PLAN:s diskussionsartikel nr 5-6 år 2013: Rosens röda matta - stadsplanering på tjejers villkor

Föreningen för samhällspanering (FFS) ger ut tidsskriften PLAN sex gånger per år, två dubbelnummer. Tidsskriften går enbart till de som är medlemmar i FFS. För att öka interaktivteten mellan PLAN och föreningens digitala medier kommer vi att välja ut en artikel per nummer som även kommer att publiceras här. Det möjliggör en snabbare diskussion än vad fallet varit tidigare. Diskussionen är också självklart öppen för de som inte är medlemmar. Förhoppningen är också att publiceringen av en artikel per nummer kommer att väcka intresse av att bli medlem i FFS för de som ännu inte är det och på så sätt kunna ta del av alla de intressanta artiklar som publiceras i PLAN. PLAN:s diskussionsartikel i nummer 5-6 år 2013 har skirvits av Moa Björnson vid Malmö kommun.

Rosens Röda Matta - stadsplanering på tjejers villkor

”Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille” Detta Zlatancitat pryder med stora bokstäver den gång- och cykeltunnel som markerar den västra entrén till stadsdelen Rosengård i Malmö. Vad säger citatet? Det kan ses som en simpel gränsmarkör som visar att man lämnar en stadsdel och träder in i en annan. Men det kan också uppfattas som en värdeladdad skyltning som vill berätta något om områdets identitet. Man kan diskutera om citatet har en förstärkande effekt och bidrar till ett positivt identitetsskapande för stadsdelen Rosengård, eller om det snarare cementerar bilden av Rosengård som en plats särskiljd från övriga staden. Citatet har också en annan inneboende problematik. Att Rosengård allt för ofta kommit att handla om killar. Men hur byggs och förhåller sig våra städer till de som inte tar så mycket plats eller aktivt rum i anspråk? Vad handlar stadsbyggnad om i förhållande till tjejer?

RRM_2.jpg

”Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille”. Foto: Måns Renntun

Stråk som inkluderar

År 2010 startade Malmö stad ett projekt med fokus på utvecklingen av Rosengårdsstråket – ett gång-och cykelstråk mellan centrala delarna av Malmö och Rosengård. Syftet var att utveckla nya mötesplatser längs stråket, förbinda centrum med Rosengård, göra det mer intressant att ta sig längs vägen, och förkorta det mentala avståndet mellan dessa stadsdelar.

En utmaning som tidigt blev ett fokusområde i projektet med Rosengårdsstråket var att arbeta med jämställda offentliga platser. En av platserna, som valdes ut genom medborgardialog, var en parkeringsplats. Den skulle få nytt liv som aktivitetsyta.

De första skisserna för aktivitetsytan byggde på en rätt slentrianmässig bild av vad en plats för fysisk aktivitet kan erbjuda; kombinerade sportplaner och skate, klättring och graffitti. En ganska typisk plats med aktiviteter som förknippas med urbant ungdomsliv. Men vem är målgruppen som lockas av en sådan plats? Vi vet sedan tidigare att spontanidrottsplatserna runt om i Sverige befolkas av 80 % män/pojkar och enbart 20 % flickor/kvinnor (Blomdahl 2012). Detta faktum gav upphov till en diskussion om målgrupper och vilka vi egentligen planerar för. Skall fysiska aktivitetsplatser fortsätta att vara förunnat de redan fysiskt aktiva (dvs. killarna), eller skulle vi försöka bidra till en mer balanserad sammansättning av brukare på den nya aktivitetsytan i Rosengård? Dessutom ställde vi oss frågan om hur vi bäst gör skillnad. I det här fallet ville vi fokusera på en målgrupp som inte hörs eller syns särskilt mycket, varken i statistiken eller i medierapporteringen, men som skulle kunna få en viktig roll för den stärkta utvecklingen i området, nämligen unga tjejer.

Är det verkligen så ojämställt?

