Johannesburg är både problemet och lösningen

Överallt i Johannesburg pågår konflikter om vem det offentliga rummet tillhör, och de går ofta att härleda tillbaka till den grundläggande logiken av rasism och rumslig separation. Miriam Nordfors är på plats i staden och ger en inblick i hur svårt det är att göra upp med arv och miljö, och hur högt priset kan bli när vi inte förmår bryta med gamla mönster.

Miriam Nordfors arbetar som verksamhetsutvecklare på planavdelningen på Stockholms stads stadsbyggnadskontor.

Arvet från apartheid

 Säkerhetsskylt i en av Johannesburgs norra förorter. 

Säkerhetsskylt i en av Johannesburgs norra förorter. 

För 130 år sedan växte Johannesburg fram kring guldfyndigheterna som fanns i området. Sedan dess har staden vuxit till att bli Afrikas rikaste stad och den har attraherat arbetskraft och invånare från hela världen. Men stadens expansion och identitet är fortfarande starkt påverkad av apartheid och även om det finns flera positiva exempel på integrerade områden, är Johannesburg fyllt av konflikter och hudfärg påverkar fortfarande var och hur man rör sig.

Under våren bodde jag i Johannesburg. För några veckor sedan valde jag att promenera till min språklektion. Skolan låg bara en kilometer bort, och dessutom i ett välbärgat och tryggt område, så jag kände att det var onödigt att ta en Uber eller köra dit. När jag går längs med gatan märker jag hur folk tittar på mig. Jag känner mig illa till mods ända tills jag inser att anledningen till att jag sticker ut är att jag är den enda vita personen som är ute och promenerar. De andra vita på gatan har träningskläder och tar sig fram springandes. Alla andra som promenerar är svarta sydafrikaner på väg hem efter en arbetsdag i vita personers hem.

En motsatt upplevelse hörde jag om på radion. Det var en svart man som ringde in och berättade att han äntligen hade sparat ihop tillräckligt med pengar för att köpa ett hus i ett finare område. Men när han var ute och sprang ringde hans grannar efter vaktbolaget eftersom de kände sig otrygga av att en svart man rörde sig i deras område på ett sätt de inte var vana vid.

Trots att apartheidlagarna är avskaffade går det inte att leva i Johannesburg utan att erfara hur arvet från apartheid genomsyrar staden. Överallt pågår konflikter om vem det offentliga rummet tillhör, och de går ofta att härleda tillbaka till den grundläggande logiken av rasism och rumslig separation.

Den integrerade staden blir ett problem

Johannesburg började sin historia som en, i många vitas tycke, alldeles för integrerad stad. När staden bildades år 1886 var det för att det visade sig finnas stora mängder guld i marken. Människor strömmade in till staden för att tjäna pengar, svarta som vita. Tillströmningen av svarta drevs till stor del av att britterna infört skatter som endast kunde betalas i pengar. Staden blev på sätt en bra arena att få in så många som möjligt i den koloniala ekonomin och de koloniala maktrelationerna.

 Braamfontein i Johannesburg. Staden jobbar aktivt olika slags konst för att höja kvaliteten på det offentliga rummet.

Braamfontein i Johannesburg. Staden jobbar aktivt olika slags konst för att höja kvaliteten på det offentliga rummet.

Kring gruvorna bildades läger där gruvarbetarna bodde tillsammans, vilket gav upphov till blandade känslor hos de styrande vita. Å ena sidan var det problematiskt. Integrationen mellan olika nationaliteter och hudfärg ansågs hota den vita kulturen och sudda ut viktiga gränser mellan människor. Å andra sidan var det positivt att få så mycket billig arbetskraft till gruvorna, och man ville inte hämma ekonomin.

Att motverka de negativa konsekvenserna av den integrerade staden var en av de viktigaste frågorna för Nationalistpartiet när de kom till makten år 1948 och införde apartheidlagarna. Det var miljöerna i storstäderna i allmänhet, och i Johannesburg i synnerhet, som ansågs leda till problem.

