade blivit anställd av Ytterstadssatsningen, påbörjade rekryteringen av ungdomar som var intresserade att delta. Genom att anordna öppet hus och sprida lappar med information om projektet fick man ihop knappt hundra intresserade ungdomar som blev kallade till intervju. Ungdomarna hade olika bakgrund, vissa hade av olika anledningar hamnat utanför samhället, andra hade jobb men saknade egen bostad. Avsikten var att spegla Stockholms befolknings sammansättning, vilket ledde till en väldigt blandad grupp. Erbjudandet de fick var: “Det här är ert hus, här ska ni bo.”

Projektets krav var att ungdomarna skulle renovera sina lägenheter själva.

Det fanns två idéer som följde med från ett tidigt stadium. Dels skulle man få Byggettans godkännande. Under egnahemstiden gjorde man ett undantag för självbyggda enfamiljshus som inte ansågs bryta mot fackliga principer. Däremot fick inte byggande av flerbostadshus utsättas för konkurrens genom självbyggeri, något som projektet skulle bryta mot. Dels skulle Stockholms stad inte stå som ägare av husen, istället skulle valet av ägare och förvaltare överlåtas till ungdomarna som skulle bo i lägenheterna.

I april 1997 kallades sextio utvalda ungdomar till ett första stormöte där representanter från styrgruppen presenterade upplägget för projektet. Husen stod inför en omfattande renovering som delades upp i en professionell del för stomreparationer och stambyten, och en självbyggeridel för en invändig totalrenovering av lägenheterna som ungdomarna skulle stå för.

Byggprojektet var känd mark för initiativtagarna och strukturerades snabbt upp med tre delentreprenader för VA, el och stomme, som samordnades genom veckovisa byggmöten. Självbyggeriet kunde betraktas som en fjärde delentreprenad, med den skillnaden att den innebar en social dimension som i princip var helt outforskad för de inblandade. För att klara av uppgiften knöts därför tidigt kontakter med flera organisationer och institutioner. Fogelströmska Gymnasiet, ansvariga för Individuella programmet i Stockholm, var en viktig samtalspartner redan inför rekryteringen av deltagare. RoA, Rehabilitering och Arbetsanpassning i Högdalen, med erfarenhet av arbetsträning för psykosocialt handikappade unga, bidrog med arbetsledning av både lärlingar och självbyggare.

Med tanke på husens dåliga skick var det angeläget att snabbt påbörja vissa arbeten och några ungdomar rekryterades redan på första stormötet för att även delta som timanställda i rivningsarbetet av de gamla badrummen och ledningsstammarna. Kort därefter påbörjades arbetet med att renovera tak, fasad och loftgångar vilket skedde i Gatu- och Fastighetskontorets regi eftersom ungdomarna inte hade valt ny ägare än. På grund av garantier och försäkringsfrågor kunde självbyggarna inte jobba med eldragningar, rör- och våtrumsarbeten, men däremot kunde lärlingar delta i detta arbete. Sammanlagt tolv lärlingar deltog under olika perioder, varav vissa även var självbyggare. Att erbjuda lärlingsplatser var en viktig del av överenskommelsen med Byggettan eftersom sådana var sällsynta i Stockholm under den tiden.