Efter en tids research blev det tydligt att det fanns flera anledningar att arbeta med det fokus vi valt. Förutom den skeva statistiken för spontanidrottsplatser såg siffrorna liknande ut i andra delar av fritidssektorn. Ungdomsgården i stadsdelen hade länge brottats med en ojämlik besöksstatistik, där tjejerna var gravt underrepresenterade och stod för enbart 10-20% av besöken. Det gjordes också intervjuer med skolungdomar och en intressant iakttagelse var att tjejers och killars favoritplatser markant skiljde sig. Medan killarnas favoritplatser oftast låg nära hemmet (dock ej i hemmet), i semi-offentlig eller offentlig miljö, så som t.ex. trappuppgången, gården eller det närmsta torget, låg tjejernas bästa platser antingen inne i hemmet, eller på andra sidan stan. Antingen i bästa kompisens hem eller på en neutral plats i innerstan. Kunde detta säga något om tillgången till de offentliga platserna i närmiljön? Att unga tjejer i Rosengård uppenbart inte kände sig tillräckligt bekväma med att nyttja de offentliga platser som fanns i deras närhet är problematiskt utifrån ett makt- och tillgänglighetsperspektiv.

Snedfördelningsmönstret bekräftades när man också tittade på föreningslivet och idrottsutövning. Endast 2 av 19 idrottslag i Rosengård var tjejlag (2011).  Även genom enkla observationer i utomhusmiljön ser man att männen dominerar i stadsmiljön; på de olika offentliga platserna, i köpcentrets caféer, och på multisportplanerna i parker och på gårdar.

Prövandets praktik – att testa i fullskala

Så vad krävs för att en plats skall lockas av fler tjejer? För att ta reda på det påbörjades ett arbete med att involvera den tänkta målgruppen i planeringsprocessen av den nya aktivitetsytan. 13 tjejer i åldrarna 16-19 anställdes under en sommar och fick arbeta praktiskt med planeringen av platsens utformning tillsammans med tjänstemän och planerare.  De fick också planera och genomföra ett fullskaletest på platsen, så som de hade velat att den färdiga aktivitetsytan användes.

I arbetet framkom många bra idéer och det blev tydligt att tjejerna efterfrågade fysiska aktiviteter av kulturell karaktär snarare än idrottslig. Musik, scenshow och dans var återkommande önskemål för användingen av platsen, vilket också skulle få styra den fysiska utformningen.

Arrangemanget som tjejerna ordnade satte fokus på kultur, dans och scenframträdande. En tillfällig scen med stand-up, en dansföreställning, en streetbasketturnering, marknadsstånd och café. Eventet lockade ca 400 besökare och blev en levande skyltning mot allmänheten om vad som väntades hända med platsen framöver.  Samtidigt fungerade det som ett verklighetstest av de designidéer som tagits fram under skissprocessen. Arrangemanget gav mening både för planerarna och för de kommande brukarna av miljön. Men förutom ett intressant test, en publik attraktion och konkreta idéer till gestaltningen av den fysiska miljön resulterade sommarpraktiken ii  ett intresse av att vara med och ta plats i staden. När hösten kom och anställningen var slut ville tjejgruppen fortsätta sitt engagemang.  De startade därför en egen påverkansgrupp - Engagerad i Malmö (EIM). EIM består idag av ett tiotal tjejer, vilka fortsatt att ordna offentliga arrangemang, hjälpa andra tjejer att genomföra sina idéer och uppmuntra Malmöbor att lägga sig i stadens fysiska utveckling.

Tjejernas engagemang gav även återklang i media. Arrangemanget väckte debatt om jämställdhet i stadens offentliga rum och delaktighet och platstagande diskuterades i flera sammanhang, i lokaltidningarna såväl som i nationella media. Eftersom det var ett gäng unga tjejer som själva tog sig an att diskutera delaktighet, inflytande och jämställdhet levandegjordes debatten om vem staden planeras för. En diskussion som inte bara behöver föras i media, utan också i politiken och bland de kommunala tjänstemännen. Det är lätt att applådera delaktighetsprocesser och förespråka involvering av ungdomar i stadsplaneringen. Man kan ta fram policydokument och handlingsplaner, men sedan ligger den stora utmaningen i att implementera tankesättet genom hela arbetsprocessen. Om man nu menar allvar med att vilja främja en jämställd och delaktig stadsplanering.