Som ett slags kompromiss konstruerades ett system där endast svarta som var anställda i städerna fick bo i dem. De allra flesta tvångsförflyttades utanför städernas gränser till stora townships. Dessa planerades för att göra det enkelt att kontrollera befolkningen genom Panopticon-liknande strukturer med cirkulära gator och få in- och utfarter.

I ett desperat försök att jämna ut demografin i själva staden rekryterade dåvarande premiärminister Jan Smuts dessutom 70 000 vita migranter från Europa, varav de allra flesta bosatte sig i Johannesburg.

De segregerade städerna blev sedermera ett av apartheidstatens signum. Townshipsen växte sig större och de svarta som hade tillstånd att bo i städerna fick rum på byggnadernas tak. Strategin var att de svarta som levde i staden åtminstone skulle vara så långt borta från gatorna som möjligt.

Urbaniseringen och framväxten av Johannesburg blev därför inte bara ekonomiskt gynnsam, den tillhandahöll också verktyg för att upprätthålla apartheidstatens normer och strukturer.

Apartheid faller men strukturerna består

Idag, när apartheid har fallit och fler pratar om Sydafrika som en ”regnbågsnation” vittnar många om svårigheterna med att bryta med segregationen och planera städer för integration och möten. Samtidigt fortsätter både urbaniseringen och expansionen.

I antologin ”Movement Johannesburg”, redigerad av Zahira Asmal och Guy Trangoš, finns en intervju med bland andra Jay Naidoo, anti-apartheidaktivist och före detta minister för ANC, där han säger att Sydafrika sedan apartheid inte har planerat nya städer utan snarare replikerat apartheidstäderna.

I Johannesburg görs försök att bryta med arvet från apartheid, men det är svårt. Ett känt exempel är de så kallade Corridors of Freedom, som syftar till att koppla samman olika stadsdelar med hjälp av förtätning, kollektivtrafik och något vi kan översättas som urbana stråk. Johannesburgs stad har också planer på att bygga ett affärsdistrikt i Soweto, men inget av dessa projekt har helt realiserats ännu så det är för tidigt att bedöma vilka konsekvenser de får.

Samtidigt som planerna går framåt med mycket långsamma steg fortsätter staden utvecklas och det pågår konstant konflikter som handlar om det offentliga rummet och om vem det tillhör. De pågår på flera olika nivåer och drivs av olika aktörer.

Privata fastighetsägare tar kommandot

På en nivå driver privata fastighetsutvecklare förändringen framåt, där flera aktörer är inriktade på att köpa upp centralt belägna hus och rustar upp dem för den lägre medelklassen.

Det finns också fastighetsutvecklare som tar helhetsgrepp kring hela kvarter eller områden och bildar gentriferade öar i områden med stora utmaningar. Ett sådant exempel är utformandet av Maboneng (vilket betyder ”Ljusets plats” på sotho) som ofta lyfts fram som en framgångssaga. Där har ett fastighetsbolaget Propertuity skapat ett, för turister och den kreativa medelklassen, uppskattat hipsterområde med konstgallerier, klubbar, kaffeställen och marknader i post-industriella miljöer. På andra sidan myntet finns (som alltid) en konfliktfylld berättelse om vad som hände med de som befolkade området där innan det blev upprustat, men den får oftast inte plats när framgångssagan Maboneng berättas. Kring och i områden som Maboneng finns också vakter för att säkerställa att det inte sker några otrevliga incidenter inom området, eller att ”fel” sorts människor vistas där.

 Detalj från utkanten av Maboneng där hippa cyklar blandas med gammal och sliten bebyggelse

Detalj från utkanten av Maboneng där hippa cyklar blandas med gammal och sliten bebyggelse

Staden försöker hänga med

På en annan nivå jobbar Johannesburgs stad aktivt med att försöka hänga med i marknadsutvecklingen, men det är svårt att hålla samma tempo och ibland blir det fel. För ett par år sedan hamnade staden i konstitutionsdomstolen när man försökte ”städa upp” på gatorna.