Självbyggarna

Under tiden som byggentreprenaden drog igång med lärlingar och timanställdas medverkan, förberedde man ungdomarna för uppgiften genom en obligatorisk utbildning som kallades för “Körkort i självbyggeri”. Ett minimum för att påbörja självbyggeriet var en genomgång av säkerhet på byggarbetsplatsen. Andra moment som ingick var hushållsekonomi, förvaltningsekonomi, hyresjuridik och konsumenträtt, samt föreningskunskap där målet var att ge gruppen kunskap om hur demokratiska beslut kan fattas med hjälp av föreningsteknik. Totalt 26 utbildningstimmar schemalades på kvällstid och helger under hösten 1997, men uppslutningen var dålig och många av deltagarna kritiska. Flera kom in i projektet med dåliga erfarenheter av skolan, många var misstrogna mot ett traditionellt utbildningsupplägg. Innehållet i utbildningssatsningen var tydligt inspirerat av de engelska förebilderna, där man ofta riktade sig till mindre grupper av ungdomar med stora socioekonomiska svårigheter och där deltagandet skedde på heltid. Även om gruppen var medvetet blandad så insåg man först inte att detta också gjorde att det fanns olika behov och grad av engagemang hos deltagarna. Både form och innehåll fick revideras och deltagarna startade en förening med ansvar för den nya kursen, som fortsatte efter att alla hade flyttat in. Endast säkerhet på byggarbetsplatsen och föreningskunskap var obligatoriska moment. En ekonomisk morot instiftades som innebar att man blev utan hyresrabatt om man inte deltog, eller omvänt kunde sänka sin hyra med 200 kronor per genomförd utbildningstimme.

Vissa deltog i projektet med en idealistisk inställning och en stark vision om ett kollektiv, medan andra drevs kort och gott av att få en bostad och var inte lika intresserade av att delta i diskussionerna. Efter bara ett par tillfällen beslutade deltagarna att ta över ledningen över de veckovisa stormötena, som projektledningen fortfarande deltog i. Den allra första uppgiften som självbyggarna fick ta sig an var att komma överens om vem som skulle få köpa husen och hur de skulle förvaltas. Flera intresserade bostadsbolag fick presentera sig och gruppen valde till slut Riksbyggen i juni 1997. Det andra avgörande beslutet som fattades av deltagarna var förvaltningsformen. De kom överens om att husen skulle förvaltas som kooperativa hyresrätter. Detta innebär att en förening med ekonomiskt ansvar blockhyr lägenheter i en fastighet. Hyresgästerna hyr i sin tur lägenheterna av föreningen. Det möjliggör en låg insats och obligatoriskt medlemskap för alla boende.

Så här sammanfattade en deltagare denna första period i projektet:

Med lite blandade känslor, men mest optimism, sprang jag iväg på ett första “stormöte”. Och fler skulle följa, oändligt många fler, med snack om vilka husen skulle säljas till, hur de skall förvaltas, vem som ska sköta vad, om man vill jobba på bygget, vem som ska få vilken lägenhet, om vi ska ha en förening, varför och hur??? Och så vidare och så vidare... i all oändlighet, tills jag trodde att vi ändå skulle snuvas på drömmen, och aldrig få bygga, måla och bo. En huttrig och trist mellandag julen -97 stod jag ändå där, efter kilometer med prat, med en skrapa i näven i en kall och fuktig lägenhet utan el. Då började det riktiga eländet.

Självbyggeriet

Så blev det äntligen dags för självbyggeriet att komma igång, hösten 1997, nästan ett år efter att den första kontakten med deltagarna togs. Inför startskottet kom två viktiga nyckelpersoner att involveras i projektet som från början endast deltog i byggentreprenaden, en murarmästare som jobbade för RoA och en målarmästare. Tillsammans fick de det viktiga uppdraget att arbetsleda ungdomarna och plocka fram steg-för-steg instruktioner för självbyggeriet i form av illustrerande fotografier med korta texter. Dessutom anställdes en handledare för samtal och stöd till deltagarna.

Det faktum att många deltagare jobbade eller studerade på dagtid gjorde att självbyggeriet framför allt skedde på kvällar och helger. För att hantera den stora gruppen delade man upp dem i mindre grupper om tio personer. Den första bygguppgiften som ungdomarna ställdes inför var att tvätta taken rena från lim- och plastfärg och riva tapeter. Av säkerhetsskäl var inga maskiner tillåtna och tittade man inte noga på instruktionerna så fick man börja om när något blev fel. Några jobbade ensamma, andra fick hjälp av vänner och familj. Varje grupp fick gemensam tillgång till de nödvändiga verktygen vilket var en stor källa till irritation då de sällan lämnades tillbaka. Uppbyggnadsarbeten följde, väggbyggnad, spackling, målning och snickeriarbeten. Efter varje moment gick arbetsledarna och bedömde arbetet inför nästa uppgift.