RRM_3

Prövandets praktik. Foto: Moa Björnson

Att upprätthålla ett engagemang, och att vidga det

Det tar lång tid att bygga en plats. För att inte tappa det intresse och engagemang som upparbetats under designfasen med de anställda tjejerna, var det viktigt att hålla den utåtriktade processen vid liv. När platsens design var klar och detaljplanen godkänd väntade en tid av projektering. Under denna period var det viktigt att fortsätta att kommunicera arbetsprocessen och återkoppla till alla de som involverats. Sommaren som följde genomfördes nya testarrangemang med hjälp av nya ungdomar som fick anställning enligt tidigare års modell. På så sätt kunde platsen börja användas temporärt och den nya funktionen som aktivitetsyta kunde inarbetas även om det formellt fortfarande var en parkeringsplats.  Det genomfördes även en namntävling som ett ytterligare led i att låta de boende ta ägarskap över ytan. Namntävlingen togs fram med hjälp av de ungdomar som tidigare involverats. Ungdomarna utarbetade ett tävlingskoncept och blev ambassadörer för att få andra i området att vara med och påverka platsens kommande identitet. Efter att ca 500 namnförslag kommit in enades en sammansatt jury av ungdomar, boende, fastighetsägare och kommuntjänstemän om nya namnet Rosens Röda Matta. En tolvårig flicka i området var den som kommit med förslaget.

RRM_4

Ilustration: Anders Dahlbäck

Samarbete på flera nivåer

En diskussion som kontinuerligt förs på Malmö kommun är dels hur vi blir bättre på delaktighetsprocesser och dels hur vi tar vara på det engagemang som mobilieras därigenom. För projektet kring aktivitetsytan har vi eftersträvat att nå ett verkligt inflytande och få till en varaktig samverkan, inte enbart att genom konsultation fråga vad en bestämd målgrupp önskar och sedan tillfredsställa det. Första steget i processen var att arbeta fram en gestaltning som målgruppen stod bakom, men om vi menar allvar med att skapa jämställdhet i den offentliga miljön och erbjuda fysiska aktivitetsytor till såväl män som kvinnor, flickor som pojkar, måste vi inse att det krävs mer än delaktighetsprocesser i designfasen av en plats. För att främja att aktivitetsytan skulle få ett jämställt användande när den väl stod klar har det varit viktigt att bädda för att den tänkta målgruppen involveras även i programverksamheten på platsen. En brukargrupp har formerats i vilken flera aktörer ingår. Lokala föreningar, påverkansgruppen med tjejerna och ett par kommunala verksamheter deltar i gruppen, vilken nu har som ansvarsområde att ta hand om det kommande årets program. Brukargruppen har direkt inflytande över hur budgeten används och får verksamhetsbidrag för sitt arbete. Brukargruppen ingår på så sätt i ett formellt samarbete med kommunen och dess representanter har verkligt inflytande över platsens aktiviteter.  På sikt kanske inte en kommunal inblandning behövs, eller ens är önskvärd i förvaltandet, men i etablerandet av platsen har det krävts resurser för att följa upp det jämställdhetsfokus som funnits i planeringsfasen. Jämställdheten i en plats sitter inte i arkitekturen och byggs inte av betongfundament, utan kräver en medveten och kontinuerlig process även efter att den fysiska planeringen är klar.

Kritiska glasögon behövs

I arbetet med tjejerna har många frågor väckts kring både medborgardelaktighet och jämställdhet. Den process vi varit igenom har varit experimenterande och metoder och verktyg har testats och utarbetats under vägens gång. När vi tog på oss jämställdhetsglasögonen upptäckte vi snart flera förbättringsområden i våra egna processer. Ett exempel var det kommunikativa material som togs fram. En enkel bildanalys visade att vi var dåliga på att illustrera ytan på ett jämställt sätt, trots det att vi själva valt fokus. Vi måste hela tiden påminna oss om att jämställdhet inte är en integrerad aspekt som automatiskt tas hänsyn till utan kräver ett aktivt ifrågasättande av den egna planeringsnormen. När vi tror att vi planerar för ”alla” eller ’en bred allmänhet’, är det inte alls säkert, eller ens särskilt troligt, att alla målgrupper inkluderas.

RRM_1

Foto: Moa Björnson

Delaktighet för vem?