Den så kallade uppstädningen kallades ”Operation Clean Sweep” och initierades i oktober 2013. Den handlade om att få bort all informell aktivitet från gatorna och då i synnerhet alla de skräpsamlare som plockar upp skräp som de säljer på återvinningsstationer. Konstitutionsdomstolen dömde dock att detta var olagligt och beordrade staden att låta skräpsamlarna komma tillbaka.

Individer gör vad de kan

Mellan individer vittnade många jag mötte om att det saknas tilltro till varandra i det offentliga rummet. En del såg potentiella gärningsmän överallt och det märktes bland annat i rabatterna i området där jag bodde. Utanför de höga murar som omgärdar de stora tomterna hade de boende planterat grönsaker och ätbara blommor till de som vistas på gatorna. De

boende vet alltså om den andre på andra sidan muren, men rädslan är för stor för att de ska våga ta kontakt. Några grannar berättade om att de en kväll hört någon skrika på gatan, men varit för rädda för att se efter vad som hänt (eftersom det hade inneburit att öppna dörren i muren), så de ringde vaktbolaget istället.

Internet skapar ett offentligt rum

En konsekvens av att det offentliga rummet till stor del är segregerat är att en del av det har flyttat ut på nätet och ner i mobilerna. När det saknas ögon på gatan, eller när ögonen på gatan är så misstrodda att de inte anses bidra till trygga stadsmiljöer, har det uppkommit initiativ där man istället kommunicerar med varandra via email eller grupper på Whatsapp och Facebook.

Som cyklist gick jag med i en cykelgrupp på Whatsapp som syftade till att sprida kunskap om cykelsäkerhet. De boende i mitt område fick också mail som bland annat innehåller en redogörelse av de brott som har begåtts i stadsdelen på sistone och vad man som boende ska vara vaksam för. En vän till mig blev så illa till mods av mailen att hon inte längre prenumererar på dem. Jag lämnade också cykelgruppen när jag märkte att den inte gjorde mig tryggare utan bara mer orolig.

Utan ett helhetsgrepp dras samhället isär

Bara dessa exempel ovan visar hur svårt det är att bryta med de strukturer som växte fram under apartheid. Där tidigare rasism varit den ledande ideologin, växer nu tilltron till stadens ”färgblinda” marknadskrafter och staden hänger inte med. De initiativ som tas av fastighetsutvecklingsbolag är i sig lovvärda, men krafterna som jobbar mot ojämlikhet och för en mer integrerad stad är inte lika framgångsrika.

Det är självklart positivt att det finns kapital som vill investera i, och rusta upp förfallna och fattiga delar av Johannesburg. Samtidigt är det också problematiskt att det inte finns samma resurser och driv för att ta hand om dem som får betala priset för detta.

Johannesburg har gjort en oerhörd resa de senaste 130 åren. Från ingenting har staden blivit ett hem för miljoner. Men att helt läka såren från apartheid har visat sig vara svårt. För även om Johannesburg också innehåller platser där framtidens Sydafrika formas, finns alltför många exempel på att staden blir en arena där konflikter materialiseras och spelas ut mellan olika grupper.

Hur man kan komma tillrätta med att en stad både skapar och överbryggar gränser är något som inte bara Johannesburg brottas med. Även om olikheterna mellan svenska städer och Johannesburg i allt väsentligt är många kan vi inte blunda för att klyftorna växer också här hemma. Precis som i Sydafrika är urbaniseringen en stark kraft, och det blir allt trängre i städernas offentliga rum.

I Johannesburgs utmaningar finns lärdomar för oss att göra, i synnerhet utifrån perspektivet att det inte räcker med en högkonjunktur för att bygga en stad som också skapar samhällen och relationer mellan människor.

Allt fler aktörer lyfter fram staden som platsen där vi finner lösningar på framtidens problem. Men Johannesburg visar oss också hur svårt det är att göra upp med en stads arv och miljö, och hur högt priset kan bli när vi inte förmår bryta med gamla mönster. Det måste vi ta på allvar. Utan en socialt hållbar utveckling i städerna kommer de att orsaka fler problem än de löser.

Miriam Nordfors