Workshop och feministisk teori som verktyg: Att arbeta med framtidsscenarier i workshopar med sikte på ett jämlikt och hållbart samhälle

Hur kan vi skapa bilder av en framtida samhällsutveckling som rör sig bortom dagens socialt ojämlika och ohållbara verklighet? Med workshopen och feministisk teori som verktyg har Ulrika Gunnarsson-Östling och Sanna Findahl i forskningsprojekt och examensarbete tillsammans med 100-talet workshopdeltagare undersökt hur vi kan generera bilder av ett framtida samhälle som eftersträvar jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. Här diskuterar vi metod och resultat, och avslutar med att peka på hur workshopen som metod kan vara relevant för praktiserande planerare. 

Sanna Findahl är utbildad samhällsplanerare, genusvetare och arkitekt. Arbetar som planarkitekt på Botkyrka Kommun.
Ulrika Gunnarsson-Östling är forskare vid avdelningen för Miljöstrategisk analys, KTH. Hennes forskning kretsar kring hållbar urban utveckling, framtidsstudier och feminism. 

Feministisk teori som utgångspunkt

En grundläggande förutsättning för att kategorier som exempelvis kön och ras är socialt skapade, varmed många av de orättvisor och ojämlikheter vårt samhälle uppvisar i grunden är konstruerade. Framtidsstudier har visat sig upprätthålla könsdiskriminerande och koloniala mönster i teori och metod, representation och forskningsämnen, visioner och strategier (Gunnarsson-Östling, 2011). Att forma framtidsbilder och vägar till samhällsutveckling utan att vara medveten om och aktivt arbeta mot detta problem innebär att vi även i framtiden riskerar att befästa de ojämlikheter vi har idag. Om vi ska nå mer jämlika samhällen behöver vi därför basera arbetet med framtidsvisioner på teorier och metoder som förmår blottlägga ojämlikheterna.

Som i all teoribildning finns det en stor mångfald även inom feministisk teori, här är en bild från en workshop med utgångspunkt från den ekofeministiska teorin. 

Som i all teoribildning finns det en stor mångfald även inom feministisk teori, här är en bild från en workshop med utgångspunkt från den ekofeministiska teorin. 

Ett effektivt sätt att få syn på ojämlika strukturer är att sätta på sig normkritiska glasögon, som feministiska teorier. Som i all annan teoribildning finns det en stor mångfald även inom feministisk teori. I projektets första workshopar användes genus- och jämställdhetsteorier på ett öppet vis för att möjliggöra många tolkningar, i workshopen efter tillämpades liberalfeministisk, radikalfeministisk och postkolonial feministisk teori. I de sista workshoparna utgick samtliga från ekofeministisk teori, en antirastisk och ekologisk feministisk teori. Ekofeminismen menar att den åtskillnad vårt samhälle, kultur och ekonomi idag gör mellan natur och kultur är en av grundorsakerna till mänsklighetens ekologiskt och socialt ohållbara livsföring. Teorin tar tydligt avstånd från antropocentriska föreställningar, där människan ställs delvis utanför och över naturen, och likaså ojämlikheter mellan människor. Ekofeminismen eftersträvar global jämlikhet mellan alla människor i en ekologiskt hållbar värld.

Workshopen som feministisk metod

Att använda workshopen som metod stämmer väl överens med ett feministiskt ramverk, vilket oftast (oavsett specifik teori) har jämlikhet, demokrati och pluralism som grundläggande värderingar. Workshopen är ämnad att öppna upp för dialoger, tankar och åsikter, kreativa uttryck, nytänkande och ömsesidig acceptans. Det gör den till ett bra sätt att inhämta information, kunskap och idéer som är både socialt robusta och kopplade till en konkret verklighet. Workshopar för att ta fram framtidsbilder tillåter flera parallella och motsägelsefulla bilder, vilka svarar mot olika problem, erfarenheter och tolkningar. På så sätt är workshopen ett bra medel för att kunna förtydliga olika alternativ och sedan kunna väga dem mot varandra.

Deltagarna fick arbeta med att ta fram framtidsbilder, i de flesta fall skapa ett scenario som uppnådde ett jämställt och jämlikt samhälle inom dagens politiska, ekonomiska, sociala strukturer och infrastruktur; och ett som rörde sig bortom rådande system. Resultaten dokumenterades genom att lista nödvändiga förändringar. 

Deltagarna fick arbeta med att ta fram framtidsbilder, i de flesta fall skapa ett scenario som uppnådde ett jämställt och jämlikt samhälle inom dagens politiska, ekonomiska, sociala strukturer och infrastruktur; och ett som rörde sig bortom rådande system. Resultaten dokumenterades genom att lista nödvändiga förändringar. 

Metodens syfte

Workshoparna syftade till att ta fram ”transformerande normativa scenarier”, eller backcasting-scenarier. Scenarierna beskriver alternativa framtider till de som är närmast tillgängliga för oss, eller försöker hitta vägar till hur ett visst mål ska kunna uppnås när det finns omständigheter i dagsläget som förhindrar det. Därmed ger de möjlighet att undersöka motstridiga mål, möjligheter och problem.

Hur metoden genomfördes

Workshoparna skiftade något vad gäller tidsram, sammanhang och deltagare, men innehöll alla samma grundläggande element och tillvägagångssätt. De har alla syftat till att uppnå ett visst mål: ett samhälle fritt från strukturella ojämlikheter baserade på kön, respektive en hållbar och ekofeministisk framtid. Beroende på feministisk teori har workshoparna haft något skiftande utgångspunkter. De olika delarna av workshoparna beskrivs nedan. I något fall har en punkt utgått, medan andra tillkommit.