Det växte fram ett spontant mentorskap mellan självbyggarna och de två byggarbetsledarna, som kom att få en socialt stödjande funktion. Eventuella svårigheter och problem som ungdomarna hade kom upp naturligt i en byggsituation när alla ställdes inför något de inte behärskade. En deltagare har reflekterat över att det som faktiskt visade sig fungera som hjälp var att vara delaktig i en grupp och att åstadkomma något själv, att få ett fast boende och arbetspraktik, snarare än att delta i planerade utbildningstimmar. Effekten blev att arbetsbördan och ansvaret som vilade över byggarbetsledarnas axlar blev stora. Byggarbetsplatsen var öppen från tidig morgon till sen kväll veckans alla dagar och en av arbetsledarna sammanfattar arbetet som slitigt och stressigt, men samtidigt roligt och inspirerande.

Arbetsledarna deltog i byggmötena och rapporterade löpande hur självbyggarnas arbete fortgick, och ansvarade för samordningen av självbyggeriet med de övriga byggentreprenaderna. Från början hade självbyggarna inga representanter på byggmötena men de deltog regelbundet under 1998 då huvuddelen av byggarbetena genomfördes. Det gjorde att de kunde få en direkt påverkan på vissa utformningsfrågor, till exempel hade man projekterat för enklare trinettkök men ungdomarna drev igenom fullgoda spisar istället. Färg och material var valfria och lägenheterna fick därmed stor variation. Både arbetsledarna och en arkitekt, som anlitades från Rits Arkitekter för att bistå med ritningshandlingar, deltog aktivt i att diskutera fram de individuella valen med deltagarna. Detta innebar att även arkitekten började jobba okonventionella tider och delta i söndagsmötena för att kunna sammanställa valen och vidarebefordra dem till projektledningen. Generellt föredrogs hållbara material med lång livstid och lågt underhållsbehov.

En utmaning i projektet var att se till att korrekt information spreds. De oregelbundna arbetstiderna bidrog bland annat till att ett informationsvakuum ibland uppstod. För att förbättra situationen startades ett informationskontor, som drevs av intresserade självbyggare som anställdes av projektet. De skrev interna informationsblad som regelbundet delades ut till alla inblandade, men skötte även informationen utåt genom att organisera öppet hus. Vid tiden för projektets genomförande fanns ett stort medialt intresse. Utöver det interna informationsarbetet skötte informationskontoret även kontakten med media och tog hand om de många nyfikna besökare som hade hört talas om Framtidsloftet och ville veta mer.

Livet efter bygget

Stoltheten över att ha klarat av utmaningen var stor bland deltagarna. Så här reflekterar en av självbyggarna när projektet var avslutat:

Nu ligger jag här på sängen i min gröna alkov och spanar ut över mitt gula bo, med det blå köket och utanför på loftgången sitter mina goda grannar och röker och småpratar, eller skvallrar. Jag funderar på vad som gjort att de sitter där och har det mysigt.