Delaktighet är ett diskutabelt ämne i sig. Den vanliga profilen på medborgaren som engagerar sig under traditionella samråd är en vit medelklassman i övre medelåldern, med en akademisk utbildning och ett engagemang i föreningslivet. Han deltar oftast genom att protestera över en planerad förändring (Östlund 2009). Delaktighetsprocesser kan, om man inte planerar dem väl riskera att upprätthålla den maktstruktur som redan finns idag, där målgrupper som t.ex. unga tjejer inte har lika stort utrymme.

Varför nådde vi då ett sådant engagemang i arbetet med aktivitetsytan och tjejerna, när vi i andra projekt haft svårt att ens få deltagare att dyka upp på en workshop? I ett försök att få struktur på vilka processer man bör lägga fokus på tog vi fram ett verktyg som tydliggör medborgarens beröringsgrad. Hur intressant är det att vara delaktig i en stadsutvecklingsprocess? Det är enklare att kommunicera och föra dialog kring stadsutvecklingsprocesser som är konkreta, avgränsade i tid och rum och kopplade till en specifik målgrupp, än de som ligger längre fram i tiden och/eller är geografiskt omfattande. Ju längre till vänster man befinner sig i nedanstående skala, desto högre är beröringsgraden och desto enklare bör det vara att skapa engagemang. Som kommunal initiativtagare till en planerad fysisk förändring bör man ställa sig frågan varför en specifik medborgargrupp ska vilja engagera sig, och inte bara anta att de som självmant engagerar sig är de som bör höras.

I fallet med aktivitetsytan kan vi se att platsen är relativt avgränsad och specifik, den riktar sig till en tydlig målgrupp, har en relativt kort planeringstid och finansieringen för färdigställandet är säkrad. Detta är förutsättningar som gynnar ett lokalt engagemang.  I andra planeringsprocesser kan den tänkta fysiska förändringen vara mycket mera osäker, målgruppen vara bredare och det geografiska området mer diffust. Något vi lärt oss i planeringsprocessen kring aktivitetsytan är att resonera kring hur berörda medborgarna verkligen är och vilket engagemang man därför kan förvänta sig. Istället för att genomföra dialogprocesser på löpande band i alla projekt för en bred målgrupp blir det viktigt att inse att en riktad process kan generera ett djupare engagemang och skapa mervärden, men kräver också en hel del resurser.

RRM_5

Den röda mattan rullas fram

Aktivitetsytan Rosens röda matta är idag klar. Delaktighetsprocesserna har resulterat i en speciell design av platsen. Dansgolv, generösa sittplatser, en stor scen för uppträdanden och inbyggd blutetoothstyrd musikutrustning är komponenter som fått ta plats, medan bollsportplanerna fått träda tillbaka.  Det som från början såg ut att bli en typisk multisportplats har med hjälp av en målgruppsfokuserad dialogprocess resulterat i en annan gestaltning, i en bred diskussion om jämställd stadsplanering och i ett lokalt engagemang som fått ringar på vattnet.

Invigningen av Rosens Röda Matta genomfördes i september. Tjejerna som var sexton-sjutton år när de första gången kom i kontakt med platsen är nu de som ligger bakom invigningen och driften av den nya ytan. De har gått vidare både som grupp och som individer och byggt upp nya forum för såväl deras egna som för andra ungdomars engagemang och platstagande.  Det är också dessa tjejer som står bakom den allra sista pusselbiten på platsen, nämligen ett stort citat i betong. Texten Dansa Pausa, från refrängen av poplåten från sommaren då tjejgruppen först anställdes, pryder nu ytan.  Citatet är en symbol för platsens nya användningsområde där tjejerna uppmanar dig att dansa, ta plats och vara aktiv, eller att umgås, hänga och helt enkelt pausa.

På de färgglada betongbokstäverna finns idag en plakett med namnen Amine, Rahime, Vlora och Balqis som upphovskvinnorna bakom installationen. Citat är ett komplement till det som inledde denna artikel och Zlatan behöver inte längre känna sig ensam i sin roll som förebild för Rosengårds unga.

Under 2013 och 2014 görs uppföljningar kring platsens användande. Följ det fortsatta arbetet på www.malmo.se/rosensrodamatta eller på instagram med #rosensrödamatta. En fördjupad artikel om processen kommer att publiceras i en Arkus skrif  2014.

RRM_6

Foto: Moa Björnson