  1. Presentation av feministiska teorier och workshopuppgiften.
  2. Aktivitet för att stimulera kreativitet: individuell uppgift för reflektion kring en avlägsen framtid.
  3. Brainstorm: individuell brainstorm av aspekter utifrån fokusfråga, ex ”Vilka aspekter är viktiga för att uppnå ett hållbart och jämställt samhälle?”
    Det visade sig att fokusfrågan hade stor betydelse för utfallet: en fråga som relaterade till personlig erfarenhet fick ett personligt svar. Likaså fick en generellt ställd fråga ett generellt svar, och en fråga som hänvisade till övergripande strukturer fick ett strukturellt svar.
  4. Klustring: aspekterna ordnas i kluster av workshopledare och deltagare
  5. Generering av framtidsbilder: deltagarna delas in i mindre grupper där de får arbeta med att omforma klustren för att skapa framtidsscenarier. Scenarierna skulle vara måluppfyllande, och besvarade frågor, exempelvis: a. ”Hur kan ett jämställt samhälle uppnås inom nuvarande system?”, b. ”Hur kan ett jämställt samhälle uppnås bortom nuvarande system?”
  6. Presentation av scenarierna.
    De två inledande delarna av workshopen skapar en grund för arbetet, medan del 3-5 är där det verkliga resultatet genereras.

Deltagare

Deltagarna som engagerades till workshoparna valdes ut på grund av sina beröringspunkter med feministiska synsätt och/eller hållbar samhällsutveckling. Deltagarna söktes utifrån tre kategorier - enligt metoden benämnda experter, partisaner (med uttalad åsikt och agenda) och icke-partisaner (som saknar uttalad ståndpunkt eller agenda). I en bestod deltagarna av anställda vid Vinnova, en andra engagerade genusexperter från forskningsvärlden samt anställda i offentlig förvaltning. En ytterligare grupp var strategiska planerare vid Stockholms stadsbyggnadskontor. Två workshopar genomfördes enbart med studenter, i arkitektur respektive planering. I resterande workshopar utgjorde deltagarna en blandning av studenter, praktiserande arkitekter samt föreningsaktiv allmänhet. Åldersfördelningen varierade, där studenterna tillhörde de yngre deltagarna. Sjutton av studenterna kom från andra länder än Sverige.

Inbjudan till workshoparna riktades mot specifika arbetsplatser, personer, föreningar och andra nätverk. För att göra det möjligt för fler att delta anpassades platsen för workshoparna, workshoparnas längd och när på dagen de hölls. I några av inbjudningarna gavs flera alternativ på datum. Workshoparna var kostnadsfria, och erbjöd inspiration, diskussion, nätverkande och fika. Det visade sig inte vara någon större svårighet att engagera deltagare.

Det finns en viss skillnad i resultaten beroende på deltagarna själva. Resultatet bekräftar därmed att det är värdefullt med en bredd av deltagare, eftersom det ger en mer komplex bild. Vissa av resultaten tyder på att icke-partisaner var mest öppna för att experimentera med perspektiv och målbilder. Därtill är expertgruppernas resultat på en gång mer teoretiskt och övergripande, och mer konkret än andra deltagares. De deltagare som kan betraktas som partisaner var färre till antalet, varför slutsatser kring hur deras positioner påverkade resultatet har svag grund.

Tydlighet och förkunskap påverkar resultatet

Det visade sig lättare att utveckla framtidsbilderna långt när grupperna tog stöd i en konkret situation, plats eller karaktär. Dessutom var det lättare att ta ställning till om dessa scenarier var önskvärda. Samma sak gällde att ha ett teoretiskt ramverk som stöd, eftersom det då blev möjligt att följa en princip vare sig en håller med om den eller ej.

Under flera workshopar dök det dock upp svårigheter för deltagarna att ta fram framtidsbilder. Detta kunde ofta avhjälpas genom att tänka bakåt: historiska samhällsförändringar ger en vink om vad som är möjligt i framtiden.

Deltagarna nådde olika långt i sina scenarier, vilket bland annat tycks grundas i ren kunskap. Detta kan dock ta två riktningar. I en workshop visade deltagarna att en stor kunskap kan frigöra tanken och leda till långtgående förändringsidéer, medan deltagarna vid en annan workshop visade att det kan låsa upp deltagarna i en praktisk verklighet som är svårt att slå sig fri ifrån.

Relevans för planerare

En uppenbar fördel med workshopen är möjligheten att tänka utifrån andra principer än vår praktiska verklighet, och därmed att undersöka möjliga framtider utifrån bredare utgångspunkter. Därtill ger workshopen rum för en mångfald av erfarenheter och kunskaper, och gör det möjligt att kartlägga motsättningar, samt även finna lösningar som är bättre anpassade efter både praktisk situation och mest eftersträvansvärda utveckling.

Sammantaget pekar användandet av workshops för att utveckla feministiska framtidsbilder på att metoden bidrar till lärande bland såväl deltagarna som bland arrangörerna. Workshopmetoden kan alltså användas både till att sprida kunskap och att samla in kunskap, men det måste vara tydligt för alla inblandade vilket syftet är. Om workshoparna exempelvis ingår i ett planeringssammanhang kan deltagare känna sig lurade om deras deltagande inte påverkar själva planen. Workshoparna kan också användas som en form av normkritik där våra förgivettaganden om exempelvis kön tydliggörs och därmed kan ifrågasättas. I workshoparna använder deltagarna sina egna erfarenheter och reflekterar över dem vilket skapar förutsättningar för förändring.

Sanna Findahl

Ulrika Gunnarsson-Östling