Självbyggeriprojekt tar av förklarliga skäl längre tid eftersom de genomförs av icke-professionella byggarbetare. Den invändiga renoveringen av lägenheterna tog drygt ett år att genomföra, i juni 1998 hade den första gruppen i stort sett flyttat in. Därefter flyttade de övriga grupperna successivt in vartefter de blev klara, fram till slutet av året. När projektet var avslutat var deltagarna trötta och orkade inte driva stora organisatoriska frågor. Efterspelet i förvaltningsfrågan är talande. Deltagarna hade initialt valt att husen skulle förvaltas som kooperativa hyresrätter, som före 2002 byggde på en försökslagstiftning. Stadsbyggnadsnämnden beslöt att inte godkänna ungdomarnas ansökan till regeringen i november 1998. Skälet som nämnden angav var att kommunen, som vid den tiden fortfarande ägde husen, inte ansåg att det var lämpligt med en representant från staden i styrelsen vilket var ett krav. När lagen om kooperativ hyresrätt antogs år 2002, då Riksbyggen hade hunnit bli ägare till husen, hade även initiativkraften hos de boende minskat och idag förvaltas lägenheterna som traditionella hyresrätter. En annan tydlig konsekvens av att husen renoverades genom självbyggeri är att de boende använde loftgångarna som en social plats där de umgicks med varandra efter byggtiden, i högre grad än i andra loftgångshus. Sju av ungdomarna som deltog i projektet bor kvar när detta skrivs.

 EPA-husen idag

EPA-husen idag

Sammanfattning

Att göra efterforskningar om projektet Framtidsloftet har framkallat funderingar kring begrepp som planering, självorganisering, bostadspolitik och hållbart byggande. För oss är Framtidsloftet ett sätt att förstå hur alla dessa begrepp har potential att kopplas samman i praktiken. Vi har valt att berätta om Framtidsloftet och EPA-husen kronologiskt, men projektet skulle lika gärna kunna representeras som en karta där kopplingar görs mellan olika händelser och samhällsfrågor som spänner över tid och rum.

Den viktigaste rollen i projektet, som vi ser det, hade Reidar Persson i egenskap av eldsjälen som spred idén om socialt inriktat självbyggeri för ungdomar i Sverige och som kunde axla ansvaret för projektet inom ramen för Stockholms stad. Att Framtidsloftet genomfördes på projektbasis under en projektledare med dubbla roller, som representerade både det sociala åtagandet och renoveringen av byggnaderna, är udda i ett sammanhang där normen är att ansvarsområden för stadsbyggnad och sociala frågor är åtskilda. Detta bidrog till att projektet ansågs vara avslutat när byggnaderna var färdigrenoverade, trots att det sociala åtagandet med fördel hade kunnat fortsätta. För att skapa en grogrund för liknande projekt tror vi att förvaltningsstrukturen behöver brytas ner och nya kontaktytor skapas. Om Framtidsloftet inte ska förbli en engångsföreteelse kan man inte förlita sig på en eldsjäl som Reidar Persson eller exceptionella sammanträffanden. Främst behövs den politiska viljan – utan den finns inga förutsättningar för liknande projekt.

Flera av de inblandade i projektet som vi har pratat med under våra efterforskningar, har uttryckt förvåning över att Framtidsloftet inte inspirerade till ytterligare projekt i samma anda. En av anledningarna till att försöket med socialt inriktat självbyggeri inte upprepats kan vara svårigheten med att tyda kostnaderna för projektet. Det ska dock påpekas att de stora kostnaderna som projektet ådrog sig berodde på att man renoverade en kraftigt nedgången fastighet snarare än att det genomfördes som ett självbyggeriprojekt. I fallet Framtidsloftets löste man två problem på samma gång, de K-märkta byggnaderna renoverades och ungdomar gavs bostad och jobbpraktik. Samhällsvinsten blir tydlig först om man ser till självbyggeri jämfört med andra sociala insatser under individers hela livstid. Det som bokförs som en kostnad i projektet kan betraktas som en investering i ett annat sammanhang.

