Grattis Tomas Tranströmer!

Inspirerad av att Tomas Tranströmer fått årets Nobelpris i litteratur började jag bläddra i några av hans böcker. Hans lyrik tar inte bara avstamp i natur och det vilda, som ofta betonats, utan ibland också med utgångspunkt från staden, trafiken och ofta utifrån vardagliga situationerna ex i tunnelbanan. Lägger upp två exempel: Dikten "Längre in" från "Stigar" (1973)

På stora infarten till staden då solen står lågt. Trafiken tätnar, kryper. Den är en trög drake som glittrar. Jag är ett av drakens fjäll. Plötsligt är den röda solen mitt framför vindrutan och strömmar in. Jag är genomlyst och en skrift blir synlig inne i mig ord med osynlig bläck som framträder då pappret hålls över elden!

Jag vet att jag måste långt bort tvärs genom staden och sedan vidare, tills det är dags att gå ur och vandra länge i skogen. Gå i grävlingens fotspår. Det blir mörkt, svårt att se. Där, på mossan, ligger stenar. En av de stenarna är dyrbar. Den kan förändra allt den kan få mörkret att lysa. Den är en strömbrytare för hela landet. Allting hänger på den. Se den, röra vid den . . .

"Resan" från "Den halvfärdiga himlen" (1962)

På tunnelbanestationen. En trängsel bland plakat i ett stirrande dött ljus.

Tåget kom och hämtade ansikten och portföljer.

Mökret nästa. Vi satt som stoder i vagnarna som halades i hålorna. Tvång, drömmar, tvång.

På stationer under havsnivån sålde man mörkrets nyheter Folk, var i rörelse, sorgset, tyst under urtavlorna.

Tåget förde med sig ytterkläder och själar.

Blickar i alla riktningar på resan genom berget. Ingen förändring ännu.

Men närmare ytan började frihetens humlor surra. Vi steg ur jorden.

Hörde på radions P1 att Tomas Tranströmer ibland beklagade sig över att han i sitt vardagsarbete som psykolog ofta behövde skriva så mycket rapporter, vilket medförde att han ibland blev trött på att skriva. Efter att jag själv haft en tung dag på kontoret där man mest känt att man producerat en massa ord kändes det som en viss tröst att få höra. Jag avslutar därför med mina favoritdikt av Tomas Tranströmmer:

"Från mars -79" ur "Det vilda torget" (1973)

Trött på alla som kommer med ord. Ord men inget språk. For jag ut till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.