Vi kan inte dra slutsatser kring den socioekonomiska vinsten i projektet eftersom det inte har gjorts någon utvärdering men när vi studerat EPA-husen ser vi hur man kan skapa gemenskap och en känsla av tillhörighet genom byggande, och hur gemenskap i sin tur påverkar användningen av arkitekturen. Vare sig gemenskapen i huset beror på att de boende är kvinnor anställda på samma företag eller ungdomar som har renoverat huset tillsammans, så bidrar den till att loftgångarna används som en mötesplats. Detta står i kontrast till den ursprungliga bilden av EPA-husen i media, där loftgångshus redan när husen uppfördes ansågs se “fängelseliknande” ut. Vid ett öppet hus som deltagarna i Framtidsloftet höll fick de besök av tidigare boende från EPA-tiden, vilket troligtvis inte hade hänt om husen renoverats på ett mer konventionellt sätt. Eftersom projektet rymde en social dimension skapades möjligheten för detta möte, och i förlängningen förstärktes känslan av identitet hos deltagarna genom att ge dem en relation till husens historia.

När vi nu står inför renovering av miljonprogrammet, är den stora frågan hur och av vem den ska bekostas. Vi vill understryka att här finns möjligheten att koppla byggprojekt till ett långsiktigt socialt åtagande. Det handlar om att ta vara på resurser som redan finns, både materiella och mänskliga. Kan Framtidsloftet stå som förebild för en byggprocess som tillåts ta tid och som involverar de människor som ska bo i husen?

Det finns lärdomar att dra av projektet Framtidsloftet. Det var ett ovanligt stort självbyggeriprojekt och detta innebar stora utmaningar kring organisation, beslutsfattande, information, hantering av gemensamma resurser och kunskapsåterföring. Det som gör renoveringen av EPA-husen särskilt relevant som exempel är att det är en unik erfarenhet av självbyggeri i flerbostadshus. I förlängningen innebar detta att deltagandet från de boende såg ut på olika sätt, dels med lärlingar i den professionella delen av entreprenaden, dels med självbyggeri utfört av ungdomar. När det kommer till renoveringen av bostadshus från miljonprogrammet skulle man kunna organisera lärlingsprogram för de delar som kräver en professionell insats. Genom självbyggeri har man möjligheten att stärka känslan av tillhörighet genom att låta de boende utveckla egna uttryck i bostaden, och ändra utformningen så att den passar behoven bättre. I förlängningen blir detta en möjlighet att stärka lokalsamhället, det som på engelska kallas för ”community building”. Ytterligare en möjlighet är att använda självbyggeri för byggandet av kollektiva rum utanför bostaden, men detta är en särskild utmaning då erfarenheter visar att självbyggeri fungerar bäst när det ligger nära kärnbehov som bostad och arbete.

En avgörande aspekt är vem som äger projektet och hur det initieras. Skulle man kunna tänka sig en paraplyorganisation med inspiration från den engelska modellen, som kan stötta olika lokala initiativ i skapandet av egna självbyggeriprojekt? En fast struktur som sedan anpassas till lokala förutsättningar, en resurs där erfarenheter samlas. På samma sätt kan man spekulera i arkitektens roll, som kan bli en nyckelperson om kunskapen om sociala strukturer likväl som byggsystem fördjupas. Skulle arkitekter kunna utveckla en verktygslåda av tekniska och rumsliga strategier som kan anpassas till specifika sammanhang?

Erfarenheterna från självbyggeriprojekt i Sverige och England visar att det varken behöver göras avkall på kostnaden eller kvaliteten, men att den totala tiden som krävs för att genomföra byggprojektet blir längre. Självbyggeri är som vi nämnt ett sätt att skapa värden utanför lönearbetet och när resurserna tryter.

Detta betyder inte att vi föreslår att man skjuter över det ekonomiska ansvaret för renoveringen på de boende, däremot kan självbyggeri vara ett viktigt komplement, som möjliggör djupare sociala förändringar.

Vi vill tacka alla inblandade i Framtidsloftet som, tjugo år senare, generöst delat med sig av information, material och anekdoter.

Sara Vall & Linda Lindstrand


Texten kommer att publiceras i boken Future People’s Palace, en antologi som kommer ut med förlaget Avinius under 2018.

Referenser och referenslista finns i den tryckta upplagan av PLAN #2-3 2018